Här i Tokyo, och i Shibuya speciellt, går jag ibland omkring och känner mig som en jättemänniska. På bredden. Tre av fyra brudar man ser på gatan är pinnsmala. Size zero. Överallt. Dessutom är affärernas utbud anpassat efter storleken på japanerna. Jag har hittills aldrig lyckats köpa ett par byxor i den här staden.
Det resulterar i att jag periodvis blir lite knäpp i huvudet och inbillar mig att det är mig det är fel på. Ett tag hade jag en konspirationsteori om att alla gick runt och var hungriga, men avfärdade den. Det är ju inte möjligt att nästan en hel generation unga människor bantar/svälter sig smala av grupptryck.
Nu har jag fått bekräftat att det i många fall verkligen är så. Min kompis Hitomi (Det var förresten hon som bjöd på tårta när jag fyllde år!) säger att nog för att många faktiskt är naturligt smala, men kanske hälften har bantat sig till streckgubbe-storlek. Och en av anledningarna är just den att klädstorlekarna är så små att man bantar ner sig för att få plats i dem, en annan är att japanska pojkar föredrar pinnsmala tjejer.
ヽ(。_゜)ノVA?
VA?! VA?!!!!
Alltså: X antal miljoner tjejer bantar ner sig till size zero för att få plats i 109-kläder. (Just 109-varuhuset har storlekar som i de största fallen motsvarar ungefär en svensk storlek SMALL). Jag försöker greppa, men det går bara inte.
Efter en dag i Tokyo Dome City, en nöjespark med gratis inträde och den hittills bästa bergochdalbanan jag åkt, lämnar jag familjen på kvällen för att möta upp några vänner. De sitter på Ruby Room, en pytteliten klubb, i Shibuya där det är open mic night. Enda andledningen till att jag hittar dit är att jag hör en lika vilsen svensk omkringirrandes och säger: "Hej, ska du också till Ruby Room?" och det ska han såklart. Senare visar det sig att vi redan har träffats en gång. Banden spelar ganska illa, men Helga, kompis till en kompis till en kompis (vars telefonnummer jag såklart haffar, så nu är vi kompisar), intygar att banden brukar vara bättre.
Jag får drink-beslutsångest och beställer till slut en "God Father" av den enda anledningen att jag inte har någon aning om vad det är. Det har inte personalen heller och förvirring uppstår. De får leta upp drinken i en bok och jag skäms lite och säger att det inte spelar någon roll, jag vill bara ha en drink, vilken som helst, men vid det laget har de hittat den. 1/2 del vodka & 1/2 del amaretto. Söt som fan, men nu vet jag det i alla fall...
Plötsligt börjar det pratas om karaoke och innan jag vet ordet av har vi dragit vidare och stuvat in oss i ett karaokerum. "Entimmeskaraoke", för att alla ska hinna med sista tåget, är det sagt. Det är ändå vardag och alla ska upp och jobba nästa dag. Helga hittar en ensam tjej klädd i.... hmm... klädd helt i rosa, som en docka, i rummet intill som hon får för sig att vi måste bjuda in till oss, så det gör vi.
Tjejen är egentligen inte särskilt vacker, men det märker man inte för allt rosa och tyll och hennes fluffiga extensions. Alla överröser varandra med komplimanger men killarna i det ursprungliga gänget (som bara bestod av svenskar) tycker att hon är lite obehaglig. Vi pratar om rosa och tyll och mobilblingande och lite i förbifarten frågar vi vad hon jobbar med och jag vet inte om det är för att vi är fulla eller främlingar, men helt apropå berättar hon att hon säljer sexuella tjänster. Inga samlag, men handjobs och blowjobs, till kunder som alla är män. Några är trevliga några är äckliga. Och jag frågar, av ren nyfikenhet, hur det kommer sig att hon gör det hon gör. Svaret är förbluffande. "Jag gillar kläder av Jesus [kommer inte ihåg vad han heter i efternamn]." Hon säljer alltså sexuella tjänster för att ha råd med dyra rosa kläder. Myten är verklighet! I
När vi till slut kommer ut ur karaokebåset har sista tåget gått för längesen och alla blir tvungna att ta sig hem med taxi. Och hela vägen hem tänker jag på prinsessan och den fantastiska ironin i att sälja sexuella tjänster för att ha råd att se ut som en oskuldsfull rosa dröm.
