"Dumma dig!"

På kvällen, när jag kommit hem från TGS, vill jag mest av allt ligga hemma och fetsova. Gör jag det? Icke! Jag drar ut med Astrid, som visat sig vara en jävligt ball brud/skinka, och klubbar i Shibuya. Inte på Camelot denna gången dock, utan på en av klubbarna mitt i Love Hotel Hill. Vi växlar mellan R&B/Hiphopdansgolvet och Tokyo Rave.

Rave dog ut nån gång i slutet på 90-talet hemma, men här är den i allra högsta grad levande, och alldeles speciellt mycket denna natt. Dunk, dunk, dunk, dunk! "Hai, hai, hai, hai", ropar en liten japan på dansgolvet, med förvånansvärt genomträngande röst, "HAI, HAI, HAI, HAI!!", svarar alla andra samtidigt som de studsar upp och ner. Call and response. Och musiken till trots är det oväntat roligt. Hoppa och ropa.

På vägen ner till tåget händer nånting skumt. En pojke och en flicka grälar och jag vänder mig om och tittar på dem för att få se pojken hoppa upp och sparka flickan i sidan. Det verkar som om hon lyckas parera, eller åtminstone delvis flytta på sig så pass mycket att det ser ut som om hon inte får nämnvärt ont. Det ser ut som ett mellanstadiebråk, eller ett skojbråk av något slag, och det är också vad jag först tror att det är. Flickan går ifrån pojken, båda ropar att den andra är dum i huvudet och det blir uppenbart att de inte var på skämt, de är verkligen arga på varandra. När flickan går 10-20 meter framför oss springer plötsligt pojken ikapp henne från bakom oss och drar henne i det långa löshåret så att hon faller till marken. Jag ser det som i en dröm eller en dimma. Det ser inte heller ut att göra speciellt ont, mer som om de rör sig i bomull, och återigen får jag en känsla av att det inte egentligen gör så ont, att hon bara faller ihop i ren förvåning eller uppgivenhet. Inte förrän jag plöstligt står med ena armen runt den ledsna flickans midja inser jag att jag reagerat med att rusa fram till pojken och skrika "Vad fan håller du på med?!" Det kusliga är att det har hänt förut och att jag var bra nära att åka på stryk själv den gången. Fast den här gången svarar bara pojken nåt som jag inte minns, kanske att jag inte ska lägga mig i, innan jag vänder honom ryggen och börjar prata med flickan istället.

Flickan springer så småningom iväg och jag och Astrid fortsätter gå mot stationen och hamnar bakom pojken och hans gäng. Och de 4-5 grabbarna ser verkligen ut som ett mellanstadiegäng, men den bredaxlade pojken som möjlig ledare. Jag tror inte att de är är representativa för Japans manliga befolkning, men jag måste ändå undra hur det funkar deras huvuden. Jag ser ju samma vilja att hämnas på någon som säger något dumt genom att göra dem illa hos barn (och jag kommer ihåg hur det var själv). Ibland kunde man inte att hejda impulsen att nypas, boxas, knuffas när någon tryckte på precis rätt knappar, men någonstans växer de flesta ifrån det. Undrar vad som gjort att de här grabbarna att hämmats i växten?

Faux pas

Jag sitter i köket och pillar lite i Photoshop för att äntligen fixa till texten över bloggen som flyttar sig beroende på hur stort fönster man öppnar bloggen i, för att undvika att sitta i mitt varma rum i onödan. Lillkillen kommer ner och frågar vad jag gör och jag säger att jag fixar lite på min hemsida. "Har du en hemsida?!" skriker han i örat på mig. "Ja..." svarar jag. "Vad handlar den om? Hur kommer man dit?! Kan alla gå in på den?!" "Njee..." säger jag i ett försök att avvärja frågorna och för att jag inte vill att grabbarna i hushållet läser min blogg. "Är det sådär med lösenord?" frågar han, och jag ljuger och svarar att det är det bara för att han ska sluta fråga.

Fem minuter senare kommer Papa-san, som har hört alltihop, in till köket och säger flinandes: "Om man söker på 'Rim' och 'Yellow Tokyo' kommer man till Rims blogg!" och trots att jag sitter kvar på stolen i köket får jag en känsla av att jag faller. Det är en väldigt surrealistisk känsla att höra sig själv konstatera: "Men då tar jag bort bloggen." Och jag menar det. Mitt blod kokar och jag undrar lite vad det är som får en vuxen man att bete sig som... jag vet inte... det hela känns så "mellanstadiet" på något sätt. Taskigt liksom.

Och visst kan man argumentera att bloggen ju trots allt är offentlig, det finns ju de som har hittat hit genom att googla på både det ena och det andra, men de flesta som läser den är såna som jag själv har lämnat ut adressen till. Min mamma, till exempel, vet inte om att jag bloggar eftersom jag inte ville behöva anpassa innehållet efter henne. Och nu har jag Papa-san, och eventuellt två barn, som läsare (även om jag misstänkte att Papa-san läste bloggen sporadiskt redan innan). Jag svär mig härmed fri från ansvar. Den här bloggen är inte skriven vare sig för barn eller Papa-san och kommer inte heller anpassas efter deras ögon.

Och känner man sig träffad av det här inlägget gör man bäst i att låtsas som ingenting nästa gång man ser mig i ögonen. Och kan man inte låta bli att kommentera bloggens innehåll hänvisar jag vänligt till kommentarfunktionen.