Skitdag

Det regnar.

Och min cykel har blivit bortforslad. 

Igen.

Inget liv

Jag har jobbat heela dagen idag.

Utöver det där jävla exceltjafset igår natt började jag jobba en timme innan jag skulle börja jobba, jobbade på lunchen och avslutade sedan dagen med att jobba över 30 minuter.

Hey, jag förvandlas till en japan.

Sen när jag jobbat klart var jag så trött att jag kände mig full.

Och höll på att cykla ihjäl mig på vägen hem. 

(Det där är ju bara en stor, fet lögn. Jag tappade min påse i farten och nyklarna hamnade mitt på bilvägen... Oroa er inte, jag överlevde...)

I alla fall. 

Suck.

Cykelfängelset i Chitosefunabashi

Här står de alltså och väntar på att deras ägare ska hämta upp dem…

Jag hittar dit av misstag, och lyckas bara hitta hem genom att cykla vilse och på något sätt hamna vid Shimo-Takaidostationen. Därifrån går en av stadens få spårvagnar raka vägen hem till mig. 

Hade jag kunnat cykla på spåret hade jag gjort det, men jag nöjer mig med att cykla tätt, tätt intill och till slut lyckas vi komma hem, jag och min cykel.

Trehundra spänn fattigare.

Fan. För de trehundra kronorna kunde jag köpt mig en liiite bättre cykel, tänker jag.

Fast sen inser jag att jag bara lurar mig själv.

För de trehundra kronorna hade jag köpt mig en liiite bättre cykel, som jag också hade felparkerat och fått beslagtagen och blivit tvungen att böta trehundra kronor.

Workohooool

Jag är ledig nu. I några dagar.
En vecka faktiskt.
Utnyttjar min tid till fullo.
Genom att ringa till huvudkontoret och fixa med scheman.
Idiot.

Men alltså: Ledig.
Kanske skulle ge mig ut och försöka mig på att hämta min cykel idag.

Och cykla vilse på vägen hem igen, troligtvis.

Köpenhamn, Köpenhamn

När jag kom hit hade jag målet att ändra uppfattning om Köpenhamn och dess invånare. Solen har skinit (jo, det heter så... "skinit"!) alla dagar. Jag har ätit god mat, träffat många som varit borta på annat håll i H&M Team: Japan, samt lärt känna några andra lite bättre.

Apropå mat bestämde några av oss för att gå till RizRaz, en vegetarisk buffé på en parallellgata till Strøget. Vi satt ute och åt när jag tittade bort mot andra sidan gatan och fick se en affär där de hade "eskimo art". Nu är det underligt bara det, men faktum är att jag insåg att jag hade ätit på samma ställe en gång förut. Det var den gången jag och en bunt Lisebergare åkte till Köpenhamn för att gå på Tivoli och alla var så himla otrevliga mot oss. En av dem var faktiskt servitrisen på RizRaz, som hetsade oss att betala mitt i maten för att hon skulle sluta sitt pass snart. Hon fick ingen dricks.

Och igår träffade jag på en klasskamrat från gymnasiet som var ute och gick på stan med sin pojkvän. Jag har nog inte sett henne sen vi tog studenten, men hon var en sån som jag beundrade för att hon alltid var rättvis (är inte det en bra egenskap att bli beundrad för, så säg!) och ganska okonstlad, trots att hon umgicks mycket med ett aningen slutet tjejgäng.

Och förutom skinande sol och god mat (Tyvärr hittade jag inte mycket att shoppa, men klädmodet här var en frisk fläkt jämför med Oslo ändå) har jag lärt mig en massa nya grejer och blivit påmind om en massa gamla och känner att jag vill tillbaka till min butik för att justera lite i våra jobbrutiner.

Slutsummeringen blir att Köpenhamn får: ☆☆☆ (Tidigare var rankningen en negativ stjärna, så det är ett ganska stort skutt.)

