Havet igen

Så... jag och le grabb drog ut till Shonan förra helgen och låg mest och solade. Jag har haft så många tsunami-relaterade drömmar på sistone att mest låg och stirrade mot horisonten och spejade efter jättevågor. Helt irrationellt eftersom tsunamis orsakas av jordbävningar och eftersom jag har läst på tillräckligt mycket för att veta att om man är nära nog att se en tsunami med egna ögon är man troligtvis för nära för att undkomma den. (Visste ni att en tsunami kan färdas med upp till 900 km i timmen? Snabbare än en jet, alltså).

Men det kom ingen tsunamivåg.
Så i morgon ger vi oss ut igen.
Kanske till och med dristar mig till att hyra en bräda den här gången.

Bacon och hajar

Jag vaknar efter att ha drömt att jag inte kan surfa för fem öre (vilket är lite sant),
och bildgooglar hajar innan man ens kommit upp  ur sängen.
Det är en sån dag idag.

Kompenserar genom att äta bacon och ägg till frukost.

Dag 15 – Mina drömmar

Eftersom tiden går lite annorlunda här i bloggen och det ibland går flera dagar mellan "dagarna" måste det således också kunna vara så att man kan klämma in tre dagar på en dag, för att kompensera. Visst?
Särskilt om man drömt så balla saker som jag har i natt.
Drömde att jag var på semester och badade.
I djungeln.
Och så plötsligt blev strömmen för stark och jag kunde inte kämpa emot,
utan åkte ner för ett vattenfall och hamnade hos en familj som bodde väldigt primitivt,
lite som en amish djungelfamilj, och eftersom det inte fanns något sätt att ta sig upp igen, så jag fick bo med dem. Vi gick på café, tror jag.
Kände mig märkligt nog helt okej med att bryta med hela resten av världen.
Kanske för att jag inte hade så himla mycket annat till val.

I övrigt drömmer jag om att flytta till New York.
Och lite om att börja plugga igen och kanske bli copywriter.
Och om att sjunga!
Hepp!

See you later, alligator.

Jag drömde att jag hängde med alligatorer.
Att jag stack ner till deras träsk och fick veta att det inte var någon fara, så länge man höll sig platt mot marken, som de, för då fattar de inte att man är en människa och kanske vill käka upp en, utan tror att man kanske är en alligator.
Såklart.

Men skit i det nu, och kolla det här fina post-it blocket jag hittade i Shibuya häromdagen!

Dröm!

När jag landar i Hong Kong, för andra gången i mitt liv, har jag glömt många av de läxor jag lärde mig under de sex månaderna jag bodde där. Då, för snart ett och ett halvt år sedan, var jag anställd av H&M Japan och hade blivit skickad till Hong Kong, ensam, för att bredda min erfarenhet i väntan på det där japanska visumet som tog, vad som känns som, en evighet på sig att gå igenom.

Jag blev vän med en grabb och hans band då. Ni vet, de som bor ihop i en gammal kontorslokal, eller vad fan det är, repar sex dagar i veckan och jobbar precis så mycket att de klarar sig, så att de kan fokusera på det de egenligen vill göra: Musik.

När jag möter dem den här gången är de mer avlappnade och mindre stressade över att det går så långsamt att bli upptäckt. Deras förre trummis har slutat och de har tagit in en ny kille. Som inte kan spela trummor. Bandledaren, aka "Daddy", ser en potential i honom och de låter den här 20-årige grabben bo med dem gratis, tar hand om honom, och lär honom spela trummor. När jag pratar med sångaren i bandet berättar han att han inte gillar sitt jobb som säljare. Han lämnar in sin avskedsansökan nästa dag. Planen är att han ska ge sig själv ett halvår att bara satsa på musiken, försöka utvecklas. Det kan låta dumdristigt, särskilt med tanke på att han inte har några pengar sparade, men i mina ögon är det inspirerande modigt. Att ta en risk för att försöka nå en dröm!

