Älsk

Älskar att det är jordgubbssäsong i Japan nu.

Dag 16 - Min första kyss

Min första kyss tänker jag inte skriva om, för det är en tämligen ointressant historia.
Men bara så att ni inte blir besvikna tänkte jag dela med mig om något ännu intimare.
Något väldigt fint som två människor delar bara om de verkligen tycker om varandra...
eller i vissa fall, om de råkar vara fyra år gamla.
Jag pratar naturligtvis om att peta någon i näsan på lek.

Här har vi ett talande exempel på hur min gamla trainee från Osaka, som råkade vara med på karaoken igår, har vant sig vid den här intima ömhetsbetygelsen.

Igår...

...jämfört med för drygt ett år sen.

Ser ni?
Han ser helt tillfreds ut på karaoken.
Han kunde nästan inte vara lyckligare, skulle jag nästan våga påstå.
Man blir så stolt när de växer upp, ens trainees!
Visst blir ni nästan lite tårögda därhemma framför era skärmar?

Dag 3 - Mamma

Min mamma är en av de mest anmärkningsvärda kvinnorna jag vet.
Hon träffade min pappa när hon hade flytt från Irak till Prag där hon började studera till civilingenjör.
På ett främmande språk.
De gifte sig och hon fick mig när hon var 24 år gammal.
(När jag var 24 år gammal hade jag precis flyttat till Japan och hade noll planer på att skaffa barn med någon...) Och sedan kom min syster, exakt tre år senare, och mamma fortsatte plugga och blev den första kvinnan att någonsin ta examen samtidigt som hon hade småbarn hemma.

Sedan separerade mina föräldrar och mammas studentvisum gick ut så hon var tvungen att flytta ifrån Prag.
Det stod mellan Tyskland och Sverige, tydligen, och mamma valde Sverige.
Jag minns fortfarande hur alla våra saker lastades på en lastbil för att aldrig återses.
Särskilt minns jag mammas stora, gråa vinterkappa på den där lastbilen, av någon anledning.

Så kom vi till Sverige.
Först flyktingförläggningen i Luleå, där det fanns en annan till liten tjej som också hette Rim (som förutom att vara ganska elak, dessutom stal mitt smeknamn. Innan kallades jag för Rimah, men för att kunna skilja oss åt blev hon Rimah och jag, kort och gott, Rim.), sedan Lycksele och Skellefteå med den myckna snön och evigt mörka vintrar, men evigt ljusa sommardagar.
Och till sist Göteborg, lagom till att jag började tvåan.

Nu bor mamma kvar i Göteborg, har gift om sig, och födde, för knappt ett år sedan, ett tvillingpar.
Egentligen skulle jag kunna skriva en hel bok om min fina mamma och hennes livsöde.
Om hur hon lärde mig och min syster att tro på oss själva.
Om hur hon indirekt också lärde oss att saker och ting tenderar att lösa sig.
Och framför allt, att det är otroligt viktigt att fortsätta vara larvig, trots att man är vuxen.
Herregud, vad jag har den människan att tacka för mycket!
Allt.
Faktiskt.

Ken

Har haft ytterligare ett gnällmaraton med Ken-chan, min Tokyobrorsa.

Vi gnäller om hur mycket vi har att göra och hur lite vårt företag uppskattar oss, hur lite alla nykomlingar fattar hur det är meningen att ett H&M ska fungera och hur fan ska det gå med allt egentligen?!! Vi som är gamla i gamet har ju liksom inte ens tid nog att styra upp det vi tydligt ser är fel!

Men sen, efter en stund, börjar vi prisa alla som vet vad de gör. Och alla som utvecklades sedan vårt senaste gnällmaraton. Och det slutar alltid, ALLTID, med att vi sitter och fnissar och ropar "Menåh, egentligen, alltså egentligen, FINNS det ingen bättre än den här människan...!" Och människorna vi fullkomligen älskar i det här företaget, är bra många fler än några andra... Som Ken, den påfrestande jäveln. ÄLSKAR honom.

Honom och ungefär 30 andra.

Bara kärlek.

I MADED A CHART FOR U (BUT IT SUCKS)

För övrigt: helvete vad jag saknar hongkongneserna och folk därhemma...

Och älskar Skype.

Det är en exponentiell kärlek.