Köpenhamnsborna kan jag dock inte alls utvärdera. Jag har i princip bara hunnit träffa en enda. Men den som cyklade på en i Teamet utan att säga förlåt inan de körde förbi den svärande teammedlemmen, säger mig att det kanske var lika bra...

re: spinning

Men till skillnad från när jag bodde i Tokyo och cyklade 45 minuter fram och sen tillbaka varje fredag så hade spinningcykeln inte en mjuk, bred sadel. Den hade en "haha-du-kommer-ha-ont-i-röven-i-morgon"-sadel. Det är ledsamt, men det förtar ju lite av glädjen om man vet att man kommer ha ont i baken dagen efter...

Don't try this at home

Mikael, den lille räven, som jag träffade nån kväll i Shibuya för ett par månader sen, åker vidare till Melbourne imorgon och hade en avskedsmiddag i Shinjuku igår.

Restaurangen han tar med oss till är jävligt... flådig. För 5000 yen (typ 300 SEK) ingår snygg japansk mat och nomihoudai, drick-så-mycket-du-vill. Och det gör jag, och sen lite till. Jag har ingen aning om hur jag tog mig hem sen. Fast jag minns att cykelkedjan hoppade av när jag cyklade hem från stationen och jag var kanske 500 meter hemifrån. Och jag satte mig på trottoarkanten och önskade att den kunde hoppa tillbaka, för skulle jag försöka fixa den själv hade det slutat med att jag och cykeln låg och kramades på gatan. Till slut tog jag mig samman och ledde cykeln hem.

Somnade stenhårt utan att ha tvättat av mig sminket.

Jag gillar inte konceptet nomihoudai. Man känner sig nästan tvungen att faktiskt dricka så mycket man bara kan...

Cykla, klubbadansa, cykla

Helga ringer och undrar om inte jag ska med till Camelot, när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv för att jag inte har nånting att göra på en fredagnatt. Eller, det där är en vinklad bild av sanningen. Det är inte synd om mig. Jag ska på Paulas födelsedagshallaballoo imorgon och jag har själv valt att inte gå ut på fredagen för att inte vara trött på lördagen. Jag håller fast vid den tanken i 15 minuter, tills det är för sent för att åka med sista tåget, sen tänker jag: Men jag vet ju inte ens om jag kommer hinna träffa Helga nåt mer nu innan jag åker! Nästa helg är jag ju i Shanghai! och tar beslutar mig sedan för att jag kan cykla in till Shibuya. Då kan jag ju också åka hem när jag vill utan att behöva vänta på första morgontåget!

Slänger på mig kläderna från förra helgen och piffar lite innan jag kastar mig på cykeln klockan 00:20. Kommer till den första stora, jobbiga uppförsbacken (som jag redan cyklat uppför en gång idag eftersom det är fredag och jag har haft japanskalektion) och mina ben säger: Va?! Borde inte vi ligga ner nånstans? Vad är det som händer?

Kommer fram till klubben vid 01:30 och känner mig lite stolt över mig själv. Sen klubbar jag i några timmar, mina ben hämnas genom att dansa jävligt oengagerat, och drar hemåt tidigare än någonsin förut, medan det fortfarande är mörkt! Och jag kommer också hem tidigare än någonsin förut, och nu sitter jag här och bloggar och benen känns ok just nu, men jag hör dem viska konspiratoriskt. Det låter som om de håller på och kokar ihop nån lömsk plan inför morgondagen... Undrar om jag kan muta dem med lite tigerbalsam...?

