Billboard Live

I morgon ska jag se Ashanti spela på Billboard Live i Roppongi med grabben är det tänkt. Sist vi var där var det Musiq Soulchild som spelade och vilken jävla show det var. Aldrig gått på konsert på det sättet förut. Dricka drinkar och käka lite bagna cauda samtidigt som någon står och sjunger helt fantastiskt typ 20 meter bort.

Är inte ett särskilt stort fan av Ashanti egentligen, men det kanske ändras efter i morgon när jag har hört henne sjunga sina låtar samtidigt som jag dricker drinkar och käkar bagna cauda. Man kan säga att jag är rätt pepp på att höra den här 2000-tals R'n'B-sångerskan visa vad hon går för.

jar of hearts

He-rre. Min. Gud. Hans röst där i början. Man ryyyser!
Hennes röst - man står ut.
Men lyssna.
Nu måste jag kolla upp vilka Boyce Avenue är för några...

50

Exakt 50 ännu ofärdiga låtar har jag i mitt Garagebandbibliotek. Somliga är hela låtar, fast inspelade som en kladd bara, medan andra är några få fraser i någonting som liknar en melodi. Kanske skulle ta och sätta mig ner någon dag och göra ordentlig musik av dem

Hur många färdiga låtar jag har undrar ni? Nu tycker jag att vi pratar om någonting annat i stället en stund, va? Vi säger så.

Att göra det omöjliga

Sa jag det, att jag började ta sånglektioner igen för ett tag sen?
Senast jag tog sånglektioner gick jag i gymnasiet, och det har inte blivit mycket sjunga av sen jag flyttade till Tokyo. Så för någon månad sedan kände jag att det var dags att rosta av rösten lite.
Tog en provlektion hos Bee Music school som precis öppnat i Shibuya och skrev upp mig på en gång. Jag tog med mig en, för mig, ganska svårsjungen låt: Kelly Clarksons "Because of you". Idag var jag på min femte sånglektion och sångläraren, en som jag aldrig hade haft förut, lyckades få mig att sjunga det där höga E♭(And now I cry in the middle of the night/For the same damn thing) i bröströsten.
Alltså känslan!
Inte just av att sjunga ett högt E♭i bröströsten, men av att klara av någonting som man inte trodde var möjligt... Och det sjuka?

Det satt helt och hållet i hjärnan!

Sångfröken förklarade hur jag skulle tänka rösten (Som en zombie, nerifrån och upp, men aldrig så att den flyger upp över ögonen. Låter helt sjukt, men jag fattade plötsligt exakt hur hon menade.) och jag tänkte om och provade igen. Och det gick.
Inte bara gick det, denna höga tonen som förut varit snudd på omöjlig för mig att ta i bröströsten, gick lätt!

Och det var då jag började tänka:
Tänk vad mycket vi skulle kunna åstadkomma egentligen om vi visste hur vi skulle kunna låsa upp våra hjärnor?

Musiq soulchild

Fick nyligen nys om Musiq Soulchild.
Jaysus.
Om vi bortser från det smått töntiga artistnamnet, så måste jag säga att den här killen verkligen kan sina ballader. Varenda låt jag hört hittills har fått mig att både vilja lipa och ropa "halleluja!" samtidigt.

One Love FEstival

I morgon, efter jobbet drar jag till Yoyogiparken för årets Jamaicafestival.
Ja, jag kommer förmodligen vara skittrött och ful i håret, eftersom jag inte orkade föna och platta det nu innan jag gick och la mig, men det kommer vara skittrevligt ändå!
Trevligt folk, reggaemusik, jerk chicken och öl.
Och 26 varma grader.
Ni hör ju.
Fint som snus.

DÉsolé

Hörde den här låten för första gången för några dagar sedan och kan inte sluta tänka på den!
Det är någonting väldigt särskilt med sättet han sjunger refrängen på.
Det var förvånansvärt lätt att googla reda på den, trots att jag bara uppfattade ordet "désolé" genom alla de där franska orden.
Vad tycker ni?
Och en länk till texten, med översättning, för den som vill putsa up skolfranskan...

Just nu

Varför bemöda sig om att skriva låtar när Beyoncé redan har gjort dem alla...?

Dröm!

När jag landar i Hong Kong, för andra gången i mitt liv, har jag glömt många av de läxor jag lärde mig under de sex månaderna jag bodde där. Då, för snart ett och ett halvt år sedan, var jag anställd av H&M Japan och hade blivit skickad till Hong Kong, ensam, för att bredda min erfarenhet i väntan på det där japanska visumet som tog, vad som känns som, en evighet på sig att gå igenom.

