Jazzbar

Oh my godness. Jag skulle ut med Daniel och en massa folk jag inte känner på en klubb som heter Decadance. Jag försöker ta reda på vart den ligger, men lyckas inte, och ber till slut Rasmus om hjälp. Han hittar, och undrar dessutom om det verkligen är idag och inte i morgon som vi ska dit. Jag ringer Daniel-kun och kollar, och när han har ringt sin kompis och kollat kommer vi fram till att de har tagit fel på dag. Daniel och de andra är inte villiga att köra party två dagar i sträck,och föreslår att jag tar mig till Kokubunji och går på izakaya för att sedan sova hos honom (ingen nattrafik i Tokyo). Jag överväger det i två minuter, men kommer fram till att det är för krångligt, och vi ska ju ändå ut imorgon. Så jag bestämmer mig för att gå ut själv någonstans nära...

Futakotamagawa, eller Nikotama, som man tydligen ska kalla det om man bor här, är inte så himla stort men det finns en liten jazzbar där de spelar livejazz ibland... dock inte idag. Jag cyklar dit på min kära cykel och kliver in i ett rätt litet ställe där jag blir visad till en plats vid baren mellan en tant och en ung japan. Det tar cirkus tre minuter innan tanten börjar prata med mig. Hon är en stammis och kallar inte bara bartendrarna vid namn, utan har även smeknamn på dem. Bartendrarna är "Go", "Ta" och... han som jag inte kommer ihåg vad han heter. Vi är fyra stycken som sitter vid ena kanten på baren. Stammistanten, jag, den unga japanen, och stammisgubben. Det tar inte lång tid förän tanten får oss alla att prata, och dessutom döper killen bredvid mig, som hon aldrig har träffat förut, till "Yu-chan" (han hette visst Yuuji egentligen). Tanten berättar för gubben vilka språk jag kan prata, och när hon kommer till arabiska hoppar gubben upp och kommer till oss och börjar recitera en koranvers. Jag blir helt paff, men får ingen förklaring för hur det kommer sig att han kan en sån, eftersom både tanten och bartendrarna ber mig om ursäkt och säger åt honom att sitta på sin plats. (Ja, som en hund ungefär.) Jag tycker ändå att det är helt otroligt.

Yuu-kun, den unge japanen bredvid mig som jag gissar är runt... 26-27 år gammal (vilket innebär att han måste vara minst 35 egentligen) visar sig också vara där för första gången. Han hävdar dock att han inte kan någon engelska alls, vilket gör det lite svårt för mig att prata med honom pga mitt begränsade ordförråd. Jag försöker dock ändå... bara för att jag inte har någonting bättre för mig. Yuu-kun visar sig dessutom inte alls vara så gammal som jag trodde, utan bara 24. Om japaner har skägg och kostym får de skylla sig själva om man automatiskt tror att de är minst 30... till och med tanten trodde det.

Stort tack till Rasmus där hemma som peppade mig att gå ut. Annars hade jag definitivt bara varit hemma idag.