Cykel+Shimokita=Vilda Västern och Rosor

Jag älskar att min cykel pajjade. Bakhjulet vill inte vara med längre och jag orkar inte ta reda på exakt vad som är fel så jag slänger in den till de lokala cykelgubbarna. 60 pix och 20 minuter senare är den fixad. Cykelgubbarna måste ha gjort nånting mer än att bara fixa hjulet, det har aldrig förut känts så lätt att ta sig fram med cykel och jag flyger fram över gatorna. För att fira bestämmer jag mig för att se om jag kan cykla till Shimokitazawa, mitt andra favoritställe förutom Shibuya. Jag som alltid tänkt på Shimokita som ett slags Tokyos Haga, ett myskvarter, hittar en skylt som antyder att det kanske är lite mer åt vilda västern hållet


Det visar sig att jag inte bara kan cykla, det tar dessutom knappa 45 minuter, vilket gör det marginellt snabbare än att ta tåget. Jag kunde inte vara nöjdare. Eller jo, kanske om jag bodde i Shimokita. Springer in på Opt Label, en glasögonaffär, som jag frekventerat på sistone, jag ska samla glasögon har jag bestämt, och efter att ha provat mig igenom halva deras sortiment för kanske tusende gången bestämmer jag mig till slut för det här nördromantiska paret tonat lite i lila med diskreta blommor på skalmarna. Det är inte förrän jag kommer hem och någon påpekar att blommorna är rosor som jag inser att jag inte gillar rosor. Finns det egentligen någon blomma som är lika överskattad som rosen? Tvi! Det är därför jag ser så uppgiven ut på bilden också...

Jävla långa sommarlov

Nu jävlar. Nu stormtrivs jag igen! Vi hade det lite ruffigt ett tag, jag och mitt Tokyo, men nu är jag alltså back on track. Det går lite upp och ner ibland.

Nu är det back to work som gäller och ni får fan ta och ursäkta, det kommer inte hända så mycket roligt i bloggen. Jag hänger med barn liksom... Ser fram emot skolstarten när jag får göra vad jag vill på dagarna igen. Bara en sån sak som att ta en promenad eller cykla iväg till nåt trevligt ställe...

Fast min cykel är lite konstig nu. Den säger dunk/klonk om ena hjulet. Kanske måste byta nånting där, jag har ingen koll på cyklar, men det känns som om cyklar mer ska säga svisch om hjulen. Äh, nu orkar jag inte blogga mer...

Hörde förresten att det äntligen blivit varmt därhemma. Hurra!

Idag har jag lärt mig två saker.

1. Det är livsfarligt att cykla med omlottkläder när det blåser.

2. Det mesta här i livet går att lösa, bara man har en säkerhetsnål i väskan.

Att lura Döden - Del II

Förr i tiden kunde jag ligga vaken om nätterna i panik över det faktum att jag var dödlig. Någon dag kommer jag att dö och inte finnas mer. Svårt att greppa, eller hur? Hur ska jag hinna allt jag vill?! Tänk vad mycket som skulle vara osagt om jag dog i sömnen inatt.

Numera har jag förlikat mig med tanken. Kanske för att jag känner att jag lever precis så som jag vill leva just nu. Om jag dog i morgon skulle jag dö lycklig. Det låter konstigt, men så är det. Missförstå mig rätt, jag har ingen som helst dödslängtan, jag är bara jävligt nöjd.

Här kommer andra delen i serien om hur man lurar döden.

Se till att det regnar. Kanske även blåser lite. För extra spänningsmoment utförs det här med fördel när det är mörkt ute.

Sätt på dig en mössa med skärm, dra ner över ögonen. Det är inte så noga hur den ser ut, det viktiga är att du ska ha max 1.5 meters fri sikt framåt, 2 om du lyfter på huvudet, sådär som småbarn gör när mössan halkat ner över ögonen.

Sätt dig på cykeln. Kanske, om du känner dig äventyrlig, lasta cykelkorgen full så att det bli ojämt och cykeln drar åt något håll, det är valfritt.

Döden sätter sig på pakethållaren och myser.

Cykla mycket i korsningar. Gärna ganska fort. Se till att någon ringer dig på mobilen så att du måste plocka upp den och svara medan du cyklar. Kanske går det till och med att ordna så att någon ringer och skäller ut dig eller så, så att du blir extra disträ? Lyft på huvudet då och då, lagom för att se en bil, eller ännu hellre lastbil/buss bromsa in bara någon meter ifrån dig.

