Filmvisning!

– Joråmensåatteh, vi ska ha en screening för nya Twilightfilmen, Eclipse (yes... ni såg den för ett halvår sedan, men i Japan har den inte haft premiär än...) i Shibuyabutiken på torsdag.
– Åhå!
– Japp, hela första våningen kommer vara nästan tom på kläder och i stället ha en stor fet skärm där man kan kolla nya vampyrfilmen.
– Minsann!
– Mm, och så kommer en av skådespelerskorna hit... eller röstskådespelerskorna, kanske man ska säga dårå...
– Oj, verkar som om det kommer bli fullt hus...
– Mhm. Vad händer på era lokala H&M hemma i Sverige, då?
– …

Motherfracking genious!

 Bio i Japan är, bortsett från att det är sjukt dyrt (1800 yen= 145 SEK) en jävligt skön upplevelse.
Ingen som pratar, ingen som prasslar med godispapper, ingen som skrattar på fel ställen, sparkar på din stolsrygg och absolut inga mobiltelefoner som ringer mitt i filmen.

Igår var jag på Shinjuku Picadilly och såg The Imaginarium of Dr. Parnassus och upptäckte någonting så simpelt, men ack så genialiskt. När du köper popcorn och dricka får du dem i en sån här bricka som ni ser på bilden ovan. Den brickan kan du sedan, med ett klick, sätta fast i drickhållaren i din stol och voilà! Popcorn och dricka sjukt lättillgängligt på ditt armstöd!
Jag tappade nästan andan lite när jag stötte på det här för första gången igår.
Faktikst nästan bättre än filmen...

Tokyotidning

Efter en dag med kokosbollbak, rullbandssushi, biobesök och slutligen karoke slänger jag mig i sängen med en kopp te och en tidning. Valde den här enbart för att man får med en söt spegel med väska från MILKFED.

Imorgon tänker jag visa bilder från "chokladvåningen" i Odakyuvaruhuset.
Trängseln, gott folk, trängseln!

Where the wild things are II

Where the Wild Things Are x2

Maxlängd!

Har just sett Män Som Hatar Kvinnor.
Kunde ju vart lite längre tycker jag, såhär spontant.

Nej.
Skojar.
Det borde vara förbjudet för filmer att vara längre än två timmar långa.
Strax över en och en halv timme är alldeles lagom.
Så... det kunde ju varit mindre scener med bilar som susade fram i vackra svenska landskap...

I övrigt: En bra film.
Som inte gör en besviken om man läst boken.

Män som hatar kvinnor...

Sitter och käkar frukost hemma innan jag ska iväg till jobbet för en gångs skull. Idag ska jag åka in till Shibuya efter jobbet och se "Män Som Hatar Kvinnor" på bio. Missade precis premiären i Sverige eftersom, jag åkte till Japan då, och minns att jag försökte beställa hit den när den hade släppts som dvd, men att det inte gick. Och nu, nu går det alltså att se denna (förmodar jag) fantastiska film på en liten biograf i Tokyo. Stort!!!

Egentligen var jag i Shibuya för att shoppa igår. Skulle ha ett par skor, eftersom mina mest bekväma (snorbilliga ca 120 SEK) har börjat gå sönder. Kom hem med noll par skor, men väl en mic, en sladd och ett par feta hörlurar... Kommer inte ha tid att leka med dem förrän någon gång till helgen dock... Längtar!

An offer I can refuse...

Nån timme innan vi ska stänga, när jag och alla mina kids på golvet springer omkring som tokar och försöker städa upp och hänga tillbaka alla kläder, kommer en tjej och en kille som ser ut att vara i 20-årsåldern fram till mig. 

- Eeeh. Ursäkta, säger tjejen.

- Hej! säger jag.

- Jo, atteh... alltså du får ursäkta... så här... under arbetstid, men...

Och killen gömmer sig bakom tjejen och ser sådär som barn gör när de är blyga. Nästan så att han kunde borrat in sitt ansikte i kjolen på henne av förlägenhet (nej, inte på ett snuskigt sätt! fy!) och jag börjar förstå att hon kanske inte tänker fråga om jag vet vart jackan, som mannekängen har på sig, finns. Och så tänker jag, baserat på pojkens blyghet, att det kanske är nån bizarr lågstadievärld där hon tänker fråga chans på mig åt honom, eller något liknande och blir nyfiken på vad hon har på hjärtat...

- Jodetärsåatteh... vi håller på och gör en film, säger hon. En indiefilm. Och pojken nickar och gömmer sig i kepsen när jag tittar på honom.

De tycker att jag ska vara med i deras film. 

Jag tänker hundra anledningar om varför jag inte alls ska vara med i några 20-åringars japanska indiefilm, men hon ger mig sitt kort och tycker att jag ska höra av mig när jag slutar. 

Och jag slutar och tänker att det, även om det inte är aktuellt med film, nog kan vara ett rätt bra sätt att träffa folk på utanför H&M. 

Prioriteringar en ledig dag.

Vaknade för en timme sen. Solen strålar, havet glittrar utanför fönstret, det är onsdag och jag är helt ledig. Så vad gör jag? Läser bloggar och kollar på Shao Lin Kung fu-film. Inomhus. 

Skärpning.

Anti-hjältarna

I den senaste tidens värmebölja har jag två gånger flytt in i biografmörkret.

Båda gånger har filmerna handlat om anti-hjältar.