Jag blev vän med en grabb och hans band då. Ni vet, de som bor ihop i en gammal kontorslokal, eller vad fan det är, repar sex dagar i veckan och jobbar precis så mycket att de klarar sig, så att de kan fokusera på det de egenligen vill göra: Musik.

När jag möter dem den här gången är de mer avlappnade och mindre stressade över att det går så långsamt att bli upptäckt. Deras förre trummis har slutat och de har tagit in en ny kille. Som inte kan spela trummor. Bandledaren, aka "Daddy", ser en potential i honom och de låter den här 20-årige grabben bo med dem gratis, tar hand om honom, och lär honom spela trummor. När jag pratar med sångaren i bandet berättar han att han inte gillar sitt jobb som säljare. Han lämnar in sin avskedsansökan nästa dag. Planen är att han ska ge sig själv ett halvår att bara satsa på musiken, försöka utvecklas. Det kan låta dumdristigt, särskilt med tanke på att han inte har några pengar sparade, men i mina ögon är det inspirerande modigt. Att ta en risk för att försöka nå en dröm!

Visst, det kan hända att de misslyckas.
Men en sak är säker, man skulle aldrig någonsin kunna säga att de aldrig försökte tillräckligt mycket, att de aldrig kämpade tillräckligt hårt.

Så jag lär mig igen.
Att det är okej att vara dumdristig!
Och någonstans vaknar de där, numera sömniga, drömmarna man själv hade inom sig. Visst hade man en gång en eld som brann så hårt att man inte kunde se någonting annat...?

Vad hände med den egentligen...?!
Någonstans, mitt i alla förnuftiga val, slocknade elden.
Och... man glömde bort den.
Kvar finns en glöd som möjligen skulle kunna väckas till liv igen... i det osannolika fall att ett Kantonesiskt popband skulle råka blåsa åt dess håll, det vill säga...

Män som hatar kvinnor...

Sitter och käkar frukost hemma innan jag ska iväg till jobbet för en gångs skull. Idag ska jag åka in till Shibuya efter jobbet och se "Män Som Hatar Kvinnor" på bio. Missade precis premiären i Sverige eftersom, jag åkte till Japan då, och minns att jag försökte beställa hit den när den hade släppts som dvd, men att det inte gick. Och nu, nu går det alltså att se denna (förmodar jag) fantastiska film på en liten biograf i Tokyo. Stort!!!

Egentligen var jag i Shibuya för att shoppa igår. Skulle ha ett par skor, eftersom mina mest bekväma (snorbilliga ca 120 SEK) har börjat gå sönder. Kom hem med noll par skor, men väl en mic, en sladd och ett par feta hörlurar... Kommer inte ha tid att leka med dem förrän någon gång till helgen dock... Längtar!

Spotify meeeeee!

Nu har det gått 14 dagar och jag måste skicka ett nytt mejl till min syster och få henne att logga in på mitt spotify-konto i Sverige så att jag kan fortsätta lyssna på Martha Wainwright på repeat helt gratis!

Jag får inte noooooog!

Abstinens, rentav.

Borde.

Borde klä på mig och åka in till jobbet så jag hinner lägga scheman innan mitt skift börjar.

I stället lyssnar jag på fem olika versioner av "Vem kan segla utan vind?" på Spotify...

Katy Perry @ HM Harajuku

Katy Perry uppträder på H&M Harajuku klockan 21 i kväll. 

Streamas live på http://www.hm.com/se/#/katyperry/.

Titta in i min butik klockan 14, svensk tid, vettja.

Myspace suger

Hade inget vettigt för mig alls idag. Ätit, surfat runt och pratat med lite folk därhemma. Plockade till slut upp gitarren drog igång GarageBand och spelade in en del av en låt, la upp den på min myspace-sida och hittade sen inte låtjäveln. Myspace är så sjukt oanvändarvänligt. Ska se om jag inte kan finurla in låtsnutten i bloggen på nåt sätt i stället...

Matthew Williamson for H&M part II

BAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAALLLLLLLLL!!!!

Tre personer sjuka eller borta från mitt golv idag, men trots helt vansinnig brist på folk lyckades vi ro hem det på nåt jävla sätt! Att ha live DJ:s i butiken är någonting jag tänker rekommendera att vi har för all framtid. Duktiga DJ:s är alltid kul och de här brudarna och grabbarna gav oss nog lite extra sving under fötterna. Och mellan springandet och när man sprang in för att hämta en ny hög kläder att hänga ut passade man på att dansa lite med de som jobbade i provrummet när kunderna inte såg.