Att anpassa sig efter sin omgivning för att smälta in är någonting alla människor gör automatiskt. Mode är ett ypperligt exempel på det fenomenet.
Ozzys kommentar på mitt tidigare inlägg fick mig att börja tänka på hur jag anpassat mig till Tokyo. Det mest tydliga är kanske det här med kläder och smink. Kläderna jag bär här är nästan uteslutande kläder jag köpt i Tokyo. De plagg jag hade med mig hemifrån får nöja sig med att möjligen bli burna när jag cyklar med killarna till skolan på morgonen.
Vill ni höra en läskig grej? En genomsnittlig dag kan jag byta kläder 3-5 gånger.
Först går jag upp på morgonen och sätter på mig det som ligger närmast till hands, ofta något sunkigt. (1) Om jag ska cykla med grabbarna till skolan kanske jag byter om till något mindre sunkigt. Jeans och nån tröja. (2) Om jag sedan ska åka in till stan, en sväng till Shibuya (om så bara för att jag måste köpa en hårtork/kolla i en affär) så är det nästan "duscha, sminka mig, fixa håret, byta om till någonting snyggt" som gäller (3). Och när jag säger "sminka mig" så menar jag inte "sminka mig naturligt så det inte syns" utan mer "Om jag plötsligt skulle gå på fest...". Det låter knäppt, men oavsett är jag nästan alltid undersminkad i Shibuya om man jämför med 109:orna. Är det så att jag faktiskt ska gå ut och rulla hatt eller träffa någon på kvällen så blir det nästan så att jag byter om en gång till, till något lämpligt för kvällens aktivitet. Ska jag bara hem och ta hand om kidsen kan det hända att jag byter om till bekväma sunk-kläder igen (4), och slutligen byter jag om när jag ska gå och lägga mig de gånger jag inte sover naken.(5)
Fem ombyten.
För att göra saken värre kan jag ju tillägga att jag oftast när jag går ut och klubbar inte kan bestämma mig för om jag vill ha den här eller den där outfiten, och därför har med mig ett ombyte i väskan utifall jag skulle känna att jag vill byta kläder under kvällen. Det har hänt en gång att jag har gjort det också. (6)
Har ni sett den?
Första gången jag såg den var någon gång i slutet på gymnasiet. Då hade jag läst japanska som C-språk i ett, kanske två, år. Man kommer inte så lång i ett språk på en tretimmarslektion en gång i veckan, inte långt alls. Jag förstod kanske enstaka ord här och där, inte mer.
Och idag? Idag inser jag att jag förstår nästan allt som sägs och det snarare är ensaka ord här och där som jag inte hänger med på. På fredag ska jag ha japanskalektion igen efter tre veckors uppehåll. När Pojkvännen åker hem ska jag förvandlas till duktig japanskastudent. Mycket av grammatiken som jag faktiskt förstod i filmen har jag lärt mig under de här månaderna jag tillbringat här. Bra. Sånt sporrar en till att plugga lite mer. (Lite mer än ingenting alls, dvs...)
Och filmen då? En niondeklass placeras på en öde ö i Japan. De har tre dagar på sig att döda varandra och för att ingen ska bilda fina pakter med sina kompisar har de halsband på sig som sprängs om de försöker ta av dem, eller om det är fler än en överlevande när de tre dagarna är slut. En slags "Herre på täppan" med en twist.
Jag tycker fortfarande att Battle Royale är en otillfredsställande, men bra film. En film som man absolut kan sätta upp på sin: "Filmer-jag-ska-se-innan-jag-dör"-lista, om inte annat så bara för att jävlas lite med sig själv. "Skulle jag mörda mina klasskamrater för att själv överleva?"
Jag hade i och för sig bara nio klasskamrater i nian. Det hade nog blivit Game Over rätt snabbt.
Och vågen pekar stadigt uppåt mina vänner. Vad göra? Jag äter ändå relativt nyttigt här. Ordentliga frukostar utan socker och fluffigt bröd. Oftast inga kolhydrater till lunch, men däremot till middag. Dricker massa vatten. Äter massa frukt och ännu mer grönsaker. Käkar nästan ingen choklad (men ibland så går det ju fan inte). Och jag rör ju för fan mer på mig här än hemma i Sverige.
Det är på helgerna det går åt helvete antar jag. Drinkar, sprit (borde väl inte innehålla så mycket kalorier egentligen, eller?) och vara uppe hela natten= bli hungrig när man egenligen brukar sova.
