Väskan!

Tjuvtog en bild på den här bruden på tåget.
Kolla in hennes väska med enorma nitar!
Höll nästan på att komma undan med det.

Took a sneak picture of this girl on the train.
Check out her bag with huge studs.
I almost got away with it.

UK Yamamba

Alltså de här kidsen som har plockat upp Yamambatrenden i Storbrittanien... Bara ett decennium sena, liksom. Vet de inte att det är ute med Yamamba? Att de knappt ens går att finna mitt på Centaaa Gai i Shibuya längre?

Och framför allt, vet de inte att det inte räcker med att måla ansiktet brunt? Man måste vara brun över heeela kroppen!

Läs mer här.

Trump Room @Shibuya

Trump Room var helt fantastiskt trevligt igår! Bitvis aningen jobbig musik, men underhållningen, i form av att titta på vad folk hade på sig, var på topp. Älskar, älskar, ÄLSKAR när folk vågar släppa alla hämningar och bara klä sig helt oväntat. Skulle velat plocka ut folk från klubben och tagit kort på dem en och en.

1. Min kompanjon för kvällen, fina Emi-chan. Lärde känna henne för två år sen genom familjen jag jobbade hos. Nu är hon tillbaka i Tokyo för att göra min tillvaro trevligare under några veckor.

På nåt sätt kröp delar av min outfit över på henne allteftersom kvällen fortgick. Mycket märkligt.

2. Min nya kompis Makoto har jättestora glasögon!

3. Way to cool for school. 

Synd bara att herr Fluff var så lång att hans gråa kortbyxor inte kom med på bild. 

4. Kidsen som trillade in i en regnbåge på väg till klubben.

(Det var rätt många fler där som hade trillat in i den regnbågen för övrigt...)

5. Skitfull. Dansar runt stång. Helt fantastisk outfit med skitstort bälte i midjan.

6. Den här grabben och hans kompis hade världens energi. Och just den här killen hade världens tajtaste byxor under sin jättefladdriga T-shirt.

"80-talet ringde... och undrade hur fan du fick på dig dina byxor. Tips!?!?"

7. Och så den här filuren!!! 

Träffade honom för några veckor sen på en bar i Nichome och kunde inte låta bli att tala om för honom hur söt han var (jag menar: Titta!). Det visade sig att han hade en pojkvän som var från Sverige, och när vi råkade springa på varandra igår* fick jag en bästiskram. Vi är nog bästisar nu. Ja? (Ja.)

Om det finns ett jobb där man får betalt för att titta på knasigt herrmode... Ge mig det?

*Vem sa att Tokyo var en storstad?! Här är ju precis lika litet som överallt annars. Sammanträffande: Båda två var på Trump Room för första gången någonsinoch det ligger rätt långt ifrån där jag stötte på honom första gången.

HARAJUKU BOYS

You got the wicked style

I love the way that you are...

Testing, testing…

Ni skulle bara veta hur mycket jag går igång på snyggt klädda människor. Inte konventionellt snyggt kanske, men originellt, eller i varje fall genomtänkt klädda människor. 

Ni skulle bara veta hur många gånger om dagen jag tänker "Gör det! Gör det!! GÖR DET BARA!!!" om ta kort på välklädda människor för att lägga upp på bloggen, så att ni som inte är här hos mig också kan få se. 

Men jag vågar inte.

Jag bara tänker att jag vill ta kort på dem tills det nästan gör ont, och sen är de borta.

Runt nåt hörn eller hoppat på ett tåg eller bara stegat vidare i staden.

Idag såg jag kanske fem stycken jag ville fotografera.

En av dem tog jag till slut kort på bakifrån.

Fegis?

Vem?

Jag?

Inte alls lika kul, jag vet.

(Han till vänster)

Mitt i prick

Min gamla svenskaelev gick på öppningen av H&M-butiken i Ginza i den här fantastiska outfiten:



Jag kan inte låta bli att undra var han hittade en sådan klockren T-shirt.

Färgklickar på stan

Egentligen ska jag packa järnet nu, men jag kan inte låta bli att lägga upp bilder på Göteborgs finaste decoraflicka och gothic lolita light. Så sjukt roligt att se japansk quirk-stil i Göteborg! 

Amanda & Rebecka, 14

Jag har tråååkigt!

Så jag tillbringar hela morgonen med att få till ett riktigt Tokyohår. (Ljuset gör det inte rättvisa, det ser större ut i verkligheten) Nu ska jag ge mig ut på stan och se om jag kan hitta på nåt... kanske shoppa lite? Tråkigt när 90% av bekantskapskretsen i Oslo plötsligt försvann...

