Men, jag vill ha!

Idag har jag äntligen köpt en kamera. Jag ville ha en vit från SONY, men när jag fick veta att den omöjligen kunde finnas med engelsk meny eller manual (jag vet inte om jag tror att det är riktigt sant), blev det till slut en sådan kamera som Jakob har fast choklad/guldfärg! Yaaaay! (Jakob är grym på att använda sin kamera. Kolla själva här. )

Och nu kommer Tokyosyndromet också: Allt är på lek, pengar är värdelösa och jag kan köpa vad jag vill. Jag var såhääär nära på att köpa en Paul Smith-plånbok för alldeles för mycket pengar. Men jag besinnade mig till slut. Det var ju, tråkigt nog, "manliga" plånböcker. (Ja, jag svär att de var manliga.) Men om jag hittar de där skorna som jag suktade efter i Göteborg, men inte köpte för att jag aldrig har lagt 4000 spänn på ett par skor, då är jag illa ute mina vänner.

Grupptrycket här är fantastiskt! Idag upptäckte jag att jag hade gått ut med svarta gympadojjor och vita strumpor när jag var halvvägs till stationen. ALLA andra tjejer har högklackade skor i Tokyo (utom de som är för coola, de har converse med tillhörande stil, och ocoola tanter.) Åååh, vilken ångest jag hade. Nu måste jag hitta ett par aningen högklackade skor som jag kan ha när jag tar cykeln. Mina vita skor fick svarta repor när jag cyklade med dem på.