Jag älskar färska äpplen.

Jag har tittat mig igenom hela Steve Jobs keynote speech. När hände detta? Ett sånt nörderi! Ett sånt apple-nörderi dessutom. När blev jag sån?

Om jag tänker tillbaka så började det kanske när jag var i Japan för två år sen och köpte min första apple-produkt. En grön ipod mini i Akihabara. Sen kröp sig gradvis "Jag måste köpa en mac-dator"-suget på. De snygga, gnistrande vita datorerna. Jag sparade ihop nog med pengar för att köpa en iBook. Innan den hann fylla ett år nästan impulsköpte jag min macbook när jag bara skulle gå in och kolla lite i Äppelaffären i Shibuya, och lite senare en 8-gigs ipod nano. Min 4-gigs ipod mini hade jag för länge sen växt ur.

För en som hävdar att hon inte är överförtjust i att lyssna på musik när hon är ute och rör sig i världen (jag låter hellre mitt huvud spela samma refräng om och om igen istället) är det lite löjligt att jag växte ur min dubbelt så stora, nya ipod nano på inte ens två månader. Och nu tampas jag med impulsen att köpa en ipod Classic (som de numera heter).

De har blivit mindre samtidigt som de blivit större, och bästa av allt, billigare! Den minsta håller nu 80 gigabyte och är tunnare än sin föregångare (30 gig). Storleken på ipod Classic har tidigare alltid varit ett problem för mig. Men nu... jag vill ha den!!! Och inte fan hjälper det att apple sänker priserna på alla musikspelare utom shuffle (som jag aldrig riktigt gillat ändå). En 80 gigs ipod Classic kommer kosta samma som min 8 gigs nano. För att kolla vad som hänt med de andra musikspelarna, kolla här.

Jag får nästan lite svindel när jag tänker på hur mycket apple-prylar jag köpt de senaste två åren och hur mycket pengar som gått åt till det. Vad hände med den där rösten jag hade i huvudet som fnös (högljutt!) åt folk som köper ny teknik bara för att det släpps något nytt. Jag tittar mig i spegeln och ser... en apple-nörd.