*detta är f.ö. klippningen som jag snodde ur en Nemi-tidning.

bortsprungt!

Bortsprungt.

Längst ner i norra europa - Det här är sagan om de vita by

...betyder: Lär aldrig japaner enstaka ord på svenska! Ovan ser ni en helt äkta text på svenska i Tokyo. Just nu pryder den LaForetvaruhusets concept store i Harajuku och det är jag som har medverkat till den här språkliga styggelsen!

Minns ni den gången jag skrev att jag blev "scoutad" och plåtad för en japansk stylist? Jag och hans stylingassistent/lärling har hållt kontakten och ibland skickar hon mejl där hon ber mig översätta enstaka ord eller fraser från japanska till svenska. Det har ja ggladeligen gjort, och dessutom förklarat hur man använder dem/inte använder dem. Jag anade att översättningarna skulle hamna på den nya kollektionen som hennes "master" höll på med, kanske som små ord tryckta på plaggen eller nåt sånt, men jag önskar att hon, eller någon, hade kollat med någon svensktalande människa för att se om det var begripligt när de pusslade ihop egna meningar av dem!

När jag fick se det här i Marias blogg, from Tokyo with Love, i morse höll jag på att trilla av stolen i förvåning... och skam! Jag skäms fortfarande lite, men nu är jag samtidigt ganska nöjd, för nu har jag plötsligt fått förklarat mysteriumet med helknasiga formuleringar på svenska/engelska tryckta på alla möjliga saker i Japan. Fast jag måste säga att jag är lite chockerad... det är ju inte som om det är ett pyttelitet ord på nåt främmande språk nånstans, det är ju liksom kollektionens namn...

För den som inte lyckas lösa mysteriet tror jag att det ska vara nåt i stil med:

Vilse

I hjärtat av norra europa - Det här är berättelsen om de vita skogarnas vita by

Och vad som inte framgår här är att det är sjukt poetiskt på japanska, vilket helt går förlorat i översättningen som bara blir mysko.

Blogger vill inte lägga upp några bilder, så klicka er vidare till Marys blogg om ni vill se och förundras själva.

För den som är intresserad, och kanske råkar befinna sig i närheten av LaForet, kan det vara intressant att veta att Yu-Ya (stylisten som varit med och skapat kollektionen) hade svenska, trollska skogar fulla med älvor och andra mystiska väsen i tankarna när han gjorde den... och ja, jag är sjukt nyfiken på att veta hur plaggen ser ut!

Här kommer ni ifrån:

146 stycken, alltså majoriteten, befinner sig ingenstans när de läser min blogg, och är således folk som surfar in från yttre rymden. Låt oss anta att det är utomjordingar.

Så då undrar jag:

1) Hur är läget?

2) Ni är väl inte här för att invadera oss?

3) Varför är ni så dåliga på att skriva kommentarer?

Egg magazine (och premiär för blogglotto!)

Har mutat till mig inte bara ett, utan två ex av nyaste Egg magazine från Japan. Det är bibeln för de galnaste Shibuyaflickorna. Efter att ha bläddrat igenom den kan jag rapportera att det är mycket storprickigt som syns, främst på strumpor och strumpbyxor i glada färger. I övrigt är gyaru-modet sig likt med kort-kort-allting, höga klackar och bruna ben, och som vanligt är det sminksidorna som är roligast att titta på.

Eftersom jag har fått två tidningar bestämmer jag mig för att lotta ut den ena till någon lycklig kommentarskrivare. Från och med idag och fram till onsdag (23:e) kan man vara med och leka genom att skriva en kommentar i bloggen. Lycka till!

Men's Knuckle (gyaru-oh tidningen) har en egen hemsida här. Hittar någon hemsidan för Egg är det fritt fram att tipsa!

japanska skönhetsideal

Maria bloggar om när hon träffade skönhetschefen på japanska Vogue, och skriver såhär (apropå skönhetsideal i Japan och hur långt många är villiga att gå för att uppnå dem):

Ett argument som också ofta kom upp var att japanska män attraheras av ungdom och att det finns ett så stark preteenideal här som kvinnorna verkligen kämpar för, annars vill karlarna helt enkelt inte ha dem. I våra svenska ögon kan det tyckas konstigt att männens synpunkter ska styra en hel livsstil (i väst är det inte helt okej att säga att "jag gör så här för att få killar"), men i Japan finns inte riktigt det synsättet. Det handlar inte om förtryck, utan att hålla harmoni och attraktion. Samma sak när det gäller hårborttagning - männen tycker inte om hår, därför tar vi bort det, inget snack.

