Fysatan vad det hinns med grejer!
Idag blev det Tsukiji fiskmarknad. Världens största. Såklart.
Och frukost/lunch på ett yttepyttelitet sushiställe. Innan jag åkte till Japan åt jag bara norimaki, sushi i sjögräsrulle, men aldrig sushibitarna där det ligger en rå fiskbit på lite ris. Försökte några gånger men pallade inte. Det blir så slemmigt och segt och tuggorna sväller i munnen tills ögonen tåras.
Nu, tack vare att det finns kaitensushi där man kan plocka åt sig lite olika bitar hipp som happ, så har jag faktiskt lärt mig. Jag inte bara äter ris med rå lax och tonfisk och annat oidentifierbart på, jag äter sashimi också. Och jag gillar det.
Häromdagen slog det mig dock. Anledningen till varför jag inte har några problem att äta rå fisk i Japan kan ha att göra med att det helt enkelt är mycket godare än i Sverige. I Sverige är det segt och slemmigt, istället för så färskt att det smälter i munnen på en. Jag vet inte om jag vågar äta sushi när jag kommer hem. Jag kanske börjar gråta.
Nu är han här, Nikku! Känns alltid lika bizarrt att möta svenska kompisar i Shibuya. Som om det var världens mest naturliga sak att de befinner sig i Tokyo samtidigt som jag.
Nikku är jävligt rolig. Landar runt 7 och tar sig till Shibuya enligt utförliga instruktioner där vi hittar varandra efter bara 10 minuter. Bara en sån sak är ju helt fantastisk!
Vi åker till hans hotell, som ligger precis vid min station, och dumpar den stora väskan hos den knasiga värdshusvärden och eftersom klockan bara är 11 så drar vi till Asakusa och kollar på kitchiga souvenirer och det berömda templet, vad det nu heter...
Asakusa är typisk turistmagnet och det känns bra att ha en sån avklarad redan. Vi käkar färska riskakor och kaitenzushi, alltså sushi på löpande band (som jag är löjligt förtjust i), till lunch.
Nikku är som sagt här i bara en vecka och jag vet inte hur mycket aktiviteter man kan klämma in, men vi ska försöka se på Sumo i helgen eftersom det pågår en turnering fram till söndag, och kanske strutta runt lite i Yoyogiparken också.
Det är grymt roligt att ha Nikku här för han är så fascinerad och förtjust i... allt! Och jag är inte sen att hänga på. Mer hänförelse åt folket!
Jag slapp hämta grabbarna på skolan idag. Istället tog de bussen hem, och jag skulle ta dem till Roppongi Crossing där Pappa-san skulle möta oss och ta dem till Svenska Ambassaden där de skulle ha svensklektion.
Vi kommer lite sent hemifrån eftersom killarna segar lite, och sedan gör vi dessutom misstaget att gå till stationen vilket tar dubbelt så lång tid som beräknat. När vi väl kommer fram till stationen är det uppenbart att vi kommer bli sena, så jag tänker att det är bäst att ringa Pappa-san. Då upptäcker jag mitt misstag. Jag har inte påmint någon av grabbarna att ta med sin mobiltelefon, de kan inte numret utantill och inte jag heller. Så vi har ingen möjlighet att ringa Pappa-san. Vad göra? Tja, vi åker i alla fall och hoppas på det bästa. En halvtimme sena, och självklart är det en station med fler än en utgång. Vi går ut genom alla och kollar efter Pappa-san, men icke! Så vi ställer oss i en av utgångarna och hoppas att han mirakulöst ska hitta oss, och det gör han! Det visar sig dessutom att han varit nästan lika sen som vi (vilket jag hoppas betyder att han inte hann bli orolig).
Sedan råkar jag hänga med till Svenska Ambassaden bara för att jag inte har något bättre för mig. Så nu har jag varit där också! Där presenterade Pappa-san mig förresten för en mamma som också hade sina barn i svenskundervisning. Jag kände igen henne från IKEA Japan-introduktionen, och det visade sig att det även var hos henne jag höll på att bli au pair i somras. Hela den här familjen och deras familj gick sedan ut och åt på kaiten sushi.
Kaiten sushi är då det bästa som finns! Det är alltså sushi på löpande band som åker förbi borden och så plockar man bara åt sig allt som ser gott ut, och betalar efter antalet tallrikar som står på bordet när man är klar. Anna, IKEA-mamman, är väldigt trevlig och frågar mig så många frågor om mig själv att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen. Hennes ungar är också roliga. Hon har en tjej i min lillkusins ålder (7 år), som är lite rolig och busig och väldigt oblyg vilket jag tror gjorde att killarna i "min" familj också kände att de kunde vara lite oblyga. De har annars varit lite reserverade, vilket inte är så konstigt. Jag har ju faktiskt bara varit här i tre dagar... men det är skönt att känna att det kommer att lossna så småningom.
