"Dumma dig!"

På kvällen, när jag kommit hem från TGS, vill jag mest av allt ligga hemma och fetsova. Gör jag det? Icke! Jag drar ut med Astrid, som visat sig vara en jävligt ball brud/skinka, och klubbar i Shibuya. Inte på Camelot denna gången dock, utan på en av klubbarna mitt i Love Hotel Hill. Vi växlar mellan R&B/Hiphopdansgolvet och Tokyo Rave.

Rave dog ut nån gång i slutet på 90-talet hemma, men här är den i allra högsta grad levande, och alldeles speciellt mycket denna natt. Dunk, dunk, dunk, dunk! "Hai, hai, hai, hai", ropar en liten japan på dansgolvet, med förvånansvärt genomträngande röst, "HAI, HAI, HAI, HAI!!", svarar alla andra samtidigt som de studsar upp och ner. Call and response. Och musiken till trots är det oväntat roligt. Hoppa och ropa.

På vägen ner till tåget händer nånting skumt. En pojke och en flicka grälar och jag vänder mig om och tittar på dem för att få se pojken hoppa upp och sparka flickan i sidan. Det verkar som om hon lyckas parera, eller åtminstone delvis flytta på sig så pass mycket att det ser ut som om hon inte får nämnvärt ont. Det ser ut som ett mellanstadiebråk, eller ett skojbråk av något slag, och det är också vad jag först tror att det är. Flickan går ifrån pojken, båda ropar att den andra är dum i huvudet och det blir uppenbart att de inte var på skämt, de är verkligen arga på varandra. När flickan går 10-20 meter framför oss springer plötsligt pojken ikapp henne från bakom oss och drar henne i det långa löshåret så att hon faller till marken. Jag ser det som i en dröm eller en dimma. Det ser inte heller ut att göra speciellt ont, mer som om de rör sig i bomull, och återigen får jag en känsla av att det inte egentligen gör så ont, att hon bara faller ihop i ren förvåning eller uppgivenhet. Inte förrän jag plöstligt står med ena armen runt den ledsna flickans midja inser jag att jag reagerat med att rusa fram till pojken och skrika "Vad fan håller du på med?!" Det kusliga är att det har hänt förut och att jag var bra nära att åka på stryk själv den gången. Fast den här gången svarar bara pojken nåt som jag inte minns, kanske att jag inte ska lägga mig i, innan jag vänder honom ryggen och börjar prata med flickan istället.

Flickan springer så småningom iväg och jag och Astrid fortsätter gå mot stationen och hamnar bakom pojken och hans gäng. Och de 4-5 grabbarna ser verkligen ut som ett mellanstadiegäng, men den bredaxlade pojken som möjlig ledare. Jag tror inte att de är är representativa för Japans manliga befolkning, men jag måste ändå undra hur det funkar deras huvuden. Jag ser ju samma vilja att hämnas på någon som säger något dumt genom att göra dem illa hos barn (och jag kommer ihåg hur det var själv). Ibland kunde man inte att hejda impulsen att nypas, boxas, knuffas när någon tryckte på precis rätt knappar, men någonstans växer de flesta ifrån det. Undrar vad som gjort att de här grabbarna att hämmats i växten?

Slagsmålsklubben.

Och visst blir det en lång natt när man möts klockan 22.

Vi drar till Vuenos i Shibuya där jag var med Bög-Martin, mest på grund av lathet. Jag orkar inte leta upp andra klubbar. Jag får vänta på Kanako en halvtimme vid Hachiko och under den här tiden kommer en man, eller mer "gubbe" till utseendet, "man" associeras kanske lite mer till en normalattraktiv person, eller... skit samma... en "gubbe" i kanske 40-årsåldern fram till mig 3 gånger och försöker prata med mig. Det konstiga är att han knappt säger någonting. Ställer sig bredvid mig och typ... hmm... det är svårt att förklara, men innebörden är tydlig. Men eftersom han inte egentligen säger någonting är det svårt att avvisa honom ordentligt... mycket märkligt.

På klubben spelar DJ Tomoko. En skitsöt brud med långt svart hår och en förmåga att välja hip-hop låtar som inte egentligen är dansvänliga. Mycket rappande och väldigt lite gungiga beats och jag tänker: "Är du korkad, eller?" Men är man hiphopfantast och bara har gått på klubb för att höra "riktig" hiphop jättejättehögt (och sjukt dåligt balanserat ljud) och stå och gunga fram och tillbaka och tänka "yeah", så är man i himmelen. Jag går dock på klubb för att dansa och är således ganska oimponerad.

Jag och Kanakel sätter oss vid ett bord och blir genast överfallna av tre japaner som pratar engelska. "We're from L.A. You guys know L.A.?" Insikt: Japaner som låter som jänkare är inte riktigt lika roliga att prata med.

Lite senare, när jag och Kanako går upp till baren på övervåningen (ordet "bar" är också rätt vilseledande, det är med som ett hål i väggen. Ah! Faktiskt som om någon tagit en garderob och gjort om till bar), utbryter slagsmål i trappan vid borden där vi just suttit.

Jag tittar fascinerat på när vakterna försöker hålla isär två japaner. De är små, men ack så starka. Jag har varit ute i princip varenda helg sen jag kom hit, och jag har aldrig hittills sett någon ens bli stött på fyllan. Alla blir glada och vänliga. Jag började tro att slagsmål faktiskt inte förekom alls.

Klockan 4 tröttnar vi på klubben och går därifrån. Tågen har inte börjat gå än och vi är hungriga så vi sätter oss på McDonalds. Jag kan överraskat meddela att Tomato Grilled Chicken-burgaren faktiskt är... god! Smakar typ som... riktigt mat och inte papp!

Kvällen är inte riktigt slut där dock. På väg till tågen, precis innan Shibuya Crossing ser vi en kille som typ drar i sin brud. Hon verkar lite less på honom. När han tar han ett tamt nacksvingsgrepp på henne och hon gnyr "Sluta, sluta" vänder jag mig om (för då har vi redan hunnit gå förbi dem) och ser att hans grepp hårdnar och det inte alls verkar vara på skoj. Innan jag vet ordet av säger jag, på bästa yakuza-japanska, "Vad i helvete håller du på med?!" och han släpper henne i pur förvåning ser det ut som. Bruden som han höll fast finner sig snabbt och småspringer förbi oss mot stationen. När jag och Kanako vänder oss för att börja gå igen, finner även han sig och säger: "Nani...?", som vanligtvis betyder "vad?" men som i det här fallet tydligt betyder: "Vad sa du, din hora? Tro inte att jag inte kan ta dig också." och jag tänker: "Shit, nu åker vi på spö." Men han kommer inte efter oss.

En väldigt underlig natt i sanning, med många "aldrig hänt förut"-scenarion. Men den var i alla fall inte ointressant.