Jag är mer förtjust i smink än de flesta, och det är mig inte främmande att lägga både tid och pengar på att pilla med mitt utseende. Det blir, med andra ord, svårt att opponera sig mot det här utan att låta som en hycklare, men jag ska göra ett försök.

Det jag reagerar på när jag läser det här är inställningen/villfarelsen att det är inte är förtryckande (och därtill ett sätt att bevara harmonin!) att modifiera sin kropp och sitt utseende enbart för att man vill attrahera partners. ("Annars vill karlarna inte ha dem!") Nog för att det mesta i civilisationen tillkommit genom att människan velat imponera på andra människor så att de får ligga (deo, musik, takvåningar, rymdraketer osv), men vore det inte att föredra att man sminkar sig för att man tycker att det är kul att leka med färger i ansiktet eller tränar för att man vill vara sund, snarare än att bara: "Äh, vi gör det för killarna..." Det känns så himla... pantat på nåt sätt.

Jag har en japansk vännina som är 170 lång och väger mindre än 50 kilo. Hon är precis på gränsen till att se ut som en streckgubbe. Hennes pojkvän har sagt till henne att han inte vill att hon går upp i vikt (och det är sant som Maria säger, "annars vill männen inte ha dem"), så trots att hennes armbågsben nu börjar bli tjockare än själva armen är hon fast besluten att bli smalare. 

En annan japansk väninna avslöjade häromdagen att hon också vill bli smalare. "Men..." säger ja oförstående... "...du har ju den perfekta kroppen." (Och det var inte bara någonting jag sa. Hon har kroppstyp: slank med antydan till magrutor.) Hon funderar en stund, och sen ler hon. "Mmm, fast jag skulle inte ha något emot ifall jag blev så smal att knäna såg knotiga ut genom jeansen." 

Det är, bland annat, det här som är idealet. Det värsta av allt är att jag kan ingenting säga till de här tjejerna. Eller, rättare sagt, ingenting jag någonsin skulle kunna tänkas säga till dem skulle ha någonting mer än en tillfällig effekt. Jag vet hur de tänker. Man försöker tala förnuftigt och sakligt med dem, de säger "Mm, ja, jag vet att det är dumt..." samtidigt som de egentligen tänker "Bara för att du säger att jag är smal nog, och dessutom skulle kunna lägga på mig ett par kilo utan att det vore katastrof, betyder det inte att det är sant".

Men tillbaka till ämnet... jag kräks när jag läser frasen "pre-teen idealet" och jag tycker inte att det är det minsta bra att någon tycker att det upprättandet av idealen är ett fint sätt att behålla harmoni på. Skönhetsidealen i Japan är ibland absurda och lite läskiga. Det är "pink nipple cream", hudblekning och bantningspiller med "före"-bilder där 155 cm långa brudar väger 47 kilo och "efter"-bilder där de väger, mer acceptabla, 42.3 kilo.

Jag motsätter mig att man signalerar att det är härligt att folk äntligen kan få följa skönhetsideal i fred, utan att de ifrågastätts.

Packa mera

Och jag packar och jag packar och det är inge kul faktiskt. Det enda som är skönt är att H&M gett oss 15 extra kilon så nu behöver jag inte slänga en massa av mina grejer. Än så länge känns det fortfarande ingenting alls när jag tänker på att jag ska flytta. Det är som om hela den här jobba-på-H&M-grejen, med allt vad den innebär, inte har registrerats i hjärnan. Eller registrerats, men inte gått igenom. Ingenting som händer efter den 1:a November existerar i mitt medvetande mer än som en avlägsen skiss.

Så jag packar ihop mina 10 månader här och känner inte så mycket. Tänker mest på de få saker som ska bockas av på min att-göra-lista och på vad jag kan tänkas behöva sista-minuten-shoppa. Jag måste till exempel hamstra färdig misosoppa och kanske ta en liten sväng till Shibuya imorgon ifall jag hinner och hamstra... lite Tokyofashion. Snart blir det ju bara H&M för hela slanten.

109-2

Jag tjatar en del om 109-varuhuset (överst), och oftast används det som prefix när jag syftar på gyaru och gyaru-oh (109-pojkar och -flickor) som struttar runt i Shibuya, men faktum är att jag anser 109-2 vara mer intressant än 109 eftersom det har någonting som originalvaruhuset saknar, nämligen tre våningar killkläder.