Så här:

Vi Som Vill Mer

Japanerna jag stöter på kommer i många olika tappningar: Inte alla är tystlåtna, artiga och dåliga på engelska. Men utlänningarna jag stöter på i Japan, eller snarare här i Tokyo, är desto mer homogena. Inte till utseendet, men allt som oftast i tankesättet.

Du träffar någon, en kompis till en kompis, nån människa på en klubb, någon som har hittat till bloggen, hursomhelst, vartsomhelst. Du sätter dig och pratar med dem lite (gärna efter en öl eller två) och inser att ni är grymt lika. Eller snarare de som brinner för Tokyo på samma sätt som du gör visar sig dela dina åsikter, värderingar och drömmar på ett nästan kusligt sätt.

Det är Vi som Vill Mer. Ständigt Mer! (Leva mer, älska mer, brinna mer, brinna mer!) Tokyo drar oss till sig, och när vi väl är här finner vi nästan genast ro i en annars konstant rastlöshet. Ibland har vi dragits hit länge, länge och pustar ut, sätter oss tillrätta. Äntligen framme. Och ibland kommer vi hit, intet ont anande, och staden smyger sig på oss som en ficktjuv om natten. Det är inte förrän vi återvänder till det vi tidigare kallat "hem" som vi inser att Tokyo har stulit någonting från oss och det enda sättet att återförenas med det är att återvända hit.

En neslig tjuv är mitt hjärtas stad.

Nihongo

Språket! Jag älskar det. Älskar att höra det, älskar att tala det.

Fortfarande fuskar jag mycket. Nickar fastän jag inte förstår. Slänger mig med ett "jaså" också för säkerhets skull och hoppas att den jag talar med inte ska avsluta med en fråga, för då är bluffen avslöjad.

Men på något sätt har jag knackat mig förbi det hårda skalet och in. När jag har lärt mig skämta, dialektala internskämt, som om det är den naturligaste sak i världen... ungefär som man kan börja prata norrländska på skoj, fast man inte är norrlänning och kallsupa luft istället för att säga "jo" och "jaså" som resten av Sverige gör, fast på japanska. När jag vill säga ett ord och det bara kommer till mig trots att jag aldrig läst, sett eller hört det, utan bara för att jag lyckades sätta ihop två ord på ett riktigt sätt. Och när jag säger saker som får min japanska vän att höja på ögonbrynen, inte för att det är fel, utan för att han är förvånad över att jag ens känner till ordet...

Klockan är ett.

Jo. Alltså: Klockan är ett på natten. Jag har haft en grymt händelserik och rolig dag och det kan ju bara betyda att Nikku är vansinnigt nöjd med sin första dag i Tokyo.

När vi kommer hem från Asakusa skiljs vi åt en stund och Nikku får duscha och blunda en halvtimme på sitt värdshus medan jag hämtar killarna från skolan och sånt.

Sedan bestämmer vi oss för att skippa pannkaksmiddagen hemma och leta rätt på något mer... japanskt. Det slutar med att vi hamnar i ett nudel-tält. Om dagarna är det smutsorangea tältet väldigt intetsägande där det står ihoppackat i hörnet på en korsning, men om nätterna fälls det upp och en gubbe ställer sig däri och lagar ramen (nudlar) medan han röker cigarett efter cigarett. Och så lyser det sådär hemtrevligt inifrån tältet.

Nudlarna är väl inte så mycket att skriva hem om, det är väl mest upplevelsen. Vi har ätit nudlar i ett tält i en korsning, tillagade av en rökande gubbe. I Sverige skulle man blivit förnärmad: "Hur kan han stå och röka samtidigt som han lagar mat?!" skulle man upprört väst ikapp med sitt sällskap, men i Tokyo rycker man på axlarna och säger: "Vad är väl lite aska i maten?"

När vi käkar klart förflyttar vi oss till jazzbaren. Vi är där tidigt, men till min enorma förtjusning dyker både favoritbartendern och stammistanten upp. Ord som "tack","varsågod", "skål"och "jag älskar dig" flyger över bardisken. De minns, de minns! tänker jag triumferande.

Nu ska jag tamejfan sova. Imorgon ska vi försöka gå på Sumo tidigt, tidigt, och klockan är som sagt ett.

Älska Shinjuku om natten.

Om man åker upp till Park Hyatt Hotels "New York Bar" på 52:a våningen i Shinjuku kan man få en japanese style Mojito.