Visst, det kan hända att de misslyckas.
Men en sak är säker, man skulle aldrig någonsin kunna säga att de aldrig försökte tillräckligt mycket, att de aldrig kämpade tillräckligt hårt.

Så jag lär mig igen.
Att det är okej att vara dumdristig!
Och någonstans vaknar de där, numera sömniga, drömmarna man själv hade inom sig. Visst hade man en gång en eld som brann så hårt att man inte kunde se någonting annat...?

Vad hände med den egentligen...?!
Någonstans, mitt i alla förnuftiga val, slocknade elden.
Och... man glömde bort den.
Kvar finns en glöd som möjligen skulle kunna väckas till liv igen... i det osannolika fall att ett Kantonesiskt popband skulle råka blåsa åt dess håll, det vill säga...

Quit bugging me while I breathe!

Och jag vaknar tjugo i sex med lite ont i hjärtat.

Jag har drömt om hong kongneser och katter.

Hong kongneser som ligger i ens famn och säger "Men vi är ju som gjorda för varann...!" 

och katter som följer en vart man än går.

Och visst, det är fint, mitt liv.

Fint att kunna flytta runt och se nya platser, träffa nya människor.

Underbara, fina människor... som sedan ligger och skaver mot ens medvetande.

Lite som om de gör anspråk på en del av ens syre och gör sig påminda i varje andetag.

Och det finns inte minsta lilla man kan göra åt saken.

Förutom att hoppas att man inte är helt ensam om syrebristen.

Att den spänner över hela jorden och bort till Hong Kong.

Det gör den nog.

Jo.

Vi säger det.

Så. Punkt.

English:

I miss you guys so fucking much.

And I hope you miss me too.
Hahah.

två dagars varsel...*

...fick den siste texas-japanen innan han måtte packa ihop allt han släpat med sig och kasta sig tilbaka till Tokyo. Trots att jag tycker att det kanske är lite väl hastigt kan jag inte låta bli att önska att det var jag som fick åka. Inte så att jag har särskilt bråttom att flytta ifrån vänner och familj, jag är faktiskt en smula livrädd över hur det kommer gå, men den senaste tiden har jag bara gått och längtat. Mest av allt har jag längtat efter att låta fötterna ömma på gatorna i Shibuya.

Om jag fick önska mig en hurdan dag som helst nu skulle jag vilja gå mig trött i Shibuya, ta en sojalatte på det alltid lika rökiga caféet, sedan fortsätta på shoppinggatan mot Harajuku där de har de fina grabbbutikerna som slutar med Anna Sui-affären och sedan käka en lax- och spenatcrèpe på det där stället som ser lite ut som Villa Villerkulla!

*bloggat från Säfflebussen!

Dagens Bloggutmaning

Lena är nyfiken på:

1. Min senaste insikt/aha-upplevelse.

2. Min senaste observation av saker eller återkommande mönster(som att du tycks stöta på ett visst namn hela tiden eller se en viss typ av saker - ex fågelfjädrar på de mest underliga ställen - eller för tredje dagen i rad får tipset om ett visst ställe av vitt skiljda människor o s v)

3. Min senaste starka dröm som jag inte kan sluta tänka på/glömma.

1. För en vecka sen ungefär insåg jag att jag faktiskt har pejl och överblick över mitt kommande jobb som jag praktiserar nu. Insåg att det enda som återstår nu är att jobba tillräckligt mycket för att samla erfarenhet. Det var en härlig känsla.

2. Min senaste observation av saker skulle möjligen kunna vara det faktum att många i min bekantskpskrets blivit kramiga. Det kan vara lite mitt fel också, men det är himla kul att kunna starta dagen med en kram när man kommer till jobbet.