Sätt hjärtat i halsgropen. Inse att du kunde ha dött. Döden blir naturligtvis besviken, men han fick ju i alla fall åka på pakethållaren. Fira med att göra något dumdristigt.

Hatten är min.

Jag cyklar ut till Sangenjaya för att köpa ett par röda skor, och kommer tillbaka med en blå hatt i stället. Det kunde, med andra ord, inte ha blivit mer tvärtom.

Hattar och mössor förresten, det är lite som strumporna i Tokyo. Man hittar dem i oändligt många varianter som man inte ens kan drömma om att se hemma i Svea.

Synd bara att de är ganska dyra. Och att killhattarna oftast är coolare än tjejhattarna. Det är nästan så att jag vågar påstå att om man är kille och bär en hatt med rätt attityd så är man bortom cool. Lite på samma nivå som bartendern som hade solbrillor inomhus.

Killen i hattaffären förresten! När jag frågade honom om den där hatten i fönstret fanns i fler färger blev han först lite förvånad över att jag pratade japanska, och sen när han frågade vart jag kom ifrån, och jag svarade "Sverige" så sken han upp som en sol.

"Känner du till Sverige?" frågar jag (jag tycker att det är en berättigad fråga här), "Självklart!", svarar han. "Jaså, varför då?" "Jo, alltså, jag gillar fotboll. Jag brukar hejja på Sverige när det är VM!"

Det här scenariot har faktiskt utspelat sig mer än en gång. Och vi har alltså Henke Larsson att tacka för en hel del japaners intresse i Sverige. Förutom att han är grym på fotboll så är det tydligen så att han var jättecool när han hade dreads. Det tycker till och med jag...

Det är fredag. Igen!

Jag gillar den här dagen. Vanligtvis är det stressigt med japanskalektion, hämta kemtvätt och hänga med grabbarna till svenska ambassaden för deras svenskalektion... men idag, idag skiner solen. Och att cykla i en och en halv timme är skönt. Nästan lite svettigt!

Jag har inga planer för kvällen än så länge. Jag rensade mitt schema när Pappa-san undrade om jag kunde vara hemma eftersom han hade möte klockan 20 idag. Jag får se, om jag känner att jag absolut måste ut så kan jag ju faktiskt cykla till Shibuya. Det tar en stund, men möjligheten finns i alla fall.

Jag är desto mer sugen på att gå ut imorgon. Det är ingen annan. Så jag kanske går ut själv. Kan bli intressant, kan bli apatråkigt. Fast man har ju bara så roligt som man gör sig har jag hört...

Fan vad pepp jag är! Vad är det om? Är det verkligen bara solens förtjänst? Kanske lite "OK Go" också. Glad musik och solsken.

Man blir tjock av att åka till Tokyo.

Jag lyckades cykla till Shibuya igår. Det var ganska lätt. När man hittat motorvägen följer man bara den hela vägen tills man ser en massa blinkande neonljus och då svänger man och åker mot dem istället. Syftet med att cykla till Shibuya var egentligen bara att ta reda på hur man kunde ta sig fram dit. Det var lite motigt att cykla dit för bitvis var det uppförsbackar, men det gick ändå utan några större problem. Men det kändes inte speciellt sunt och bra för lungorna. Man åker ju under en motorväg större delen av vägen. En gång åkte jag igenom ett moln av fint damm, det kändes inte speciellt fräscht. Jag har upptäckt att det finns en gärns för hur länge man kan hålla andan när man cyklar...

När jag ändå cyklar hela vägen till Shibuya kan jag passa på att kolla in 109, en populär galleria med inriktning på extremt ungdomligt Tokyofashion typ. Så när jag har nått fram till neonljusen börjar jag titta mig omkring efter vart den kan tänkas vara någonstans. Jag cyklar långsamt genom folkmassan och inser att jag aldrig kommer hitta utan att ta upp kartan som jag har med mig. Jag stannar cykeln på ett lämpligt ställe för kart-framtagning, och när jag vänder mig om står det 109 på en jättestor glittrig skylt precis framför mig. Vilket flyt!

