I ♥ LUNCH!

Köpt en ny matlåda. Den inte bara talar sanning, utan ska också få mig att faktiskt laga, och ta med mig, lunch oftare till jobbet. Någon gång i sann supportanda lovade jag tydligen min syster att jag skulle bjuda på hennes biljett till Tokyo i sommar ifall hon klarar sin uppkörning innan dess. Sen insåg jag att jag i så fall inte måste köpa bara en, utan två, tur och returbiljetter ifall jag själv också vill hälsa på hemma i sommar... Summan av kardemumman är att jag nog måste börja spara pengar. Och alla vet att you've got to spend money to make money, hence: mitt inköp av ny matlåda.

Men jag garanterar att det funkar redan. Lagade pasta med köttfärssås vid midnatt igår innan jag gick och la mig som jag ska ha med mig till jobbet idag...

Bästa spartipset:

Skaffa nån att hångla med.

Det vet ju vemsomhelst att ligga och hångla är både gratis, roligt och värmande.

Seså, iväg med er och spara pengar nu.

Jag måste städa klart min lägenhet.

Ööööh, snille...

Kollade just på mitt hemskickade kontoutdrag från Citibank.

Drog fram en miniräknare, lite på skoj, bara för att se hur mycket jag spenderar på en månad...

Gissa om jag satte pepparkakan i halsen när jag insåg att jag förra månaden spenderade HELA min lön på typ... inget speciellt mer än mat...!

Och nu snackar vi alltså exklusive hyran.

Twittrade igår på skoj att jag kanske borde sluta lägga så mycket pengar på taxi och tequila... nu är det inte skoj längre. Det är blodigt allvar.

Och det blir inga fler IKEA-besök på ett tag.

Herreminget... jag kanske måste börja LAGA mat också.

Och förutom respekten...

...blir det väldigt mycket lättare för en avdelningsledare att knuffa något uppåt och framåt när de är såna som alltid ger allt.

Och sånt ger, om inte annat, en bättre lön!

Eevrybody wins!

Hurra!

"Show me the money…"

…then you can have the keys.

Deposit and "keymoney" for my apartment. Ouch.

skitskitskit

Jävla skitbanker.

Och jävla skitH&M.

Fast det är förstås inte H&M:s fel att min bank är ett jävla as.

Vet ni vad jag önskar?

Att jag skulle kunna bli sådär oresonligt arg på saker och ting som vissa människor är jävligt duktiga på. (Typ Hanna Fridén. Eller Grynet. Tar ingen skit liksom.)

Inte jämt sitta och tänka å ena sidan: jävla skit, å andra sidan: jag förstår ju…

Så nej.

Jag tänker nog hålla fast vid mitt "Jävla skitH&M."

Att inte mitt företag kan ta och ställa upp när saker och ting krånglar mer än vad de borde (lite krångel får man ju räkna med, men det här med att inte ha tillgång till sina pengar när man ska skaffa lägenhet i en av världens dyraste städer är ju bara... löjligt.).

I stället ska jag fan hylla Maria som både har erbjudit sig att låta mig flytta in hos henne tills jag har en egen lägenhet samt låna mig pengar till alla jävla depositioner man behöver när man ska hyra lägenhet i Japan om jag inte hunnit få ordning på allt jävla banktrassel till dess.

Fin människa, den där Maria.

Räddar livet på folk sådär som om det inte var någon big deal.

En pärla, skulle man kunna kalla henne... jojomen.

VET NI HUR KÖRD MAN ÄR UTAN SITT JÄVLA PLASTKORT?!

Ringde till SEB idag efter att ha mejlat dem i söndags och fortfarande inte fått något svar. Idiotbruden som svarade visste absolut ingenting om någonting alls och tog en minut på sig innan hon svarade på frågor. 

– Hallå, har du dött, brudjävel?! ville jag skrika i hennes öra. 

Det gjorde jag inte.

Jag harklade mig.

Sen funderade jag på att ge henne feedback. Om man är riktigt dålig på sitt jobb, behöver inte någon tala om det för en då? Hennes chef kommer väl knappast ringa till henne om att visakortet är blev uppätet av en Bankomat och få vänta en hel minut på att människan öppnar käften och för att säga att hon inte kan hitta nåt.

Och förutom att ett uppätet visakort resulterar i att man måste prata med puckon på SEB så resulterar det även i att jag inte har en chans att plocka ut alla pengar som behövs för att ens få skiva på ett kontrakt för en lägenhet.

Fan, jag hatar henne lite, det jävla slöa tråkaset på kundtjänst.

Det är hennes fel...

No plastic

Mot alla odds har jag fått mina väskor packade.
Fått med mig det mesta, och lite till (Biblioteksbok, någon?).
När jag ska växla pengar, till en svindyr yen, medges inte köpet.
Så jag går för att ta ut pengar i bankomaten.
Bankomaten äter upp mitt kort.
Jag har noll kontanter på fickan.
Noll kronor och, på grund av särskilda omständigheter, inga andra kort.
Det skulle kunna ha blivit en väldigt intressant resa om inte min syster hade haft samma bank som jag. Jag förde över 11000 pix till hennes konto som jag växlade in.
Elvatusen.
Man vet aldrig...

She's got what they call "Milk money"

När jag var liten var vi fattiga.

