Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.
Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.
Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!
När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...
Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...
Sen när är det ok att ha förfest på spårvagnen? Jag ska leta upp människan som ansåg att det var en bra idé att telefoner skulle kunna spela upp musik så att alla hör, spänna fast henne eller honom på en spårvagn i Göteborg en fredagskväll och bara låta dem åka runt, runt, runt.
På vägen hem spelade två mobiler en blandning av techno och någon form av indisk musik. Det riktigt fiiiina i kråksången var att den ene som valde att spela musik högljutt satt på sätet bakom den andre. Två mobiler på ett avstånd av en meter spelade två helt olika musik i ungefär 15 minuter. Och i 15 minuter arbetade min hjärna febrilt med att behandla frågan: "Hur tänker folk egentligen?!" Jag undrar fortfarande...
Labels: göteborg, harakiri, kollektivtrafik, mobiler
Nu kommer det lite reklam: För alla som tänker åka till Japan och vill lära sig några enkla fraser på japanska finns "japanesepod101" att ladda hem gratis från iTunes. När man väl kommit över känslar av att vilja begå seppuku varje gång "Piita-san" öppnar käften är det faktiskt helt ok.
Om man gillar dem och vill gå in för det här med japanska lite mer kan man ge dem pengar och bli medlem på deras sida (japanesepod101.com). Jag har aldrig provat, så jag vet inte om det är något bra, men de har en 7-dagars gratis-tjänst...