Hancock, den försupne, ointresserade superhjälten och Läderlappen (seriöst, vem kom på den översättningen?), den rike arrogante "jag-orkar-inte-vara-läderlapen-mer"-hjälten. Förutom att jag tycker att Läderlappen är den konstigaste superhjälten (hans superkraft är ju bara att vara rik nog att kunna köpa sig superkrafter) är det en bra film. Jokern är spritt språngande galen på ett sätt som får en att rysa av obehag. Han är faktiskt helt strålande.

Läderlappen är alltså en mörk superhjältefilm medan Hancock kör på old-school superkrafter. Båda filmerna funkar lika bra om man vill undan värmen en stund.

I am Legend

Jag kollar på Battlestar Galactica samtidigt som jag har Last FM i bakgrunden, målar naglarna och läser bloggar och tvättar, men detta avbryter jag nu gladeligen för att rapportera...

...att jag snubblade över nåt helt fantastiskt när jag blogghoppade lite. Alla som inte har sett filmen  I am Legend och har planer på att se den ska låta bli att klicka på den här länken. Alla som däremot har sett den och tyckte att den var helt ok fram till slutet då det gick utför, bör definitivt klicka vidare för att se det magnifika alternativa slutet. Alternativa slut brukar vara aningen töntiga, men jag kan för mitt liv inte förstå varför man valde bort det här till fördel för något platt som tar udden av en annars bra film! Hollywood måste tro att vi är ena riktiga idioter...

Kokosboll haaaan!!!

Tomoko är är och lagar kokosbollar. Hon är barnsligt förtjust och ropar "Det här är kul!" stup i kvarten och frågar om hon får slicka sig sina fingrar när hon är klar. Stackars, stackars japaner som inte fick kladda med kokosbollar när de var små. Visst var det det bästa man visste? Att inte bara få leka med maten (förbjudet, förbjudet), men dessutom kladda det värsta man kan! Hon gör i varje fall väldigt fina kokosbollar som det är tänkt att vi ska äta senare under kvällen. 

Först ska vi kolla på äta nachos, dricka öl och kolla på film. Filmkollandet går det lite sisådär med... vi ser på Maiko Haaaan!!!, men lyckas båda somna efter ungefär halva filmen och vaknar lagom till eftertexten.

Några kokosbollar får vi inte ätit, men filmen var rolig, det jag uppfattade av den i alla fall. Blogger jävlas och vill inte lägga upp bilder på Tomo-chan och kokosbollarna, men en filmaffisch går minsann bra!

Perspektiv

Nu när jag har passat på att umgås mycket med familjen har jag för första gången sett den nya generationens arabiska filmer. Filmer som skulle kunna misstas för Hollywoodproduktioner, med exploderande bilar och allt(!), med en väsentlig skillnad: perspektivet. Bush porträtteras av en Bush-look-a-like med de karakteristiska smala ögonen och det där konstiga, konstiga skrattet och sitter, till exempel, vid ett tillfälle och regisserar en al-Qaidavideo. Han blir även utfrågad om de där kärnvapnen Irak påstås ha haft utan att kunna presentera ett tillfredsställande svar.

Jag såg också en trailer för en kommande biofilm. Det klassiska: hjälten springer och hoppar över ett hinder samtidigt som någonting exploderar bakom honom. Filmen utspelar sig i Palestina där hjälten försöker överleva trots en del amerikaners vilja att spränga allt och alla i luften. En liten kontrast till filmerna där man ofta visas motsatsen. En onyanserad bild av någondera av parterna är förstås aldrig fantastiskt, men det hade varit intressant att se en film där amerikanerna var det hinder som hjälten konstant måste överkomma eller överlista... för omväxlings skull.

Oh, the cinema!

Efter två dagars partajande i sträck passar det sig alldeles förträffligt att gå på bio på söndagen. Jag tar mig till en biograf i Ikebukuro eftersom det är det enda stället som fortfarande visar Transformers. På utsidan ser biografen gammal och sliten ut. Innanför finns det en liten disk där man kan köpa popcorn och dricka (egentligen vill jag skriva "läskeblask", för det är ett ord som passar perfekt här) och popcornbehållarna finns i en enda storlek: liten.

Det är en allmän atmosfär av "gammaldags" över stället. Salongen rymmer 200 personer, men det är ett knappt 20-tal som har dykt upp för att se filmen och det stämmer bra överens med min erfarenhet av biografer i Tokyo rent generellt. Jag har aldrig sett en film där salongen varit full, eller ens halvfull för den delen, och jag börjar undra hur det kan gå ihop rent ekonomiskt. Till och med biografen på 7:e våningen i Starbucks/Tsutaya-tornet i Shibuya hade knappa 20 personer i publiken på en fredagsvisning av Rush Hour 3...

Men jag klagar inte. Tvärtom. Om jag kunde få välja skulle jag alltid gå på bio med knappa 20 personer i publiken och bara en storlek popcorn att välja på.

Snakes On A Plane, baby!

Eftersom jag varken orkar åka ut till Shinjuku eller Kokubunji stannar jag hemma och har filmkväll med mig själv. Jag är jävligt dålig på att titta på film. Tröttnar fort och kan få impulsen att byta kanal och se vad annat som går innan jag inser att jag sitter och kollar på film på datorn. Youtube-klipp är ungefär vad jag klarar av i koncentrationsnivå.

Men nu sätter jag mig alltså och kollar på hela Snakes On A Plane. Förväntar mig att den ska vara skit, men i och med att det känns som om den hela tiden är på gränsen till att parodisera över sig själv blir den ganska underhållande.