3. Brukar drömma riktigt invecklade drömmar, men på senaste tiden har det inte blivit något sånt. Det är inte så mycket drama i mitt liv för tillfället. Kanske skulle ta och röra till det lite... Drömde iofs att jag försökte flyga/köra för att undvika en tromb som bildades på vägen framför mig (fordonet var ospecificerat...)

Usch, mitt liv låter ju småtråkigt... Det är det inte. Inte jättemycket i varje fall. Äh, det kommer bli roligare när jag kommer till Tokyo, ok!?

Jag skickar utmaningen vidare till Tokyo-Maria, Tokyo-Linda, Världens Bästa Lisa och Constantin och passar samtidigt på att tipsa om deras bloggar. Läs! (Lenas utgår jag från att ni redan läser...)

I'll Chuck Norris you!

Jag har sovit 13 timmar inatt. Efter veckan som varit, när jag tidvis varit så trött att jag kommit hem och däckat efter jobbet och drömt att jag jobbar, var det nog välbehövligt. 

Avslutade arbetsveckan med att vinna över Chuck Norris, som sumobrottaren Yatta, i Zendoku*, ett sudokuspel till Nintendo DS där man slåss mot en motståndare samtidigt som man löser ett sudoku med skitirriterande symboler som hjärtan, pandor och tempel-figurer i stället för siffror. Tusen gånger svårare att räkna: "tempel-hjärta-blomma-sumo-drake-yin-yang-panda-paraply-dolk" än "1-2-3-4-5-6-7-8-9". Men efter ett tag blir det lättare. 

Ah, Chuck Norris. Eat my dust. (Nej, förlåt hr. Norris. Don't kill me while I'm sleeping...)

Och nu kanske man skulle ta sig till nästa nivå i Zendoku (Det trodde ni inte va, att det skulle finnas en nivå över Chuck Norris?) Det är ju ändå bara grått och kallt ute.

*recension av spelet

att drömma sig bort

30-minutersmassagen i Nikotama för 145:- på massagestället som har öppet till 24:00, där de knådar en helt utan nåd tills man blir en geleklump - det är vad jag önskar mig mest av allt just nu!

Sansad panik

Jag stöter på min far, av alla människor, och hatet och bitterheten mot mig är makalösa. Hans illvilja är helt fantastisk och han sätter sin bror på att mörda mig. Och jag jagas med en vansinnig envetenhet över hela världen, och världen är för liten för att gömma sig i. Till slut blir min förföljare, tillika min farbror, så bra på att hitta mig att jag måste börja flyga för att komma undan. Upp, upp, genom öppna takfönster. Min flygförmågas enda bränsle är någon slags sansad panik.

Måste. Flyga. Annars. Dör jag.

Och sen vaknar jag och är blind. Jag spärrar upp ögonen. Ingenting. Jag blinkar några gånger. Allt är vitt. Jag vet att jag är vaken på riktigt. Jag ligger kvar några sekunder och undrar om det verkligen är möjligt. Kan man bli blind bara sådär? Över-natten-blindhet...

Några sekunder senare har min hjärna vaknat till lite. Jag flyttade igår. Bytte lägenhet mot en lite större, vilket innebär att när jag vaknar, liggandes på vänster sida, har jag inte längre utsikt över rummet; Jag stirrar rätt in i den vita väggen. Väckarklockan har dessutom låtit blir att ringa så att jag försovit mig med bara 10 minuter på mig att komma hemifrån. Men jag är åtminstone inte blind...

Vi rydder litt etter helgen dårå.