Man kan också tappa andan över hur mycket blinkande ljus det finns i Shinjuku. Åt alla håll och kanter och så långt ögat når lyses staden upp av ljus och jagar mörkret på flykten.

Och när man står där och häpnar kanske man tänker: "Vi är så högt upp att hustaken måste blinka för att inte flygplan ska råka flyga in i oss." Och så tänker man att World Trade Center-tornen måste varit ungefär så här höga. Intressant.





Och de där två skrattande damerna man ser bakom den japanska Mojiton flörtade rätt friskt med Pojkvännen. Jag klandrar dem inte. Jag har pimpat honom sjukt snygg i japanska kläder.

Ghiblimuseum!

Idag var dagen äntligen kommen! Det är krångligt att boka biljett till Ghiblimuseet i Mitaka, men på något sätt hade jag lyckats (nåja, nästan. Jag bokade en biljett för lite från början, men det löste sig), och våra biljetter gällde klockan 10-12.

Studio Ghibli är alltså animationsstudion, som med Hayao Miyazaki i spetsen, har gjort filmer som "Spirited Away", "Haul's moving castle" och bäst av alla "My neighbour Totoro" bara för att nämna några. Hela museet är som en lekplats och man är omgiven av färg, teckningar, animationer och helt tokiga installationer. Tyvärr får man inte ta kort i museet, men det räcker att säga att det verkligen var roligt och att jag i efterhand uppskattade att man var tvungen att förboka biljetterna. Det hade inte alls varit lika roligt om det hade varit helt fullt med folk.

Det enda jag som var tråkigt var att jag inte var 7-8 år, för då hade jag fått leka i det enorma kattbussgosedjuret som fanns i lekrummet. Det ingick en kortfilm i biljettpriset som var väldigt fin, och näst roligast var nog souvenirshoppen. Jag köpte på mig Totorostämplar (jag har redan hemma, men jag behöver fler!), ett Totorohänge, som numer hänger i min kamera, och en pin med sotbollarna. Och jag har numera Totoroporslin på min önskelista! Det var så himla fint med alla blommor som snirklade sig och så motiv ur Totoro. Synd att det var så dyrt bara.

Och när vi hade tittat klart på allt och shoppat onödiga saker satte vi oss på "Straw Hat Café" som hade ekologiskt odlade ingredienser i maten och lyckades vara mysigt även fast det var stort och ljust. God mat, godare efterrätter. Och så lite kaffe. Fatta att det ställde sig en tjej och målade med en pensel på mitt kaffe! Vi var nog alla helt sjukt mätta och nöjda när vi gick därifrån.

Jag som åttioårig tant.

Jag har skaffat mig ett ryggskott, tror jag. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är för något förän nu. Känns som om någonting hamnat lite fel till höger om ryggraden, som om jag var en 80-årig tant... Jag skulle vilja att nån satte mig i ett sånt där medeltida tortyrredskap och sträckte ut mig tills det sa "popp" och det där "någonting" som hamnat fel hamnade rätt igen. Lite knark och lite streching så ska jag väl vara fixad tills på lördag.

Imorgon kommer Eric och brudarna hit, och det ska bli grymt roligt att visa dem mitt Tokyo. Jag hoppas bara att jag kan förmedla lite av den kärleken jag känner för den här staden. Om de åker härifrån och kan säga någonting annat än att det var det roligaste de någonsin har gjort har jag misslyckats.

Det har varit så mycket med att hitta någonstans åt dem att bo att jag är lättad över att bara ha det roliga kvar. Bra att de kommer hit så att jag också får turista lite i Tokyo. Det tar jag ju mig aldrig tid att göra annars. Jag "bor" ju här och då turistar man inte.

Idag när jag satt på tåget in mot Shimokita tänkte jag på hur lite tid det är tills jag ska åka hem. Och jag fick sån panik. Upptäckte att jag satt och höll fast mig i sätet. Som om det skulle hindra mig från att åka hem om två månader. Två månader. Det är ju ingenting.

Jag är inte färdig här!!!!

Ytliga bekanta.

Något av det bästa med den här staden ska jag nu försöka förklara. Eftersom jag måste vara hemma idag så MÅSTE jag gå ut och ställa till med djävulskap imorgon, annars kommer jag deppa hela nästa vecka. Jag frågar mina tråkiga svenska kompisar från gbg om de har lust att hitta på något. Nej, ingen vill med ut. En skyller på att han ska åka till Kina på söndag, en annan ska träffa en polare osv...

