Allt är Oprahs fel

Hjälp mig, jag är livrädd.

I morse när jag skulle gå hemifrån hittade jag inte mina nycklar. Ingenstans var de, vilket kändes osannolikt eftersom jag bevisligen hade tagit mig in i lägenheten med dem kl 21 kvällen innan. Jag fick till slut impulsen att öppna dörren och se efter om de satt kvar i nyckelhålet. "Vilken tur!" tänkte jag, samtidigt som jag inte kunde låta bli att tycka att det var lite läskigt att vem som helst hade kunnat trampa in här under natten när jag låg och sov. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän jag slog på tv:n idag och slötittade på slutet av ett Oprah-avsnitt som handlade om instinkter och hur man gör sig själv en björntjänst genom att avfärda dem som befängda när det gäller ens egen säkerhet. Gästen som var hos Oprah var en kvinna som hade fått känslan av att nåt var skumt i hennes lägenhet "Var inte den lampan tänd när jag gick hemifrån?" och såna saker, som till slut hade satt upp en kamera i sin lägenhet. Kort därefter, när hon pluggade in den i sin laptop hade hon fått se en, för henne, helt främmande man öppna dörren till hennes lägenhet och sticka in huvudet. Mannen hade gått in, betett sig allmänt mystiskt med hennes underkläder för att sedan sätta på sig dem och tillfredsställa sig själv innan han tog av dem, la tillbaka dem och gick därifrån. Ok, disturbing. Och så tänker man på vad som kunde hänt om hon plötsligt kommit hem en dag för att hitta honom där...

Sen går jag till gymmet och gör tusen saker och lever vidare mitt liv en stund. Och nu är det läggdags. Och jag hade nycklarna i nyckelhålet hela natten. Och även om de inte är där nu... fy fan vad obehagligt det känns. Dessutom finns det extranycklar till den här lägenheten...

Och han, den där på Oprah, som sa att man inte skulle avfärda sina obehagskänslor för lätt. Och obehagskänslorna som bara växer och växer när jag ligger i sängen. Näe, det går inte. Går upp, gillrar ljudfällor vid dörren, slår 112 på mobilen och lägger den vid sängen, funderar på om jag har några vapen tillgängliga... Inser att jag inte kan sova med öronproppar i, även fast grannarnas tv står på så högt, vilket innebär att jag inte kan somna än... Ok. Nu försöker vi sova. "Ingen kommer döda dig i sömnen" försöker jag övertala mig själv. Funderar på hur mycket det egentligen skulle hjälpa om jag fick 15 sekunders förvarning ifall nån verkligen öppnade dörren när jag låg och sov. Skulle jag hinna vakna? Komma ihåg varför det låter från dörren mitt i natten? Komma ihåg att jag har en mobil som bara väntar på att ringa farbror polisen? Och vart skulle jag egentligen ta vägen?  Från ytterdörren till min säng är det fem steg. Sex, om man har korta ben. Så jag ligger i min säng och är livrädd. Aningen irrationellt, men tänk om jag faktiskt dör i natt? Det här är inte Tokyo. Jag har inte samma sorglösa inställning till döden som jag hade där. 

Fan. Klockan blir bara mer och mer. Men det hjälper ju inte mig. Det är svårt att resonera med mig själv när jag är sån här... Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att övertyga mig själv om att ingen vill mig ont och att jag kommer överleva natten.

Hold me?

I-E-A-I-A-I-O

Nu har jag packat det jag ska med 17 minuter till godo. Precis så att det ska bli lagom med tid över till en stunds inombordspanik. Jag har hållt den inkapslad och nedtystad, men nu bubblar den liksom över utan att jag kan göra någonting åt det. Hela mitt inre leker hela havet stormar och säger "Det kommer aldrig gå det här. Ditt japanska visum kommer schabblas bort för att ingen tror dig när du säger att det är allvarliga grejer och att hakuna matata, en fin strategi som med fördel kan tillämpas på stora områden i livet, är helt fel strategi när det kommer till att handskas med japansk byråkrati." Och jag vill lite kräkas av nervositet. Tänk om jag måste bli kvar här...? Istället byter jag ut Bob Marley mot System of A Down i högtalarna, vilket lugnar nerverna en aning, tar mitt pick och pack och åker till Moss.

Det blir ingen "Omelett!"

Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.

Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.

Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!

När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...

Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...

Ständig sol.

Jag är skitbrun.

Fast bara om armarna.

Kanske ska anamma den japanska oresonliga rädslan för sol och gå runt i tunna vantar som går upp till armbågarna, solglasögon och en skärmmössa med löjligt stor skärm (kanske en sån där blå, genomskinlig när jag cyklar), heltäckande overall, scarf och slutligen parasol? Kanske...

Det roliga är att ni säkert tror att jag överdriver.