Glosor

Fick min Harry Potterbok i brevlådan.
Satte mig med bok, block och elektronisk ordbok och började läsa i eftermiddags.
86 upplsagna och nerskrivna ord på de första tio sidorna.
Tog mig bara en sisådär fyra timmar.

Det låter överväldigande, men det är banne mig lättare än vad jag väntade mig.
Så tips till alla som vill bli bättre på nåt språk: Läs valfri medelsvår favoritbok på språket i fråga.
Tar ungefär hundra år, men man lär sig så sjukt mycket.

Uppifrån och ner.

Beställde just hem ”Harry Potter och de vises sten" på japanska.
Så lagom kaxigt när jag inte ens kan läsa en tidning.
Eller, glöm tidningen, "när jag knappt kan läsa stationsnamnen på tåglinjerna", och jag ger ofta upp halvvägs när jag börjar läsa någon manga.
Jag tror jag resonerade någonting i stil med "Jag tänkte ju ändå läsa om böckerna, och jag har ju redan läst dem en gång på svenska..." Det kanske funkar om man läser någonting som man redan vet att man gillar. Och dessutom har någorlunda koll på handlingen (det var trots allt 10 år sen sist).
Dessutom köpte jag den begagnat på amazon.co.jp för 1 ynka yen.
Plus frakt.
Önska mig lycka till.
Jag lär behöva det.

Skitläskig!

Min granne hoppade bokstavligt talat upp i luften av överraskning när jag råkade stöta på honom på väg ner för trappan igår. Det såg så roligt ut att jag hade svårt att hålla mig för skratt. Slängde ur mig ett "konnichiwa"* och sprang ut på gatan i solen.

Här går jag bort mot Umegaoka stationen klockan 9 på morgonen.

*Är nästan expert på att säga konnichiwa nu. Säger det säkert en femtio gånger om dagen i butiken, fast då låter det konnichiwaa!** Och skulle man börja säga det så ekar det mot en från alla andra anställda som befinner sig inom hörhåll. Skitbra sätt att hitta sin personal på när det inte har walkie-talkies på sig. Bara gå runt och ropa tills rätt person ekar tillbaka. 

**konnichiwaa! är snäppet bättre än det lite mer irriterande irasshaimaseeee!!!! som gärna ska utropas med den mest nasala rösten man kan uppbåda.

Dejta mig?

Idag kom en av de trevliga H&M-grabbarna som kört "men jag älskar ju dig"-jargong med mig från dag ett, in i köket och skulle jobba nattskiftet*.

- Tjabbatjenalägetskaruköranattskiftetidag? säger jag. (Fast inte riktigt lika fort. Och på japanska.)

- Jäpp, jäpp, men jag kommer ju sakna dig nu när du går hem, säger han.

- Dejta mig?** säger jag och blinkar med ena ögat.

Och det som i mina öron lät som en helt harmlös fortsättning på en uppenbart icke allvarligt menad konversation får den stackars japanen att alldeles tappa fattningen.

- Men, men... det går ju inte. Jag kan ju inte dejta dig. Vi... eh... jobbar ju i samma butik. säger han allvarlig, och lite vettskrämd på samma gång.

- Och?

- Men vi kan hänga? säger han, och ungefär här börjar jag förstå att han antingen tog mig på orden när jag sa "Dejta mig?" eller att han är bra mycket bättre på att jävlas än vad jag är.

- Menåh, jag menade ju inte att... Ja. Vi kan hänga, säger jag och slänger in ett kärleksfullt "Pucko" innan jag går ut genom dörren och hör honom skratta och eka ett "pucko" bakom mig.

Ärligt talat vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska tro. Vad trodde han egenligen? Men nu lämnar jag det här bakom mig och hoppas att grabben ifråga inte tittar snett på mig hädanefter. 

*Normalt sett har vi inte nattskift på H&M, men i morgon kickar Matthew Williamson II igång och det blir ett jävla omflyttande och byggande av DJ-bås och grejer. Kommer nog bli jävligt ball.