...jag har varit här i lite mer än två veckor nu och undrat för mig själv varifrån jag fick idéen att alla japanskor är jättesmala, och hur det kan komma sig att jag inbillat mig att jag är fylligare än de flesta i Tokyo. Jag har ju sett massor av japanskor som går runt och ser ut som jag och inte alls är pinnsmala! Här kommer förklaringen: Sju våningar Tokyofashion. Sju våningar av byxor som är för små för mig. Och jag undrar bara: Vart fan handlar alla japanskor som inte är pinnsmala sina byxor?! I 109 var storlekarna begränsade. S, M och L (fast jag såg inga L-storlekar), och jag får helt enkelt inte plats i japanska storleken M för att den motsvarar svenska storleken S, på gränsen till XS. Jag är lite stött över att japan tycks tycka att jag är Large...

I Tokyo är jag Odödlig.

Två veckor har gått sedan jag åkte ifrån Göteborg. Det är skumt hur tiden tycks gå fort, men samtidigt väldigt långsamt här. Det känns som om jag knappt hunnit vara här några dagar, samtidigt som jag har kommit in i rutinerna väldigt fort, så det känns som om jag skulle kunna bott här för alltid.

Ett bevis för att jag inte har bott här för alltid är att jag lyckas åka fel med tåget på väg till min första japanskalektion idag. Jag känner på mig att det kan vara fel tåg när jag kliver på det, så jag hoppar som tur var av innan jag hade hunnit åka över halva stan. Sedan går jag på en skum... japanskalektion kan man väl kalla det... men det vore inte helt riktigt... Det är snarare så att jag kommer till en liten lokal full med små bord. Vid varje bord sitter en japan och en utlänning av något slag och konverserar. Jag får en pensionärstant till konversationspartner och det hela är... tja, trevligt. Skönt att kunna fråga alla dum-frågor man har, men som man inte kan fråga vanliga människor om. Det kan ju vara lite störande om den ena parten i en konversation hela tiden frågar hur man använder just den och den grammatiska biten.

Nästa vecka ska jag byta grupp till en som ligger i Ikejiri och då slipper jag byta tåg halvvägs. Då kanske jag inte kommer så vilse. Eller så kanske jag cyklar! Det borde inte ta mer än 40 minuter...

Fan vad mycket jag cyklar här förresten! Och jag cyklar som om jag vore odödlig! Utan hjälm dessutom... (det är jag inte stolt över). Gatorna här är så smala så det kan bli jobbigt om det är mycket trafik... då får man typ cykla upp på väggarna. Idag hände följande: När jag är cyklar hem med cykelkorgen full med matvaror tycker en bil att jag tar för stor plats och tutar samtidigt som han åker förbi mig. Vilket leder till att jag typ får en hjärtinfarkt och cyklar omkull lite... (hahaha, det lät väldigt roligt i mina öron nu). Det roliga är att jag först blir förskräckt när han tutar, som man blir av plötsliga höga ljud, men jag tänker: Inte få panik nu! och lyckas hålla paniken stången några sekunder innan den övermannar mig... och då cyklar jag omkull! Hahaha, men jag överlevde i alla fall...

Give me Stripes!

Jag cyklade in till Futakotamagawa centrum i mina högklackade skor, och gick in på Takashimaya, ett av två köpcentrum som ligger vid tågstationen. Det känns som om man bor i en småstad när man inte är bland skyskraporna, men så cyklar man in till sitt "småstadscentrum", går in i köpcentret och finner att man står med Chanel, Louis Vuitton, Dior och andra piffiga butiker upp till öronen. Då känns det inte längre så småstadsaktigt. (I det här distriktet bor ca 800 000 människor.)

