God service - det är enkelt

Jag surfar in på coolstuff.se och kollar runt. Hela sajten känns lite Tokyo med sina roliga, söta, smarta, fullständigt onödiga, men absolut nödvändiga prylar. Beställer några grejer och inser ett par timmar senare, mitt i natten, att jag faktiskt vill ha ytterligare en pryl på min order.

Mailar till coolstuff och undrar om det är möjligt att ändra i ordern innan den skickas ut så att jag slipper betala frakt för två paket. Nästa morgon ligger det ett svar i min inbox. De har redan packat min order och nu ligger mitt paket bland 500 andra och väntar på att skickas ut. Det är, med andra ord, för sent för ändringar. Jag får dock en rabattkod som gör att jag får frakten gratis om jag fortfarande vill beställa den där saken jag glömde. Och ärligt talat blir jag lite häpen över hur enkelt de lyckas ge god service över internet. Det är nästan lite Tokyo över det också.

Jag älskar färska äpplen.

Jag har tittat mig igenom hela Steve Jobs keynote speech. När hände detta? Ett sånt nörderi! Ett sånt apple-nörderi dessutom. När blev jag sån?

Om jag tänker tillbaka så började det kanske när jag var i Japan för två år sen och köpte min första apple-produkt. En grön ipod mini i Akihabara. Sen kröp sig gradvis "Jag måste köpa en mac-dator"-suget på. De snygga, gnistrande vita datorerna. Jag sparade ihop nog med pengar för att köpa en iBook. Innan den hann fylla ett år nästan impulsköpte jag min macbook när jag bara skulle gå in och kolla lite i Äppelaffären i Shibuya, och lite senare en 8-gigs ipod nano. Min 4-gigs ipod mini hade jag för länge sen växt ur.

För en som hävdar att hon inte är överförtjust i att lyssna på musik när hon är ute och rör sig i världen (jag låter hellre mitt huvud spela samma refräng om och om igen istället) är det lite löjligt att jag växte ur min dubbelt så stora, nya ipod nano på inte ens två månader. Och nu tampas jag med impulsen att köpa en ipod Classic (som de numera heter).

De har blivit mindre samtidigt som de blivit större, och bästa av allt, billigare! Den minsta håller nu 80 gigabyte och är tunnare än sin föregångare (30 gig). Storleken på ipod Classic har tidigare alltid varit ett problem för mig. Men nu... jag vill ha den!!! Och inte fan hjälper det att apple sänker priserna på alla musikspelare utom shuffle (som jag aldrig riktigt gillat ändå). En 80 gigs ipod Classic kommer kosta samma som min 8 gigs nano. För att kolla vad som hänt med de andra musikspelarna, kolla här.

Jag får nästan lite svindel när jag tänker på hur mycket apple-prylar jag köpt de senaste två åren och hur mycket pengar som gått åt till det. Vad hände med den där rösten jag hade i huvudet som fnös (högljutt!) åt folk som köper ny teknik bara för att det släpps något nytt. Jag tittar mig i spegeln och ser... en apple-nörd.

Orka...

De har inga deltidskurser på Ponchans gamla japanskaskola längre. Bara svindyra heltidskurser. Jag kollar runt på lite andra skolor, men alla verkar så dyra och långt borta och jag orkar inteeeeeee! Det här är ett drag jag hatar hos mig själv. När jag har bestämt nånting och det verkar som om det plötsligt är mycket mer jobb än att bara ringa och säga: "Hej, jag vill börja hos er." blir jag alldeles matt och tänker att jag inte pallar. Pallar inte att lägga energi på att leta runt. Vill att det bara ska vara klart. Färdigpaketerat. Varsågod! Men eftersom det är ett drag jag inte gillar hos mig själv så måste jag såklart jobba på det genom att sätta mig ner och ödsla en hel dag på att jämföra japanskaskolor i Tokyo och sedan bestämma mig för en. Och if all else fails får jag fortsätta med min en gång i veckan-kurs och kanske läsa den dubbelt på en annan veckodag (det är alltså inte en fastställd kurs, utan man läser lite som man vill och då kan jag lägga till en extra dag bara) samt börja samla mina japanska vänner till fika mycket, mycket oftare. Kanske också köpa en ny wordtank eftersom jag hade sönder min för tusen år sen...

På väg. Snart.

Eftersom jag kommer vara på väg hem det närmsta dygnet och troligtvis sedan gå i ide blir det nog inte så mycket bloggande. Jag har med mig ungefär lika mycket i väskan när jag åker hem en månad som när jag skulle åka hit ett halvår... Konstigt.

Mycket är dock kläder och prylar som jag inte kommer använda här och en del är väl omiyage, souvenirer, också.

Äh, jag borde gå och lägga mig. Var uppe till kl 5 i morse och vaknade klockan 8. Lagom sömnig nu...

Technophilia

Idag impulsköpte jag en macbook.



Helt galet, jag vet.

Atelier Smink.

Nu är det klippt! Ja, håret alltså. Jag vet inte riktigt vad jag har för frisyr... det visar sig nog om en vecka, men för den hårbottensmassagen som jag fick av shcamponeringstjejen hade jag låtit dem raka av mig allt hår om de så önskade! Frisörerna här är något helt otroligt och borde förknippas med Japan i samma utsträckning som geishor, ninjor och teknikprylar. Så gör er inte fina innan ni kommer hit, gott folk. Nej, nej, hitta en frisörsalong i Tokyo, låt dem tvätta ditt hår, leda dig bort till frisörstolen och säga:"Nu tröttade vi allt ut dig." Luta dig sedan tillbaks låt en lead artist klippa dig, och hennes/hans assistent hjälpa till att föna ditt hår, och och om det blir katastrof, vad gör det? Det är Tokyo. Allt är på låtsas ändå...