Den här veckan är halva vm-teamet i min butik (den jobbiga, högludda halvan) antingen på semester, eller på kurs.
Och jag måste bara säga att det är så jävla skönt!
Att det är lugnt och tyst.
Att man får jobba i fred.
Att ingen kommer och påpekar alla saker man "gjort fel" innan man ens är klar.
Att kunna andas, helt enkelt.
Och nej, det har alltså inte varit helt lätt hittills,
med folk som är ganska negativt inställda till en och så vidare,
och ny som jag är har jag ju trott på dem när de bit för bit hackat ner ens självförtroende.
Men så försvinner de ett tag, och plötsligt går det mycket lättare att jobba.
Får gjort mer.
Kan tänka själv i stället för att hela tiden stämma av om jag är på rätt spår.
Intressant.
Och då tänker jag att det kanske inte var mig det var fel på.
Att det kanske snarare var de ständiga avbrotten och undermineringen av självförtroendet.
Och kanske att, när de kommer tillbaka, jag vågar stå på mig mer.
Ryta till lite när de är på mig för mycket.
Är det för sent för nyårslöften?
Jag är inte speciellt religiös av mig.
Inte alls religiös skulle man kunna säga.
Motsatsen till religiös.
Tror inte på gud eller en större plan eller ödet eller så.
Tror på slumpen.
Och på att saker och ting löser sig.
Mest tror jag på att man ska vara schysst mot sina medmänniskor.
Och glass.
Jag tror väldigt mycket på att livet, åtminstone delvis, går ut på att man får äta glass.
Vad tror ni?
Jag vaknar upp ur min sömn och blir långsamt medveten om att ingen väckarklocka har ringt. Jag tänker efter ett par sekunder, fortfarande med slutna ögon och inser att nej, jag ställde aldrig väckarklockan i går natt när jag gick och la mig. Jag glömde helt enkelt bort det.
Paniken byggs sakta upp.
Ni vet, jag jobbar ju enbart vansinnigt tidiga skift numera.
Sådär att man går hemifrån vid tjugo i sex (och vissa dagar kvart över fem) på morgonen för att hinna i tid... Och jag gillar inte att stressa på morgonen. Måste minst ha en timme på mig så att jag hinner käka frukost, och framför allt, så att hjärnan hinner vakna.
Så.
Tillbaka till den begynnande paniken.
För jag kan ju inte annat än försovit mig, inser jag och kliver upp ur sängen och funderar på riktigt hur illa det kan vara innan jag kastar en blick på klockan.
Hon är 04:33 – bara tre minuter senare än vad jag brukar kliva upp!
Hajjar ni lättnaden?!
Och förvåningen!?
YEAH!
Sa jag att jag klarade VM-träningen?
Och sa jag också att jag till slut fick Shibuya?
Önskebutiken!!!
Varför? undrar ni?
Tiden går annorlunda i Shibuya.
Och i och med att jag inte är bästis med alla säljare, vm:ar och floor managers så händer det ibland att jag åker raka vägen hem efter jobbet i stället för att fika/öla/shoppa/tjöta, som jag annars alltid gör i Harajuku.
Och?
Tja, det innebär alltså att jag är hemma senast vid klockan 16:30.
Vet ni vad jag hinner göra mellan klockan 16:30 tills att jag går och lägger mig?
Poste ett brev, ta ett bad, laga mat, äta den och måla tånaglarna samtidigt som jag kollar nytt avsnitt av nån tv-serie.
Så tråkigt.
Och så inihelvetes jävla skönt!
Jag tycks aldrig komma till den biten av resan som tillbringades i New York. Kanske för att det är så mycket att beskriva. Den staden lämnade intryck av det mer bestående slaget.
När jag befunnit mig i staden i ungefär 30 minuter ville jag, på blodigt allvar, flytta dit.
Någonting om hur människor interagerar med varandra.
Eller kanske det faktum att människorna interagerade med varandra.
Främlingar.
Som pratar med varandra.
Skrattar.
Skämtar.
Och det intrycket har hållit i sig.
När jag kom tillbaka till Tokyo kände jag, för absolut första gången någonsin, att den här staden är över för min del. De första dagarna äcklades jag rentav av hur lite man interagerar med andra människor, i en stad där det bor så otroligt många.
Där man aldrig möter någons blick på gatan med flit.
Där man vänder bort blicken, om man nu skulle råka få ögonkontakt av misstag, utan tillstymmelsen av ett leende.
Där man nästan inte finns.
Där jag själv märker att jag plötsligt inte känner lika mycket.
Där jag visst långsamt förvandlas till en robot.
Jodå, jag har bott här så länge nu att jag blivit assimilerad.
Jag ler inte längre mot folk på gatorna, och med mitt promenad-pokerface skulle jag kunna spela hem en smärre förmögenhet, om jag bara visste hur man spelade poker.
Och det är väl synd.
Ett slöseri med leenden och så vidare.
Så jag nu har jag siktet inställt på New York.
Ge mig ett år eller så bara.
Sjukt massa pengar och en plan – näst på "att göra"-listan.
Det här med att matcha och sådär...
Hur knepigt det än kan vara med färgmatchningar, och att hänga ihop en outfits som skulle kunna köpas och bäras som den är, så är nog det svåraste banne mig att sätta ihop sin egen outfit på morgonen...
