Och drömmarna, de lever än!

Idag har jag äntligen någonting att blogga om! Jag springer ju mest runt och fikar och dricker öl med alla jag någonsin hälsat på känns det som, och det är inte alltid det är intressant att blogga om, men idag träffade jag Max, nyss hemkommen från en långresa i Australien, för en lunch på stan och för att jämföra krigshistorier.

Det roliga är att det verkar som om vi, trots att vi varit i två helt olika länder, har mycket gemensamt i våra resor och erfarenheter. Mest känslan av att vilja något mer med livet än att plugga någonting halvt ointressant för att "det är lätt att få jobb när man är klar", få en skaplig lön, hitta nån att gänga sig med, skaffa barn, hus, hela Svenssonköret... Det är i och för sig lätt att tänka "Jag vill aldrig leva så fantasilöst!", men verkligheten tränger sig på och snart nog sitter man där med Svenssonlivet man inte ville ha från början. Å andra sidan får man ha i åtanke att vi befinner oss i tidiga tjugoårsåldern, så ens rabiata åsikter kan komma att ändras med tiden...

I alla fall... Lunch blir till fika som blir till en sväng i Konsthallen; som blir till en sväng till utställningen i Stadsbiblioteket; som blir till serietidningshörnan; som blir till 3 timmars KP-läsande och nostalgi; som blir till kolla igenom varandras iPods för att se vad den andre lyssnar på för musik; som blir till "Fan, jag borde ta mig i kragen och starta ett band... men jag är för lat."; som blir till "Va, vill du starta ett band? Vi kan väl starta ett tillsammans?"; som blir till "Hahaha, det är klart vi ska starta ett band tillsammans. Vi ses på fredag och ser om vi kan spela nåt då!", och det hela känns väldigt högstadie-entusiastiskt, men på ett bra sätt! Därmed lyckas vi med två punkter på KP:s "101 saker att göra när du har tråkigt" utan att ens anstänga oss: 1) Gå till biblioteket och sätt dig i serietidningshörnan. 2) Starta ett band. Övriga punkter som hade varit roliga att göra, som vi dock inte försökte oss på, var: 3) Sätt på dig kläderna bakochfram. 4) Gå på stan och hälsa på alla ni ser. 5) Busring till Ola på KP-redaktionen (numret hittar du på sidan 46).

Det är alldeles för lite högstadie-entusiasm och gå-in-i-väggen-optismism i mitt liv nu för tiden... Det är som om man växt ifrån det där barnsligt optimistiska till en mer cynisk och, ärligt talat, tråkig världsbild. Det är väl klart att det räcker att bara säga att man ska starta ett band för att det ska vara sant! (Istället för att tänka: "Det är ju lätt att SÄGA, men det kommer ju bara rinna ut i sanden...")

Och det här med att umgås opretentiöst med människor är ett koncept jag har kommit att fullkomligt älska!