Och när man är hungrig klockan 4-5 på morgonen så är man inte så noga med vad man äter. Då finns inga spärrar. Jag kan äta en halv gris och choklamousse till efterrätt.
Nu kommer insikten.
Kanske inte dricka så mycket nästa helg? Kanske inte dricka alls? Gå ut och festa på vatten? Det har hänt förr, jag är inte den som måste dricka för att ha roligt. Här gör jag bara det för att alla andra gör det typ. Men ok. Visst. Ingen sprit nästa helg.
Det ska bli intressant att se hur det här går...
Ok. Så. Gårdagen.
Jag trodde verkligen att jag skulle få sitta hemma och ha tråkigt på en lördagskväll. Fel var det.
Jag åkte ut åt helvete till studenthemmet där jag bodde när jag var här för två år sedan för att hänga med Bincento och hans kompisar. (Jävlar vad nostalgiskt det var.) Så fick jag då äntligen träffa den omtalade Edward. Efter vad jag hört ska han och Bincento typ sitta ihop vid höften, men det gör de icke. Besviiiiken!
Så vi sitter i Edwards 12 kvadrat stora rum, som ser exakt likadant ut som rummet jag hade (alla ser exakt likadana ut) och spelar internet-pictionary till klockan 03 innan vi beger oss till Musashi Koganei där vi tydligen ska sitta på en stängd nudelshop och dricka öl.
Av någon anledning blir det inte så. Bincentos kompisar sitter redan på en izakaya intill och det är där vi hamnar. Jag blir presenterad för sex japaner och kommer ihåg deras namn i ca 20 sekunder. Men jag fick övat lite japanska. Trevligt.
Sedan sticker vi hem till en av dem i regnet. Han bor också på ca 12 kvadrat. Vi sätter oss på golvet och trängs med hans fem gitarrer och en elbas. Sedan börjar dryckeslekarna och efter det är det lite suddigt...
Jag har glömt hur förrädiska japanska dryckeslekar kan vara. Man sitter still, man har roligt, man förlorar och måste svepa det ena eller andra och plötsligt är man apafull utan förvarning. Då byter man lek. "Sanning eller konsekvens" utan sanning.
Nu har jag sett många japanska mansrumpor... och annat. Jag var dock lite för full för att bry mig. Jag lyckades ta två snoppkort i alkoholdimmorna innan jag tröttnade.
Cyklade hem klockan 10 i kallt regn morse. Lyckades till och med köpa frukost.
It's the good shit.
Hjälp vad har hänt?! All färg är borta! Jag skyller ALLT på Ozzy. Jag ska bara testa den vita bakgrunden för att se hur det funkar. Tala gärna om vad ni tycker, om ni tycker något. Synd på den fina solen och alla timmarna jag la ner på att pimpa min blogg. Men jag har sparat allt, så det är bara att byta tillbaka om jag ångrar mig. Jag kommer nog pimpa den här också så småningom...
Idag har jag äntligen köpt en kamera. Jag ville ha en vit från SONY, men när jag fick veta att den omöjligen kunde finnas med engelsk meny eller manual (jag vet inte om jag tror att det är riktigt sant), blev det till slut en sådan kamera som Jakob har fast choklad/guldfärg! Yaaaay! (Jakob är grym på att använda sin kamera. Kolla själva här. )
Och nu kommer Tokyosyndromet också: Allt är på lek, pengar är värdelösa och jag kan köpa vad jag vill. Jag var såhääär nära på att köpa en Paul Smith-plånbok för alldeles för mycket pengar. Men jag besinnade mig till slut. Det var ju, tråkigt nog, "manliga" plånböcker. (Ja, jag svär att de var manliga.) Men om jag hittar de där skorna som jag suktade efter i Göteborg, men inte köpte för att jag aldrig har lagt 4000 spänn på ett par skor, då är jag illa ute mina vänner.
Grupptrycket här är fantastiskt! Idag upptäckte jag att jag hade gått ut med svarta gympadojjor och vita strumpor när jag var halvvägs till stationen. ALLA andra tjejer har högklackade skor i Tokyo (utom de som är för coola, de har converse med tillhörande stil, och ocoola tanter.) Åååh, vilken ångest jag hade. Nu måste jag hitta ett par aningen högklackade skor som jag kan ha när jag tar cykeln. Mina vita skor fick svarta repor när jag cyklade med dem på.