Ibland händer det att jag går in i ALLA killaffärer och inspekterar utbudet noggrant. Butiksbiträdena ropar sina "Irrashyaimaseee!" men tittar alltid lite undrande på mig. "Jag är inte en dum utlänning, jag VET att det bara finns killkläder här", vill jag ropa tillbaka, men det gör jag såklart aldrig. Jag bara går runt och känner på de fina kläderna, vrider och vänder lite på dem, känner mig lite som tjuren Ferdinand som bara vill sitta och lukta på blommorna, förutom att jag bara vill klappa på kläderna medan jag skapar min egen virituella klippdocka i huvudet.


Adressen är:

〒150-0041　
東京都渋谷区神南1-23-10

Och det ligger på höger sida om man går över Shibuya Crossing längst till höger (från stationen sett) för den som är intresserad...

「今日はサムーイ！」って感じ

Idag har jag, och alla japaner jag träffat, haft "Fy, vad kallt det är idag!" som hälsningsfras. Och det har verkligen varit kallt. Jag förstår inte hur temperaturen kan droppa 10 grader från den ena dagen till den andra...

Jag kommer vara helt körd i Oslo. Jag har glömt hur kyla smakar. Jag kan inte riktigt tänka mig hur mycket kläder man måste ha på sig när det blir under 10 grader varmt... Och jag hatar kyla. Jag kommer bli som japanerna och gå runt med yllevästar och halsduk (och minikjol?) när det är under 20 grader varmt och mulet.

Jag har haft lektion med min svenskaelev också och berättat att jag ska flytta till Oslo. Han såg så ledsen ut att jag nästan höll på att ändra mig och stanna. Någon som befinner sig i Tokyo och vill ha en snäll svenskaelev kanske? Jag måste dock förvarna om att jag har satt ribban rätt högt för roliga lektioner!

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Snart är natten här och då gäller det att vara utvilad!

I blame the fashionfairy...

Cirkeln är nu sluten. Det började med att jag ville köpa lite plagg och accessoarer för att kunna binda ihop mina nya gulbruna skor med resten av garderoben, men utvecklades snart till en hel stilidé med specifika tillbehör som bara fanns i mitt huvud, och i jakten på exakt rätt tillbehör slutar det med att jag sitter här vid min dator med blöta strumpor i mina nya skor. Eller... "mina ännu nyare skor" kanske jag ska säga. De gulbruna skorna får finna sig i att bli utputtade ur leken som de var med och startade. Det är en hård värld vi lever i... speciellt om man är ett par svårmatchade gulbruna skor...

Jag kanske bloggar upp en bild på hela cirkeln nästa gång jag får för mig att bära alla mina nya prylar samtidigt...

Skolstart

Första skoldagen. Första dagen på länge som jag varit ensam hemma och kunnat slappna av. Äta frukost en timme. Bada. Städa lite utan att det kommer nån och virvlar omkring allting fem sekunder senare... det var skönt.

Sen kommer grabbarna hem från skolan. Fixa mellanmål, prata om deras nya klasser och nya lärare, säga åt dem att plocka upp i sina rum. Lillebrorsan plockar lite i jättelådan som han har under sängen, en utklädningslåda och hittar nåt med vita volanger. "Ja! Rim, kolla här!" säger han medan han ler lite busigt. Drar fram en vit volangkjol ihopsydd med ett svart linne som han med viss svårighet sätter på sig. Han blir jättefin. Och den har han sen hela kvällen fram tills det är läggdags och han måste sätta på sig sin pyjamas. Och jag tänker: "Det är himla synd att pojkar inte brukar ha kjol, för han var väldigt fin i den."

Det är en hårfin linje mellan "prinsessa" och "prostituerad".

Efter en dag i Tokyo Dome City, en nöjespark med gratis inträde och den hittills bästa bergochdalbanan jag åkt, lämnar jag familjen på kvällen för att möta upp några vänner. De sitter på Ruby Room, en pytteliten klubb, i Shibuya där det är open mic night. Enda andledningen till att jag hittar dit är att jag hör en lika vilsen svensk omkringirrandes och säger: "Hej, ska du också till Ruby Room?" och det ska han såklart. Senare visar det sig att vi redan har träffats en gång. Banden spelar ganska illa, men Helga, kompis till en kompis till en kompis (vars telefonnummer jag såklart haffar, så nu är vi kompisar), intygar att banden brukar vara bättre.

