Kärleken är tillbaka!!!

Idag är dagen då kärleken återvänt. Nu kommer jag ihåg allt! Jag kan känna det i hela kroppen. Den här staden bor i mig mer än vad jag bor i den. Jag älskar den helt... Det låter konstigt, men det är verkligen kärlek.

Har ni någonsin älskat en stad? Jag kände att jag älskade Göteborg lite, någon månad innan jag åkte. Jag åkte spårvagn över göta älvsbron och solen höll på att gå ner och ljuset gjorde allting mjukt, och jag tänkte: Det här är min stad, och för en stund var jag stolt över att bo i Göteborg. Men det var en lugn slags kärlek. En som surrade lite i bröstet.

Tokyo är annorlunda. Tokyo och jag har samma egenfrekvens, vilket gör att mitt hjärta kommer i "våldsam gungning", för att citera föreläsaren i vågrörelselära. Det känns nästan destruktivt att älska en stad så mycket. Jag undrar om jag någonsin kommer att vara nöjd. Säga: Nu räcker det. Nu har jag sett Tokyo, nu kan jag förälska mig i någon annan stad, eller om det bara kommer att bli mer och mer och mer... och mer.