Första dagen i affären. All information, alla rutiner som vi har fått höra om under hela förra veckan ska omsättas i praktik. Vi är tre stycken "praktikanter" som svansar efter vår mentor och gör allt hon säger åt oss. Eftersom det är måndag och det är lite oordning efter helgen ska vi röja i butiken genom att gå igenom alla kläder och kolla så att allt hänger där det ska. Vår mentor, en kjempesnill jente, är osannolikt snabb på att rensa ut och rätta till en längd med kläder. Tjoff, tjoff, tjoff, och så är det klart. Vi blir skickade till varsitt hörn i butiken för att prova själva. Jag vet inte om ni förstår mig ifall jag säger att det var perverst kul att sortera saker. Det är verkligen lite som ett dataspel. Gå igenom en längd med kläder, plocka ut det som hänger fel, vända rätt, knäppa knappar, storleksordna (Och det är storleksordningen, sajzingen, som är perverst förnöjsam. Skrivet av en brud som en gång fick för sig att sortera kompisens kylskåpspoesimagneter i alfabetisk ordning "så att det skulle gå lättare att hitta", mind you.) Och mitt i en hylla där tröjorna inte vill vara kvar på galgarna för att de har så breda halsringningar kommer jag plötsligt ihåg en dröm som jag hade för lite mer än ett år sen som är . Jag jobbar i en klädaffär och kläderna halkar oavbrutet av galgarna, men de får till varje pris inte nudda golvet. Vaknar jättestressad. Men det var bara ett sidospår. Vad jag vill komma fram till är att efter bara en dag som trainee i en H&M-affär i Oslo ser jag redan jättemycket fram emot att vara med och öppna affär i Tokyo. Det kommer vara så vansinnigt ball.

Och när jag väl somnar...

Så drömmer jag om kackerlackor. Jag drömmer att jag bor nånstans där ingen tömmer soporna ordentligt och det resulterar i att vi har kackerlackor i allt som står under diskbänken. De ser inte ut som kackerlackor, mer som larver, men de myllrar liksom där de bor. I gamla burkar, soppåsar allting rör sig, och det är min uppgift att få ut dem...

Kackerlackstemat kan ha att göra med att jag öppnade oboypaketet i förrgår, stack ner en sked och rörde om och tänkte: "hmm... vad konstigt, är den inte likte klumpig?" innan jag såg nåt avlångt svart sitta på locket. Nåt avlångt, svart och med spröt. Släppte skeden, stängde locket och ställde paketet på diskbänken fort som fan där jag sedan betraktade det en stund.

Jag har varit borta ett halvår. Säkert har o'boypaketet inte öppnats under denna tiden. Men... men... men det är ju förslutet? Hur... hur... hmm... Nu är vi en tesked fattigare. Den fick offra sig.

Och drömmarna, de lever än!

Idag har jag äntligen någonting att blogga om! Jag springer ju mest runt och fikar och dricker öl med alla jag någonsin hälsat på känns det som, och det är inte alltid det är intressant att blogga om, men idag träffade jag Max, nyss hemkommen från en långresa i Australien, för en lunch på stan och för att jämföra krigshistorier.

Det roliga är att det verkar som om vi, trots att vi varit i två helt olika länder, har mycket gemensamt i våra resor och erfarenheter. Mest känslan av att vilja något mer med livet än att plugga någonting halvt ointressant för att "det är lätt att få jobb när man är klar", få en skaplig lön, hitta nån att gänga sig med, skaffa barn, hus, hela Svenssonköret... Det är i och för sig lätt att tänka "Jag vill aldrig leva så fantasilöst!", men verkligheten tränger sig på och snart nog sitter man där med Svenssonlivet man inte ville ha från början. Å andra sidan får man ha i åtanke att vi befinner oss i tidiga tjugoårsåldern, så ens rabiata åsikter kan komma att ändras med tiden...