Men nu är det här Tokyo. Det är liksom fullt med folk överallt så det ska väl inte vara så vansinnigt svårt att hitta någon att dra med sig ut. Jag skickar telefonmejl till i alla ytliga bekanta. Kompisar till kompisar till kompisar och sådana som man träffat lite kort (på karaoke eller nån klubb någonstans) och bytt nummer med.

Så nu ska jag träffa en av Ponchans kollegor (han som gifte sig med sin flickvän innnan han åkte hit) och hitta på något imorgon. Vad, när, hur, och vart vet jag inte. Men vi är ju som sagt i Tokyo. Det är inte som att det är svårt att hitta på grejer.

Undrar hur man umgås med folk som man egentligen inte känner? Förhoppningsvis som om man redan vore kompisar... jag får undersöka den saken mer noggrant imorgon.

Jo, och så den mest fantastiska grejen idag: När jag ändå höll på att mejla alla så tog jag mod till mig och mejlade Rasmus kompis Kaoru som jag aldrig har träffat. Rasmus, den rolige filuren, tyckte att jag borde träffa henne när jag ändå var i Tokyo. Så jag skrev ett "Hej, det är jag som är Rasmus kompis. Om du är ledig och har lust någon dag så kanske vi kan hitta på något? よるしくね。". Några timmar senare får jag ett helt fantastiskt välskrivet mejl tillbaka där hon skriver att hon gärna vill träffas, men den här helgen är hon lite upptagen för hon har precis flyttat, och finns det någonting särskilt jag vill se eller göra när jag är här?

Jag gillar henne redan. Det är för så lätt att skaffa sig vänner här att det nästan är löjligt. Man kan bara gå ut och plocka på sig några stycken liksom... すてきだ。

Hurra för framfusigheten!

Min kinesiska vän tar med mig till Aoyama där hon ska prova en geishaperuk för att se om hon vill ha en sådan på sig när hon gifter sig, eller om hon bara ska ha sitt eget hår. Naturligtvis blir det peruk. Tungt, men väldigt vackert. Hon ser i och för sig lite ut som en gumma, men jag tror att det beror på kombinationen jätteperuk+inget smink.

Personalen frågar om hon har någon som kommer vara med henne under förberedelserna på själva bröllopsdagen för att översätta lite (Joanna, min kinesiska vän, har alltså bott här en månad och talar ingen japanska alls, bara engelska... och kinesiska.) och det visar sig att hon inte har det, så den förutseende personalen förlänger förberedelsetiden med en halvtimme.

När vi sedan går för att äta lunch bjuder jag lite ledigt in mig själv till hennes bröllop varpå hon blir överlycklig eftersom de flesta gästerna kommer vara från brudgummens sida. Och när jag säger att jag naturligtvis gärna hjälper henne med förberedelserna på morgonen om hon vill blir hon så glad så att hon nästan börjar gråta. Hurra för att bjuda in sig själv till bröllop! Det hade i och för sig lätt kunnat bli lite pinsamt om hon inte velat ha mig där...

Så då ska jag alltså på traditionellt japanskt bröllop om en månad. Ooo! Då kan jag ha min fina klänning som jag köpte i Shimokita! Hurra!!!

たこ焼き好きいい！

Jag har inte hunnit fara runt så mycket i Tokyo än. Det är svårt när jag är ledig mellan 10 och 14:30 och de flesta vänner jag har går i skolan. Idag har jag dock fått ledigt eftersom kidsen åker till sina kompisar direkt efter skolan.

Jag övertalar Rino att möta mig i Kichijyouji efter min japanskalektion. Vi hittar genast till Takoyaki-stället och jag blir så förtjust att jag glömmer ta bilder av fina Kichijyouji. Takoyaki, däremot finns det massor med bilder av.

Förra gången jag var här blev jag presenterad för takoyaki bara någon vecka innan jag skulle åka hem, och det var så gott att jag drömde att jag åt det i flera månader efter jag hade lämnat Tokyo. Rino försökte förklara vad det var i dem, men jag har fortfarande ingen aning. Jag vet bara att de innehåller bläckfisk, som jag inte är så förtjust i, och ändå är det typ det godaste som finns.