Så småningom kommer jag till Paul Smithbutiken, som är mitt mål för dagen. Jag har nämligen bestämt mig för att titta en gång till på 1) Den fina korthållar-plånboken som inte har plats för sedlar eller mynt. 2) Den lilla myntbörsen. De kostar ungefär lika mycket, och jag tänkte att jag skulle känna efter om jag ville köpa i alla fall en av dem. De är inlåsta i glasskåp så ett av butiksbiträdena öppnar glasskåpen åt mig för att jag ska kunna titta i dem. Så känner jag suget komma. Jag vill ha BÅDA! Ränderna viskar: Du vet att du vill ha oss, och jag vet... jag vill ha dem. Då får jag syn på något ännu mer fantastiskt. En randig jätteplånbok. Den kostar lika mycket som de andra två tillsammans, men så kan man ha både sedlar, mynt och kort i den. Jag gillar inte jätteplånböcker, tänker jag. Butiksbiträdet står och tittar uppfodrande på mig... de gör ofta det här, så att man råkar köpa saker som man inte alls tänkt köpa.











Den bor hos mig nu.

Torsdag=pannkaka.

Min första hela dag i Tokyo lider mot sitt slut. Jag har tyvärr inte sett så mycket av själva Tokyo än, men jag har ju gott om tid på mig, så jag stressar inte. Efter att jag cyklade med Pappa-san och killarna till deras skola blev jag tvungen att ta mig hem själv. Skolan ligger ungefär 20 minuter härifrån med cykel... om man har sällskap. Annars ligger den ca 1,5 timmar ifrån. Pappa-san skulle tillbaka till stationen och jag insåg att det inte var säkert att jag skulle hitta tillbaka på kringelikrokvägen som vi cyklade dit på, så jag fick en karta och en vägbeskrivning på en ny väg som skulle vara lättare att hitta på. När man faktorerar in ett ganska dåligt lokalsinne och att kartan hade riktmärken som "affär" och "vita huset" där jag skulle svänga blev det plötsligt näst intill omöjligt att hitta. Jag fick i alla fall en rejäl rundtur av stadsdelen. Det är alltid nåt.

Vägen tillbaka till skolan på eftermiddagen gick dock, som tur var, betydligt lättare. Eftersom jag hade cyklat/sovit bort de timmar jag var ledig hann jag inte handla något i affären men som tur var är torsdag pannkaksdagen här i huset. Mina pannkakor var lite för mörka för killarnas smak tydligen, men det åt dem ändå. Jag vet inte om jag orkar pannkakstorsdag varje vecka. Allla vet att alla ens kläder+hår luktar pannkakor när man har stekt pannkakor, och jag kommer inte vara pigg på att tvätta håret på kvällen (Jag virade in det i en handduk när jag stekte pannkakor idag. Killarna tittade väldigt konstigt på mig.) eftersom det bara finns ett badrum som alla delar på. Jag kanske kan smyga in att det blir sopptorsdag istället. Jag får jobba på någon lömsk plan till nästa vecka...

Cyckelina!

Jag hängde med till grabbarnas skola i morse. Pappa-san hade en extra cykel som står till mitt förfogande under tiden jag är här, och jag kan säga så här: Att cykla genom Tokyo på morgonen kan vara det skönaste som finns! Solen skiner, fåglarna kvittrar gatsoparna ropar glatt "God morgon!" när man åker förbi. Tokyo är ju en enorm storstad, men utanför den här kärnan av skyskrapor är det mer som en massa hopsatta "småstäder" (småstäder inom citationstecken. Stadsdelen Setagaya-ku där jag bor har 820 000 innvånare. Något fler än Göteborg alltså.)

Arrgh... Jet Laggen håller i sig. I natt sov jag 5 timmar och vaknade utvilad vid 4-tiden på morgonen, lokal tid, och kunde inte somna om. Nu är klockan 12:30 och jag tror att jag måste ta en liten tupplur om jag ska orka vara vaken resten av dagen. Suck. Godnatt då.