**つきあって？ sa jag alltså, vilket jag i ärlighetens namn inte kan se en vuxen människa säga annat än på skämt... som jag gjorde. Men det kanske de alltså gör, japanerna. Jag som inte ens dejtar folk egentligen... Jebus!

Auto-everything kplzthxbai!

Men jag kan inte skriva nåt idag.

Jag är ledsen.

Jag är alldeles för upptagen med att leta upp olika skitgamla låtar på Spotify och lyssna in mig på musiktips som jag inte orkat ta tag i förut samtidigt som jag försöker klura ut exakt vad det är jag måste fylla i för att lyckas få alla räkningar betalda med autogiro.

Är faktiskt aningen livrädd för att jag ska missa att betala in viktiga grejer bara för att min japanska läs- och skrivkunnighet är ungefär lika utbredd som en (japansk) åttaårings.

Liutenant Sulu!

Slår på tv:n och zappar lite mellan kanalerna. Hittar old school Star Trek. Inser efter en stund att det är dubbat till japanska. Det blir ganska bizarrt så fort den här typen öppnar käften:



Han gifte sig för övrigt nyligen med sin pojkvän när lagen om homoäktenskap gick igenom i Californien.
Hejja Californien!

"Jag tror inte mina öron!"

Ett gäng på sex, sju japanska grabbar äntrar min butik. De går runt ett bra tag och provar nästan allt. Jag går runt och småler för mig själv när jag förstår vad de säger. Sen börjar ett par av dem prata med mig. De diskuterar med varandra på japanska om hur de ska fråga om nånting och när jag förekommer dem och svarar innan de hinner trassla klart med orden får en av dem känslan av att jag fattar vad de säger. "Hörrni, tror ni hon förstår japanska?" säger han till sina kompisar på japanska. Och jag ler för mig själv. Sen frågar den andre "Do you speak japanse?" och jag svarar "しゃべれないです" ("kan inte snacka japanska"). 

"Oh, ah, nähä... hon snackar inte japanska." mumlar de för sig själva. 

Och jag flinar lite bredare. De registrerar att jag inte snackar japansla, men inte att jag faktiskt sa det på japanska... Jag vet inte vad de inbillade sig att jag pratade för språk när jag sa det...

Det är jävligt kul att messa med japaner på det sättet. De är så övertygade om att japanska är så svårt, eller att inga utlänningar faktiskt skulle bemöda sig om att lära sig det, att de faktiskt tror att deras öron ljuger för dem... 

Extra, extra!

Spinning är askul!!!

Jag var lite rädd för att jag inte skulle hänga med, men det visade sig att 45 minuters spinning påminde väldigt mycket om mina cykelturer till och från japanskalektionerna när jag bodde i Nikotama. Den associationen höll i sig under hela passet när vi cyklade upp för låtsasbackar. (Fi fan, helvetesbacken man var tvungen att cykla upp för innan man kom närmare Yoga och sen planar det ut sig lite, men lyckan är kortvarig när man återigen måste uppåt, uppåt under motorvägen fram till Sangenjaya där det sen, äntligen, börjar slutta neråt och man får pusta ut lite!) Varje fredag under hela tiden jag bodde i Japan liksom! Till och med i högsommarvärmen som kunde vara upp till 35 grader! Och jag som var rädd för spinning! Bah!

Inte lika roligt är det att efter ett svettigt pass upptäcka att jag glömt handduken (Det löste sig med lite pappershanddukar och en hårtork till slut.) Och när jag kommer ut, helt nytränad, nyduschad och glad så skiner solen som om den aldrig gjort annat! Spatserar hem i lyckorus.

Jag är lite kär i världen idag.

Yellow Tokyo - nu i Oslo

Yessss! Internet!

Efter många om och men, befinner jag mig nu i Oslo. Eller... egentligen var det väl bara ett stort "om". På avresedagen, på grund av många av varandra oberoende faktorer, var det högst tvivelaktigt att jag skulle hinna med mitt flyg. Jag ringde till SAS som inte kunde garantera att flygplanet skulle stå kvar när jag kom fram, men på något sätt kom jag ombord på planet 10 minuter innan avgång. Inte innan boardingen stängde, innan AVGÅNG. Jag måste bara inflika att SAS personal, både på biljettkontoret, på flygplatsen och på planet var genomgående hjälpsamma, snälla och serviceinriktade. Guldstjärna!

