"Dumma dig!"

På kvällen, när jag kommit hem från TGS, vill jag mest av allt ligga hemma och fetsova. Gör jag det? Icke! Jag drar ut med Astrid, som visat sig vara en jävligt ball brud/skinka, och klubbar i Shibuya. Inte på Camelot denna gången dock, utan på en av klubbarna mitt i Love Hotel Hill. Vi växlar mellan R&B/Hiphopdansgolvet och Tokyo Rave.

Rave dog ut nån gång i slutet på 90-talet hemma, men här är den i allra högsta grad levande, och alldeles speciellt mycket denna natt. Dunk, dunk, dunk, dunk! "Hai, hai, hai, hai", ropar en liten japan på dansgolvet, med förvånansvärt genomträngande röst, "HAI, HAI, HAI, HAI!!", svarar alla andra samtidigt som de studsar upp och ner. Call and response. Och musiken till trots är det oväntat roligt. Hoppa och ropa.

På vägen ner till tåget händer nånting skumt. En pojke och en flicka grälar och jag vänder mig om och tittar på dem för att få se pojken hoppa upp och sparka flickan i sidan. Det verkar som om hon lyckas parera, eller åtminstone delvis flytta på sig så pass mycket att det ser ut som om hon inte får nämnvärt ont. Det ser ut som ett mellanstadiebråk, eller ett skojbråk av något slag, och det är också vad jag först tror att det är. Flickan går ifrån pojken, båda ropar att den andra är dum i huvudet och det blir uppenbart att de inte var på skämt, de är verkligen arga på varandra. När flickan går 10-20 meter framför oss springer plötsligt pojken ikapp henne från bakom oss och drar henne i det långa löshåret så att hon faller till marken. Jag ser det som i en dröm eller en dimma. Det ser inte heller ut att göra speciellt ont, mer som om de rör sig i bomull, och återigen får jag en känsla av att det inte egentligen gör så ont, att hon bara faller ihop i ren förvåning eller uppgivenhet. Inte förrän jag plöstligt står med ena armen runt den ledsna flickans midja inser jag att jag reagerat med att rusa fram till pojken och skrika "Vad fan håller du på med?!" Det kusliga är att det har hänt förut och att jag var bra nära att åka på stryk själv den gången. Fast den här gången svarar bara pojken nåt som jag inte minns, kanske att jag inte ska lägga mig i, innan jag vänder honom ryggen och börjar prata med flickan istället.

Flickan springer så småningom iväg och jag och Astrid fortsätter gå mot stationen och hamnar bakom pojken och hans gäng. Och de 4-5 grabbarna ser verkligen ut som ett mellanstadiegäng, men den bredaxlade pojken som möjlig ledare. Jag tror inte att de är är representativa för Japans manliga befolkning, men jag måste ändå undra hur det funkar deras huvuden. Jag ser ju samma vilja att hämnas på någon som säger något dumt genom att göra dem illa hos barn (och jag kommer ihåg hur det var själv). Ibland kunde man inte att hejda impulsen att nypas, boxas, knuffas när någon tryckte på precis rätt knappar, men någonstans växer de flesta ifrån det. Undrar vad som gjort att de här grabbarna att hämmats i växten?