I alla fall... Lunch blir till fika som blir till en sväng i Konsthallen; som blir till en sväng till utställningen i Stadsbiblioteket; som blir till serietidningshörnan; som blir till 3 timmars KP-läsande och nostalgi; som blir till kolla igenom varandras iPods för att se vad den andre lyssnar på för musik; som blir till "Fan, jag borde ta mig i kragen och starta ett band... men jag är för lat."; som blir till "Va, vill du starta ett band? Vi kan väl starta ett tillsammans?"; som blir till "Hahaha, det är klart vi ska starta ett band tillsammans. Vi ses på fredag och ser om vi kan spela nåt då!", och det hela känns väldigt högstadie-entusiastiskt, men på ett bra sätt! Därmed lyckas vi med två punkter på KP:s "101 saker att göra när du har tråkigt" utan att ens anstänga oss: 1) Gå till biblioteket och sätt dig i serietidningshörnan. 2) Starta ett band. Övriga punkter som hade varit roliga att göra, som vi dock inte försökte oss på, var: 3) Sätt på dig kläderna bakochfram. 4) Gå på stan och hälsa på alla ni ser. 5) Busring till Ola på KP-redaktionen (numret hittar du på sidan 46).

Det är alldeles för lite högstadie-entusiasm och gå-in-i-väggen-optismism i mitt liv nu för tiden... Det är som om man växt ifrån det där barnsligt optimistiska till en mer cynisk och, ärligt talat, tråkig världsbild. Det är väl klart att det räcker att bara säga att man ska starta ett band för att det ska vara sant! (Istället för att tänka: "Det är ju lätt att SÄGA, men det kommer ju bara rinna ut i sanden...")

Och det här med att umgås opretentiöst med människor är ett koncept jag har kommit att fullkomligt älska!

Pandakiller

Klockan är 04.11. Jag vaknade för 10 minuter sedan av en mardröm som gick ut på att jag och ett tjugotal människor jagade livsfarliga pandabjörnar i en skog som var en labyrint. Jo, de var fakiskt livsfarliga. Det gick ut ett larm i staden och undantagstillatånd utlystes och det stod såna där fina gubbar med röda ljussablar och viftade på bilarna i varje gatuhörn och korsning.

Och där kom jag, med mitt 20-mannateam och skulle ge mig ut och jaga de livsfarliga pandorna. Jag hade en hjälte också. En kille (varför just kille?) med långt hår, och det var han som var den utvalde och han som skulle bära det speciella svärdet jag hade i min ägo. Det var såklart ett lite magiskt svärd och tanken var nog att det skulle lysa när rätt person höll i det, men han måste varit en ganska sjabbig hjälte, för när han höll i det så blänkte det bara lite... Han var en ganska timid och osäker hjälte också... gick långt bak i ledet...

I alla fall så smyger vi oss in i skogen i mörkret fastän gubbarna med ljussablar säger att det är superduperfarligt. Och upptäcker att skogen är indelad i rum, och varje rum är en labyrint som består av 30 cm höga häckar. Så när vi spridit ut oss i det första rummet och alla sitter, fullt synliga över de låga häckarna, i smygställning säger jag: "Ja, här finns nog knappast några pandor. Om det inte sitter en halv panda och trycker i det där hörnet (pekar på det outforskade hörnet)." Och vi tar oss ledigt dit, och naturligtvis sitter det en halv panda där. En pandaunge.

Tittar ner på mina händer och upptäcker att jag håller i ett stort fuck-off gevär och det gör alla andra också. Tänk AK-7:a typ. Och jag öppnar munnen och säger till mitt följe: "Men ska vi verkligen skjuta den här lillen?!" samtidigt som pandaungen börjar ge ifrån sig ett högt, gnyende läte. Och jag skjuter den i huvudet. Två gånger.

För jag förstår ju att det lätet kommer locka till sig alla pandor inom hörhåll. Och att vi är chanslösa, för min "hjälte" kan inte ens få sitt svärd att lysa... och det är då jag känner den där ilningen som säger: Vad som än händer nu så kommer det här vara en mardröm.

Vaknar till och försöker skaka av mig drömmen. Upptäcker att det faktiskt ilar i mina ben och inser att om jag somnar om nu kommer jag fortsätta drömma mardrömmar. Så jag tar upp min dator i famnen och bloggar lite. I 1 timme och 20 minuter bloggar jag.