När vi landade första natten ropade alla japaner: "Kaaaaallt!" och när vi gick omkring i stan andra dagen: "Dyyyyyyrt". Det är så sjuuuuuuukt dyrt här. Att Oslo är världens dyraste stad visste jag ju redan, och det är ju lite bizarrt med tanke på att den är knappt större än Göteborg, men att det var så här vansinnigt kunde jag inte föreställa mig. Jävla oljepengar.

Vi är 20 stycken som skeppas hit från Japan, de flesta japaner vilket är skitbra. Det blir nog lättare att hålla japanskan levande. Kollegorna verkar vara ett stabilt gäng och efter kick offen i Tokyo dagen innan avfärd börjar det verkligen kännas som om det här kommer bli grymt. De här kommande nio månaderna kommer gå fort, och jag ser redan fram emot galenskapen som garanterat kommer komma när vi åker tillbaka till Tokyo och kickar igång.

Orka...

De har inga deltidskurser på Ponchans gamla japanskaskola längre. Bara svindyra heltidskurser. Jag kollar runt på lite andra skolor, men alla verkar så dyra och långt borta och jag orkar inteeeeeee! Det här är ett drag jag hatar hos mig själv. När jag har bestämt nånting och det verkar som om det plötsligt är mycket mer jobb än att bara ringa och säga: "Hej, jag vill börja hos er." blir jag alldeles matt och tänker att jag inte pallar. Pallar inte att lägga energi på att leta runt. Vill att det bara ska vara klart. Färdigpaketerat. Varsågod! Men eftersom det är ett drag jag inte gillar hos mig själv så måste jag såklart jobba på det genom att sätta mig ner och ödsla en hel dag på att jämföra japanskaskolor i Tokyo och sedan bestämma mig för en. Och if all else fails får jag fortsätta med min en gång i veckan-kurs och kanske läsa den dubbelt på en annan veckodag (det är alltså inte en fastställd kurs, utan man läser lite som man vill och då kan jag lägga till en extra dag bara) samt börja samla mina japanska vänner till fika mycket, mycket oftare. Kanske också köpa en ny wordtank eftersom jag hade sönder min för tusen år sen...

Let's 勉強！

Andra dagen helt för mig själv. Fantastiskt. Nu när det är höst och skolstartstider har jag börjat fundera på om jag ska kolla upp den där skolan som Ponchan gick på när han jobbade här och kanske kicka upp mitt japanskapluggande en nivå. Tänk vad mycket bättre min japanska skulle bli. Och i kombination med all japanska jag lär mig i sociala sammanhang (efter Alcatraz E.R har jag lagt till "vulgär/billig", "slampa" och "horbock" till mitt vokabulär) skulle jag kunna få ett högst användbart ordförråd... Och det är ju tamejfan lika bra att plugga japanska ordentligt nu när jag ändå är här!

Att leva är att lära!

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen ändå. Jag älskar det här språket. Idag har jag pratat japanska heeeela dagen lång.

Jag möter Masa, hår- och sminkkillen från fotograferingen härom månaden. Han vill öva sig på att prata engelska. Så jag pratar engelska med honom vilket visar sig vara rätt bra övning för mig ändå, eftersom jag måste förklara orden han inte förstår på japanska.

Jag åker ifrån honom i Shimokita för att träffa Rina, stylingassistenten, i Shibuya för en spontanmiddag. Vanligtvis pratar vi en del japanska men mest engelska med varandra, eftersom det är lättast, men av någon anledning fortsätter jag med japanskan och det visar sig att hon är en sån där människa som är väldigt lyhörd för andras förståelseförmåga. (Hittade jag just på det ordet, eller finns det på riktigt...?). Hon pratar japanska som vanligt, men känner på sig när hon säger ett ord jag inte förstår, och lägger huvudet lätt på sned och frågar "Hängde du med?" vilket gör det väldigt lätt för mig att säga "Nää, vad betyder det där sista ordet?" Ååååh, jag ska umgås mer med henne!