Inte "Vi-har-inte-råd-med-en-ful-canada-goose-jacka"-fattiga",

eller "I-år-kan-vi-nog-bara-åka-på-en-semester"-fattiga,

utan snarare "Bara-dricka-max-ett-glas-mjölk-om-dagen"-fattiga.

För ett mjölkpaket i veckan var ungefär vad familjeekonomin tillät.

På den nivån.

Men nu är jag rik. 

Så nu ska det banne mig drickas ikapp.

- i mitt kök gråter ingen, INGEN! över spilld mjölk.

Finanskrisen

Vad är det som händer ute i världen egentligen?!

Hela världsekonomin är tydligen på väg ner i avloppet.

I DN, Svd och Aftonbladet rapporteras det att Tokyobörsen gått ner med 11 procent under gårdagen. Finanspanik överallt.

Igår hade jag en kund från Korea som handlat för HK$ 1000 på sitt VISA-kort men ett par timmar senare kom tillbaka och bad att få returnera allt och betala kontant i stället eftersom växelkursen plötsligt skjutit i höjden.

Men det verkar ändå som om de skandinaviska börserna går ännu sämre. Förra veckan kostade 100 HK$ ungefär 80 SEK. I går kostade det 90 SEK och idag 92. Och ￥100 ligger plötsligt på 7.2 SEK efter att väldigt länge ha kostat ca 6 SEK.

Så jag sitter här och grämer mig. Nu blev plötsligt allting mycket dyrare. Och hur ska man egentligen tackla det här med att kursen förändrats så mycket? Köpstopp eller köp så mycket du hinner? 

Imorgon kanske det är ännu dyrare...

Inte för att jag äter BigMac, men...

Känns rätt skönt att flytta härifrån:

...hit:

Work it, granny!

Stödgrejer för knäna är ju asdyrt juh! En kostar 180 NOK, och med tanke på att jag har två knän... Ja, ni förstår ju att det blir en massa pengar. Så jag har inte köpt några. Jag ska iväg till gymmet om en stund. Vi får se om jag kan gå sen... Jag ska förvisso få lite pengar snart, så då kanske jag känner mig rik nog att köpa knästödgrejer och en liten rullator. Dumt att låta bli egentligen. Det är inte meningen att knäna ska hålla på och knäppa och klicka som de gör nu... Plus att rullator låter som en himla kul accessoar. Kanske om man pimpar den med eldsflammor eller fartränder eller nåt. Fartränder! Det hade vart nåt!

Det blir ingen "Omelett!"

Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.

Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.

Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!

När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...

Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...

Japanesepod

Nu kommer det lite reklam: För alla som tänker åka till Japan och vill lära sig några enkla fraser på japanska finns "japanesepod101" att ladda hem gratis från iTunes. När man väl kommit över känslar av att vilja begå seppuku varje gång "Piita-san" öppnar käften är det faktiskt helt ok.

Om man gillar dem och vill gå in för det här med japanska lite mer kan man ge dem pengar och bli medlem på deras sida (japanesepod101.com). Jag har aldrig provat, så jag vet inte om det är något bra, men de har en 7-dagars gratis-tjänst...

Give me Stripes!

Jag cyklade in till Futakotamagawa centrum i mina högklackade skor, och gick in på Takashimaya, ett av två köpcentrum som ligger vid tågstationen. Det känns som om man bor i en småstad när man inte är bland skyskraporna, men så cyklar man in till sitt "småstadscentrum", går in i köpcentret och finner att man står med Chanel, Louis Vuitton, Dior och andra piffiga butiker upp till öronen. Då känns det inte längre så småstadsaktigt. (I det här distriktet bor ca 800 000 människor.)

Så småningom kommer jag till Paul Smithbutiken, som är mitt mål för dagen. Jag har nämligen bestämt mig för att titta en gång till på 1) Den fina korthållar-plånboken som inte har plats för sedlar eller mynt. 2) Den lilla myntbörsen. De kostar ungefär lika mycket, och jag tänkte att jag skulle känna efter om jag ville köpa i alla fall en av dem. De är inlåsta i glasskåp så ett av butiksbiträdena öppnar glasskåpen åt mig för att jag ska kunna titta i dem. Så känner jag suget komma. Jag vill ha BÅDA! Ränderna viskar: Du vet att du vill ha oss, och jag vet... jag vill ha dem. Då får jag syn på något ännu mer fantastiskt. En randig jätteplånbok. Den kostar lika mycket som de andra två tillsammans, men så kan man ha både sedlar, mynt och kort i den. Jag gillar inte jätteplånböcker, tänker jag. Butiksbiträdet står och tittar uppfodrande på mig... de gör ofta det här, så att man råkar köpa saker som man inte alls tänkt köpa.











Den bor hos mig nu.

Och en sak till...

Det är jobrdgubbssäsong i Tokyo nu!!!

Jag sov såpass länge vid lunch så att jag inte hann åka in till stan innan jag skulle hämta grabbarna på skolan, så än så länge har det inte blivit någon kamera. Pappa-san sa att jag kunde låna, och eventuellt köpa, hans kamera eftersom han ändå funderat på att köpa en ny. Jag vet inte riktigt om jag vågar köpa den eftersom jag suktat efter en helt ny som jag vill välja själv så länge. Samtidigt så har jag fått tillbaka exakt samma oro för att pengarna ska ta slut som jag hade förra gången...