Jag får drink-beslutsångest och beställer till slut en "God Father" av den enda anledningen att jag inte har någon aning om vad det är. Det har inte personalen heller och förvirring uppstår. De får leta upp drinken i en bok och jag skäms lite och säger att det inte spelar någon roll, jag vill bara ha en drink, vilken som helst, men vid det laget har de hittat den. 1/2 del vodka & 1/2 del amaretto. Söt som fan, men nu vet jag det i alla fall...

Plötsligt börjar det pratas om karaoke och innan jag vet ordet av har vi dragit vidare och stuvat in oss i ett karaokerum. "Entimmeskaraoke", för att alla ska hinna med sista tåget, är det sagt. Det är ändå vardag och alla ska upp och jobba nästa dag. Helga hittar en ensam tjej klädd i.... hmm... klädd helt i rosa, som en docka, i rummet intill som hon får för sig att vi måste bjuda in till oss, så det gör vi.

Tjejen är egentligen inte särskilt vacker, men det märker man inte för allt rosa och tyll och hennes fluffiga extensions. Alla överröser varandra med komplimanger men killarna i det ursprungliga gänget (som bara bestod av svenskar) tycker att hon är lite obehaglig. Vi pratar om rosa och tyll och mobilblingande och lite i förbifarten frågar vi vad hon jobbar med och jag vet inte om det är för att vi är fulla eller främlingar, men helt apropå berättar hon att hon säljer sexuella tjänster. Inga samlag, men handjobs och blowjobs, till kunder som alla är män. Några är trevliga några är äckliga. Och jag frågar, av ren nyfikenhet, hur det kommer sig att hon gör det hon gör. Svaret är förbluffande. "Jag gillar kläder av Jesus [kommer inte ihåg vad han heter i efternamn]." Hon säljer alltså sexuella tjänster för att ha råd med dyra rosa kläder. Myten är verklighet! I

När vi till slut kommer ut ur karaokebåset har sista tåget gått för längesen och alla blir tvungna att ta sig hem med taxi. Och hela vägen hem tänker jag på prinsessan och den fantastiska ironin i att sälja sexuella tjänster för att ha råd att se ut som en oskuldsfull rosa dröm.

I can change.

Att anpassa sig efter sin omgivning för att smälta in är någonting alla människor gör automatiskt. Mode är ett ypperligt exempel på det fenomenet.

Ozzys kommentar på mitt tidigare inlägg fick mig att börja tänka på hur jag anpassat mig till Tokyo. Det mest tydliga är kanske det här med kläder och smink. Kläderna jag bär här är nästan uteslutande kläder jag köpt i Tokyo. De plagg jag hade med mig hemifrån får nöja sig med att möjligen bli burna när jag cyklar med killarna till skolan på morgonen.

Vill ni höra en läskig grej? En genomsnittlig dag kan jag byta kläder 3-5 gånger.

Först går jag upp på morgonen och sätter på mig det som ligger närmast till hands, ofta något sunkigt. (1) Om jag ska cykla med grabbarna till skolan kanske jag byter om till något mindre sunkigt. Jeans och nån tröja. (2) Om jag sedan ska åka in till stan, en sväng till Shibuya (om så bara för att jag måste köpa en hårtork/kolla i en affär) så är det nästan "duscha, sminka mig, fixa håret, byta om till någonting snyggt" som gäller (3). Och när jag säger "sminka mig" så menar jag inte "sminka mig naturligt så det inte syns" utan mer "Om jag plötsligt skulle gå på fest...". Det låter knäppt, men oavsett är jag nästan alltid undersminkad i Shibuya om man jämför med 109:orna. Är det så att jag faktiskt ska gå ut och rulla hatt eller träffa någon på kvällen så blir det nästan så att jag byter om en gång till, till något lämpligt för kvällens aktivitet. Ska jag bara hem och ta hand om kidsen kan det hända att jag byter om till bekväma sunk-kläder igen (4), och slutligen byter jag om när jag ska gå och lägga mig de gånger jag inte sover naken.(5)

Fem ombyten.

För att göra saken värre kan jag ju tillägga att jag oftast när jag går ut och klubbar inte kan bestämma mig för om jag vill ha den här eller den där outfiten, och därför har med mig ett ombyte i väskan utifall jag skulle känna att jag vill byta kläder under kvällen. Det har hänt en gång att jag har gjort det också. (6)

Solsting? ALDRG!!!

Här har vi ett typexempel på en japansk utomhusmundering. Bruden har alltså t-shirt, men även ärmvärmare som är så långa att de täcker det som t-shirten missar, och en solhatt som hon i princip kan bo i.

Det här kortet togs runt lunchtid idag. Klockan är nu 21.38, solen har gått ner för några timmar sedan och det är 27 grader ute. You do the math.