Och jag, min lilla hycklare, skällde så sent som igår ut en av mina responsibles för att hon höll på att fixa scheman tio minuter efter att hon hade slutat (man måste skälla ut japanerna ibland så de inte jobbar extra) jobbade själv över i tre timmar idag. Men jag fick gjort helt fantastiskt mycket nödvändiga grejer, så det tänker jag inte skämmas för!

Och för första gången någonsin genom tiderna köpte jag någonting från ett av H&M:s designsamarbeten. En alldeles för dyr, men väldigt användbar sjal och en grön... sak. Tunika?

Kanske tar jag ett kort på den sen...

Men tillbaka till mitt golv. Vi liksom lever i symbios. Så himla mycket tråkig admin-skit i vägen på sistone, men idag när jag för ovanlighets skull bara var tvungen att jobba så som alla andra jobbar och inte göra någonting annat kom jag ihåg... hur jävla kul det egentligen är!

Speciellt att matcha om i farten. Haha.

Ni fattar inte vad jag snackar om, va?

Det gör inget. 

Jag är glad ändå.

Ser fram emot att jobba igen i morgon!

För bra

När jag fick min gitarr för några veckor sedan började jag skriva en låt.

Frustrerad och inspirerad som jag var, trillade text och melodi fram av sig själva till en början. Men när jag sedan behövde sätta ackorden, och började spela låten om och om igen, kunde jag sedan inte hitta tråden och fortsätta skriva där jag slutat.

Och nu tar jag upp gitarren med jämna mellanrum, spelar igenom den lilla snutt som blev, men lyckas aldrig komma vidare. 

Mest för att jag alltid blir förvånad och hejdas av jag tänker: "Fy faaen vad bra det här är!"

Jajaja, jag är mitt eget största fan.

Hårt.

Me & my guitar

Jag har suttit hemma i två dagar nu. Det låter lite illa, att slösa bort sin ledighet på det viset, kanske, och visst är jag ganska lat också, men jag har ju glömt att visa en stor del av anledningen till att jag prioriterar att sitta hemma...



NY GITARR!!!
Hurraaaaaaaaa!!!

Det visar sig att smärtgränsen för att leva utan gitarr för mig går vid ungefär en och en halv månad. Sen tar känslorna och sångerna över huvudet och kräver ett utlopp. Och de kan vara nog så påträngande, de jävlarna...

Men nu äntligen kan jag få lite ro i huvudet och fingrarna värker sådär som de ska göra och allt är bra igen. Om jag övar lite till kanske jag lägger upp en ny låt på myspace. Den förra är jag egentligen inte alls särskilt nöjd med... även fast den är fin på sitt egna lilla fulsnygga sätt...

Vet ni vad jag gör i stället för att sova?

Lägger upp låtar på MySpace.

Lyssna på 

http://profile.myspace.com/rimeter

edit:

egentligen är det bara en låt. En skruttversion som spelades in på en eftermiddag i ett enda svep med Jakob på gitarr innan jag åkte till Tokyo.

Och om man är nyfiken på texten finns det en lyrics-knapp man kan trycka på.

Auto-everything kplzthxbai!

Men jag kan inte skriva nåt idag.

Jag är ledsen.

Jag är alldeles för upptagen med att leta upp olika skitgamla låtar på Spotify och lyssna in mig på musiktips som jag inte orkat ta tag i förut samtidigt som jag försöker klura ut exakt vad det är jag måste fylla i för att lyckas få alla räkningar betalda med autogiro.

Är faktiskt aningen livrädd för att jag ska missa att betala in viktiga grejer bara för att min japanska läs- och skrivkunnighet är ungefär lika utbredd som en (japansk) åttaårings.

Spotify, I has it!!!

Kommer hem efter skitstressig dag på jobbet och har fått ett spotifykonto av Erik/Loidor!

Inivger med Lalehs "Big City Love" och inser, när det låten är slut att jag kan gå hur långt tillbaka i tiden som helst nästan.

REPUBLICA - kommer ni ihåg?

Ready to Go och Drop Dead Gorgeous

Hon var ju så cool när hon stod på det där taket och sjöng har jag för mig att jag tyckte.

Fett tack till Erik som helt osjälviskt bara... fixade!

Nu ska jag kolla på Grey's Anatomy på watchtvsitcoms.com.

Seriöst.

Vad gjorde man innan internet blev så här bra?