I MADED A CHART FOR U (BUT IT SUCKS)

För övrigt: helvete vad jag saknar hongkongneserna och folk därhemma...

Och älskar Skype.

Det är en exponentiell kärlek.

Så här:

Misslyckad utgång blir häng med honkongnes

Igår var en sån där kväll.

En sån där man har bestämt sig för att man ska ut och i takt med att man blir mer och mer peppad börjar folk backa ur en efter en, och till slut står man där ensam kvar.

Piffad och sådär, alldeles i onödan. (För nej, jag ger mig inte ut och klubbar helt själv. Känns inte tryggt eller smart eller ens roligt. Det är ju trots allt oftast sällskapet och inte DJ:n som gör kvällen.)

Så jag åker hem och dricker vin med mig själv och snackar med en polare från Hong Kong på Skype. Skype, detta fantastiska påfund, som gör att man både kan prata med och se folk som är skitlångt borta. (It's the future, I tells you!) Och nu, idag så tror mitt huvud att vi faktiskt har umgåtts, jag och min honkongnesiska vän. Men det skulle kännas lite udda att säga om någon frågade: "Vad jag gjorde igår? Chillade lite med en kompis i Hong Kong bara..." 

Eller vad säger ni? Skulle det kunna ses som ett giltigt svar?

Ett planerat besök som överraskar.

Men vafan... Pratade just med Pojkvännen på Skype. Han åker imorgon, säger han. Vaddå, hit?! tänker jag.

Som jag har väntat! Han skulle ursprungligen kommit redan innan Eric och brudarna , men sen blev det fördröjt med en hel månad, och ändå blir jag helt tagen på sängen när jag inser att han är här redan i övermorgon!

Kontrasten är stor jämfört med Eric och brudarnas resa. Det var så mycket som måste fixas. När Pojkvännen kommer behöver jag inte fixa nåt. Inte ens instruktioner om hur man tar sig från flygplatsen in till staden, eftersom han tyckte att det kunde vara värt 400 spänn om jag stod och vinkade åt honom vid gaten när han kom.

Och jag vet inte vad jag ska säga. Det är helt surrealistiskt att han ska vara här samtidigt som jag. Tokyo har hittills varit min förtrollade värld, mitt Neverland, och nu möts plötsligt fantasi och verklighet. Det känns verkligen så!

Det ska i alla fall bli sjukt kul att åka runt i Japan och upptäcka saker tillsammans innan jag får visa honom Tokyo - mitt hjärtas stad. Jag är lite nervös. Kommer han att fatta grejen? Eller kommer han bara se en ful, grå betongstad? För jag älskar ju den fula gråa betongen!

Min mormor...

Min mormor har Skype. Jag fixade det åt henne innan jag åkte. Synd bara att hon inte kommer ihåg hur man svarar när någon ringer =/

It's the Internet Generation!

Alltså den stora frågan är: Vågar man bli kompis med en japan som man fått kontakt med via Skype? Vi lever ju liksom i en ny era där man faktiskt kan träffa folk utan att träffa dem... och om det inte varit för risken att han kunnat vara en galen yxmördare, eller ännu värre, en nörd, hade jag ju inte tvekat. Men... det är svårt det där. Jag är så jävla sugen på att träffa folk! Alla jag känner här bor en timme bort och är upptagna med skolan hela tiden. Det hade inte varit fel att skaffa en gitarrspelande kompis. Kunde starta ett band. Kanske bli känd... tjäna massa pengar.... bo i Japan (det gör jag ju redan i och för sig)... Om jag försvinner spårlöst så är det alltså Skype-japanen som har tagit mig. Tänk om det kunde vara så att man kunde skaffa sig kompisar som man gjorde på lekis... "Hej, ska vi leka?", och så var det inge mer med det. Nu är det tusen faktorer som avgör om man kan leka ihop eller inte. Kille eller tjej, upptagen eller singel, yxmördare eller nörd... det är nästan inte värt besväret. Suck, han skickar en blom-smiley när jag pratade med honom på Skype. Det börjar luta åt nörd-hållet...

Svenska på norrländska.

Idag har jag träffat en japanska som pratar svenska med lite norrländsk dialekt. Det var en upplevelse! Det var alltså Yuko som jag träffade i Göteborg för mer än ett år sedan, som ganska omgående flyttade till Umeå, eller Ume, som hon kallar det, för att plugga svenska på en folkhögskola... eller om det var en vanlig högskola... Sist jag träffaade henne kunde hon några artighetsfraser och hade svårt med uttalet, och nu pratar hon norrländska! Säger typ: "Ska vi fara till Marui?" "Jag vet int om det går." Och någonstans i mig blir jag alldeles stolt över henne och att hon lärt sig så mycket, trots att jag inte hade det minsta med hennes inlärning att göra... konstigt. Men om ni någonsin träffar på en japan som pratar norrländska så är det verkligen... någonting helt fantastiskt, bara så att ni vet. Synd att hon åker hem imorgon...

Mitt internet är konstigt, så jag vill passa på att hälsa här i bloggen till monsieur Papatsü. Hoppas att du har det bra. Hade det inte varit för att jag är så trött att jag tittar i kors hade jag väntat på dig. Jag ska gå upp rätt tidigt imorgon så jag kanske hittar dig på Skype när det är kväller borta hos dig.

Skype away!

All hail the Skype. Jag har nog pratat mer med Pojkvännen i Tokyo än vad jag gör hemma i Sverige. Skype is the good shit. Hämta själv på www.skype.com och leta upp och lägg till "rimchan" (det finns bara en, tror jag) för att ringa mig gratis. Wooo!