Sen när jag och Rina ätit klart vår spontanmiddag har tydligen Masa fått tråkigt. Han mailar och frågar om vi inte ska dra på izakaya, vilket vi gör. Och där pratar vi ÄNNU mer japanska... Jag har typ haft 11 timmar japanskalektion idag!

Så jävla nöjd, så det finns inte, är jag!

すばらしいー！

Jävlar, vilken fin dag. Är det så fuktigt ute att tvätten inte torkar även om du låter den hänga ute hela dagen? Javisst! Men det kompenseras av att det blåser friskt och det är allmänt en sån dag som man, i Sverige, är lycklig över att få uppleva en gång under sommarmånaderna.

Mycket japanska har jag också fått prata. Jag älskar min japanskalärare. Hon är så cool. Tog med sig bilder, tydligt utplockade från ett fotoalbum eftersom de hade såna där trekantiga klistermärken i hörnen, som hon hade från sin universitetstid där Hayao Miyazaki var med.

Nej, fan nu ska jag ta och plugga lite japanska!

Pepp idag? Vem? Jag?

Nihongo

Språket! Jag älskar det. Älskar att höra det, älskar att tala det.

Fortfarande fuskar jag mycket. Nickar fastän jag inte förstår. Slänger mig med ett "jaså" också för säkerhets skull och hoppas att den jag talar med inte ska avsluta med en fråga, för då är bluffen avslöjad.

Men på något sätt har jag knackat mig förbi det hårda skalet och in. När jag har lärt mig skämta, dialektala internskämt, som om det är den naturligaste sak i världen... ungefär som man kan börja prata norrländska på skoj, fast man inte är norrlänning och kallsupa luft istället för att säga "jo" och "jaså" som resten av Sverige gör, fast på japanska. När jag vill säga ett ord och det bara kommer till mig trots att jag aldrig läst, sett eller hört det, utan bara för att jag lyckades sätta ihop två ord på ett riktigt sätt. Och när jag säger saker som får min japanska vän att höja på ögonbrynen, inte för att det är fel, utan för att han är förvånad över att jag ens känner till ordet...

Japanesepod

Nu kommer det lite reklam: För alla som tänker åka till Japan och vill lära sig några enkla fraser på japanska finns "japanesepod101" att ladda hem gratis från iTunes. När man väl kommit över känslar av att vilja begå seppuku varje gång "Piita-san" öppnar käften är det faktiskt helt ok.

Om man gillar dem och vill gå in för det här med japanska lite mer kan man ge dem pengar och bli medlem på deras sida (japanesepod101.com). Jag har aldrig provat, så jag vet inte om det är något bra, men de har en 7-dagars gratis-tjänst...

Battle Royale

Har ni sett den?

Första gången jag såg den var någon gång i slutet på gymnasiet. Då hade jag läst japanska som C-språk i ett, kanske två, år. Man kommer inte så lång i ett språk på en tretimmarslektion en gång i veckan, inte långt alls. Jag förstod kanske enstaka ord här och där, inte mer.

Och idag? Idag inser jag att jag förstår nästan allt som sägs och det snarare är ensaka ord här och där som jag inte hänger med på. På fredag ska jag ha japanskalektion igen efter tre veckors uppehåll. När Pojkvännen åker hem ska jag förvandlas till duktig japanskastudent. Mycket av grammatiken som jag faktiskt förstod i filmen har jag lärt mig under de här månaderna jag tillbringat här. Bra. Sånt sporrar en till att plugga lite mer. (Lite mer än ingenting alls, dvs...)

Och filmen då? En niondeklass placeras på en öde ö i Japan. De har tre dagar på sig att döda varandra och för att ingen ska bilda fina pakter med sina kompisar har de halsband på sig som sprängs om de försöker ta av dem, eller om det är fler än en överlevande när de tre dagarna är slut. En slags "Herre på täppan" med en twist.

Jag tycker fortfarande att Battle Royale är en otillfredsställande, men bra film. En film som man absolut kan sätta upp på sin: "Filmer-jag-ska-se-innan-jag-dör"-lista, om inte annat så bara för att jävlas lite med sig själv. "Skulle jag mörda mina klasskamrater för att själv överleva?"