Så här ser det ut när man gör takoyaki:

Paul Smith Woman

Efter en stunds letande hittar jag Paul Smith Woman-affären i Takashimaya. Det visade sig att den låg i den andra byggnaden än den jag varit i tidigare. Jag har bävat lite för att komma dit när jag redan köpt min plånbok i "killaffären". Tänk om det finns en finare i tjejaffären? Vad gör jag då?! (Köper den också kanske?) Men till min stora glädje är jag fortfarande väldigt nöjd med min egna jätteplånbok. Skillnaden mellan kill- och tjejmodellerna är att killarna får raka ränder och tjejerna får böljande ojämna ränder... dessutom i mattare färger.

Jag såg ett par skor också!!! Randiga var de till och med, men det var inte den modellen jag hade sett förut, och tur var väl det. Annars hade jag varit ett par skor rikare men många tusen yen fattigare.

Atelier Smink.

Nu är det klippt! Ja, håret alltså. Jag vet inte riktigt vad jag har för frisyr... det visar sig nog om en vecka, men för den hårbottensmassagen som jag fick av shcamponeringstjejen hade jag låtit dem raka av mig allt hår om de så önskade! Frisörerna här är något helt otroligt och borde förknippas med Japan i samma utsträckning som geishor, ninjor och teknikprylar. Så gör er inte fina innan ni kommer hit, gott folk. Nej, nej, hitta en frisörsalong i Tokyo, låt dem tvätta ditt hår, leda dig bort till frisörstolen och säga:"Nu tröttade vi allt ut dig." Luta dig sedan tillbaks låt en lead artist klippa dig, och hennes/hans assistent hjälpa till att föna ditt hår, och och om det blir katastrof, vad gör det? Det är Tokyo. Allt är på låtsas ändå...

Give me Stripes!

Jag cyklade in till Futakotamagawa centrum i mina högklackade skor, och gick in på Takashimaya, ett av två köpcentrum som ligger vid tågstationen. Det känns som om man bor i en småstad när man inte är bland skyskraporna, men så cyklar man in till sitt "småstadscentrum", går in i köpcentret och finner att man står med Chanel, Louis Vuitton, Dior och andra piffiga butiker upp till öronen. Då känns det inte längre så småstadsaktigt. (I det här distriktet bor ca 800 000 människor.)

Så småningom kommer jag till Paul Smithbutiken, som är mitt mål för dagen. Jag har nämligen bestämt mig för att titta en gång till på 1) Den fina korthållar-plånboken som inte har plats för sedlar eller mynt. 2) Den lilla myntbörsen. De kostar ungefär lika mycket, och jag tänkte att jag skulle känna efter om jag ville köpa i alla fall en av dem. De är inlåsta i glasskåp så ett av butiksbiträdena öppnar glasskåpen åt mig för att jag ska kunna titta i dem. Så känner jag suget komma. Jag vill ha BÅDA! Ränderna viskar: Du vet att du vill ha oss, och jag vet... jag vill ha dem. Då får jag syn på något ännu mer fantastiskt. En randig jätteplånbok. Den kostar lika mycket som de andra två tillsammans, men så kan man ha både sedlar, mynt och kort i den. Jag gillar inte jätteplånböcker, tänker jag. Butiksbiträdet står och tittar uppfodrande på mig... de gör ofta det här, så att man råkar köpa saker som man inte alls tänkt köpa.











Den bor hos mig nu.

Kärleken är tillbaka!!!

Idag är dagen då kärleken återvänt. Nu kommer jag ihåg allt! Jag kan känna det i hela kroppen. Den här staden bor i mig mer än vad jag bor i den. Jag älskar den helt... Det låter konstigt, men det är verkligen kärlek.

Har ni någonsin älskat en stad? Jag kände att jag älskade Göteborg lite, någon månad innan jag åkte. Jag åkte spårvagn över göta älvsbron och solen höll på att gå ner och ljuset gjorde allting mjukt, och jag tänkte: Det här är min stad, och för en stund var jag stolt över att bo i Göteborg. Men det var en lugn slags kärlek. En som surrade lite i bröstet.

Tokyo är annorlunda. Tokyo och jag har samma egenfrekvens, vilket gör att mitt hjärta kommer i "våldsam gungning", för att citera föreläsaren i vågrörelselära. Det känns nästan destruktivt att älska en stad så mycket. Jag undrar om jag någonsin kommer att vara nöjd. Säga: Nu räcker det. Nu har jag sett Tokyo, nu kan jag förälska mig i någon annan stad, eller om det bara kommer att bli mer och mer och mer... och mer.