När jag landar i Hong Kong, för andra gången i mitt liv, har jag glömt många av de läxor jag lärde mig under de sex månaderna jag bodde där. Då, för snart ett och ett halvt år sedan, var jag anställd av H&M Japan och hade blivit skickad till Hong Kong, ensam, för att bredda min erfarenhet i väntan på det där japanska visumet som tog, vad som känns som, en evighet på sig att gå igenom.
Jag blev vän med en grabb och hans band då. Ni vet, de som bor ihop i en gammal kontorslokal, eller vad fan det är, repar sex dagar i veckan och jobbar precis så mycket att de klarar sig, så att de kan fokusera på det de egenligen vill göra: Musik.
När jag möter dem den här gången är de mer avlappnade och mindre stressade över att det går så långsamt att bli upptäckt. Deras förre trummis har slutat och de har tagit in en ny kille. Som inte kan spela trummor. Bandledaren, aka "Daddy", ser en potential i honom och de låter den här 20-årige grabben bo med dem gratis, tar hand om honom, och lär honom spela trummor. När jag pratar med sångaren i bandet berättar han att han inte gillar sitt jobb som säljare. Han lämnar in sin avskedsansökan nästa dag. Planen är att han ska ge sig själv ett halvår att bara satsa på musiken, försöka utvecklas. Det kan låta dumdristigt, särskilt med tanke på att han inte har några pengar sparade, men i mina ögon är det inspirerande modigt. Att ta en risk för att försöka nå en dröm!
Visst, det kan hända att de misslyckas.
Men en sak är säker, man skulle aldrig någonsin kunna säga att de aldrig försökte tillräckligt mycket, att de aldrig kämpade tillräckligt hårt.
Så jag lär mig igen.
Att det är okej att vara dumdristig!
Och någonstans vaknar de där, numera sömniga, drömmarna man själv hade inom sig. Visst hade man en gång en eld som brann så hårt att man inte kunde se någonting annat...?
Vad hände med den egentligen...?!
Någonstans, mitt i alla förnuftiga val, slocknade elden.
Och... man glömde bort den.
Kvar finns en glöd som möjligen skulle kunna väckas till liv igen... i det osannolika fall att ett Kantonesiskt popband skulle råka blåsa åt dess håll, det vill säga...
Ungefär vid 18-tiden på nyårsafton var jag rätt trött och hade rätt ont i huvudet. "Ta en huvudvärkstablett och en tupplur", föreslog mor min, och det lät ju som ett rimligt botemedel på både huvudvärk och tröttma. Inte anade jag att jag skulle vakna på andra sidan tolvslaget fullständigt utvilad och med noll festminnen för att tacka av det här året. Eller decenniet, som det ju faktiskt också är. Och även om 2009 var ett ganska trist år med fokus enbart på jobb var 00-talet decenniet jag växte upp under.
Ughhh.
Häromdagen, efter en natt med tre timmars sömn och ett arbetspass från helvetet, stod det en grabb och stirrade på mig på tåget. Händer lite då och då. Brukar inte bry mig så mycket. Så gick jag av på min station och medan jag står och funderar på vad jag ska köpa med mig hem till middag kommer samma pojke fram till mig och stammar ur sig ett "Ursäkta...!" Jag tittar på honom med världens mest skeptiska blick och tänker någonting i stil med "DÖÖÖÖÖ! Jag är för trött för sån här skit!!! JAG ORKAR INTE VARA TREVLIG MOT FOLK JAG INTE KÄNNER, JAG VILL SOOOOOVAAAAAAA!" när han fortsätter att prata med mig.
Mår som ett jävla piss.
Har varit på förlovningsfest för ett par som är gjorda för varandra. Det är svårt att förklara, men de är liksom helt perfekta ihop. Och man blir liksom lite kär av att umgås med dem. De har så mycket kärlek att det liksom smiter över lite på alla som råkar befinna sig i närheten. Men inte på ett sånt där äckligt, sliskigt sätt, utan mer på ett stabilt och... självklart sätt...
Emi-chan ska komma och hälsa på. Hon vill se hur jag bor...
Förresten är tjejen på bilden i inlägget nedan en av de fem som jag lärde upp under en vecka i Hong Kong innan H&M öppnade i Japan. Väldigt trevlig tjej och sådär. Så kommer jag till Harajuku och upptäcker att jag har henne på mitt golv!
Panik i Ginzabutiken. Så sjukt stressad över att det finns så lite att göra. Helt sjukt många avdelningsledare och personal och en trainee på det. Hur ska jag lära honom nånting om jag måste kämpa för att hitta på grejer att göra? Det är ju inte rättvist mot stackaren. Och sen när han kommer ut i verkligheten kommer han bli helt chockad av hur mycket det finns att göra och hur lite tid man har att göra det på...
Insåg idag att jag hittills alltid lyckats pricka in första dagen i lingonveckan på en ledig dag och då kan det låta så här. Mlörg, alltså. Men jag misslyckades alltså med min omedvetna planering den här gången och gick runt som ett lik andra halvan av dagen. Och det värsta är att man går och tänker: "Äsch, det här är väl inte så farligt, bara att bita ihop och köra så glömmer jag nog bort att jag har mensvärk snart." och kanske till och med funderar på att inte ta smärtstillande tabletter. Jag menar, det går nog snart över av sig självt ändå...
Nu går jag fan och lägger mig.