Jag hade i och för sig bara nio klasskamrater i nian. Det hade nog blivit Game Over rätt snabbt.

Veckans ord

推薦状 - suisenjyou: "letter of invitation; letter of recommendation; reference."

Alltså ordet som poppar upp i mitt huvud vid de mest oväntade tillfällen. När jag borstar tänderna exempelvis.

Gårdagens eskapader.

Ok. Så. Gårdagen.

Jag trodde verkligen att jag skulle få sitta hemma och ha tråkigt på en lördagskväll. Fel var det.

Jag åkte ut åt helvete till studenthemmet där jag bodde när jag var här för två år sedan för att hänga med Bincento och hans kompisar. (Jävlar vad nostalgiskt det var.) Så fick jag då äntligen träffa den omtalade Edward. Efter vad jag hört ska han och Bincento typ sitta ihop vid höften, men det gör de icke. Besviiiiken!

Så vi sitter i Edwards 12 kvadrat stora rum, som ser exakt likadant ut som rummet jag hade (alla ser exakt likadana ut) och spelar internet-pictionary till klockan 03 innan vi beger oss till Musashi Koganei där vi tydligen ska sitta på en stängd nudelshop och dricka öl.

Av någon anledning blir det inte så. Bincentos kompisar sitter redan på en izakaya intill och det är där vi hamnar. Jag blir presenterad för sex japaner och kommer ihåg deras namn i ca 20 sekunder. Men jag fick övat lite japanska. Trevligt.

Sedan sticker vi hem till en av dem i regnet. Han bor också på ca 12 kvadrat. Vi sätter oss på golvet och trängs med hans fem gitarrer och en elbas. Sedan börjar dryckeslekarna och efter det är det lite suddigt...

Jag har glömt hur förrädiska japanska dryckeslekar kan vara. Man sitter still, man har roligt, man förlorar och måste svepa det ena eller andra och plötsligt är man apafull utan förvarning. Då byter man lek. "Sanning eller konsekvens" utan sanning.

Nu har jag sett många japanska mansrumpor... och annat. Jag var dock lite för full för att bry mig. Jag lyckades ta två snoppkort i alkoholdimmorna innan jag tröttnade.

Cyklade hem klockan 10 i kallt regn morse. Lyckades till och med köpa frukost.

It's the good shit.

Det är fredag. Igen!

Jag gillar den här dagen. Vanligtvis är det stressigt med japanskalektion, hämta kemtvätt och hänga med grabbarna till svenska ambassaden för deras svenskalektion... men idag, idag skiner solen. Och att cykla i en och en halv timme är skönt. Nästan lite svettigt!

Jag har inga planer för kvällen än så länge. Jag rensade mitt schema när Pappa-san undrade om jag kunde vara hemma eftersom han hade möte klockan 20 idag. Jag får se, om jag känner att jag absolut måste ut så kan jag ju faktiskt cykla till Shibuya. Det tar en stund, men möjligheten finns i alla fall.

Jag är desto mer sugen på att gå ut imorgon. Det är ingen annan. Så jag kanske går ut själv. Kan bli intressant, kan bli apatråkigt. Fast man har ju bara så roligt som man gör sig har jag hört...

Fan vad pepp jag är! Vad är det om? Är det verkligen bara solens förtjänst? Kanske lite "OK Go" också. Glad musik och solsken.

Veckans ord.

Ibland fastnar det japanska ord i mitt huvud, ungefär som en låt som inte blir av med. Oftast är det en glosa som jag har pluggat in någon gång, men glömt vad den betyder. Just nu är det ordet あてさき (atesaki) = adress eller destination.

Jag hade så svårt att komma ihåg den glosan förrförra veckan, men nu poppar den upp i huvudet i tid och otid. Stå och plocka grönsaker i grönsaksdisken: atesaki- adress; destination, vänta på tåget: atesaki- adress; destination, beställa drink i baren: atesaki- adress; destination.

Jag antar att jag borde vara tacksam. Det här är ju ett ord jag uppenbarligen inte kommer att glömma i första taget...