Jag sitter i köket och pillar lite i Photoshop för att äntligen fixa till texten över bloggen som flyttar sig beroende på hur stort fönster man öppnar bloggen i, för att undvika att sitta i mitt varma rum i onödan. Lillkillen kommer ner och frågar vad jag gör och jag säger att jag fixar lite på min hemsida. "Har du en hemsida?!" skriker han i örat på mig. "Ja..." svarar jag. "Vad handlar den om? Hur kommer man dit?! Kan alla gå in på den?!" "Njee..." säger jag i ett försök att avvärja frågorna och för att jag inte vill att grabbarna i hushållet läser min blogg. "Är det sådär med lösenord?" frågar han, och jag ljuger och svarar att det är det bara för att han ska sluta fråga.
Fem minuter senare kommer Papa-san, som har hört alltihop, in till köket och säger flinandes: "Om man söker på 'Rim' och 'Yellow Tokyo' kommer man till Rims blogg!" och trots att jag sitter kvar på stolen i köket får jag en känsla av att jag faller. Det är en väldigt surrealistisk känsla att höra sig själv konstatera: "Men då tar jag bort bloggen." Och jag menar det. Mitt blod kokar och jag undrar lite vad det är som får en vuxen man att bete sig som... jag vet inte... det hela känns så "mellanstadiet" på något sätt. Taskigt liksom.
Och visst kan man argumentera att bloggen ju trots allt är offentlig, det finns ju de som har hittat hit genom att googla på både det ena och det andra, men de flesta som läser den är såna som jag själv har lämnat ut adressen till. Min mamma, till exempel, vet inte om att jag bloggar eftersom jag inte ville behöva anpassa innehållet efter henne. Och nu har jag Papa-san, och eventuellt två barn, som läsare (även om jag misstänkte att Papa-san läste bloggen sporadiskt redan innan). Jag svär mig härmed fri från ansvar. Den här bloggen är inte skriven vare sig för barn eller Papa-san och kommer inte heller anpassas efter deras ögon.
Och känner man sig träffad av det här inlägget gör man bäst i att låtsas som ingenting nästa gång man ser mig i ögonen. Och kan man inte låta bli att kommentera bloggens innehåll hänvisar jag vänligt till kommentarfunktionen.
söndag, augusti 05, 2007
Labels: barn, kupp, mellanstadiet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentar(er):
Det förklarar varför det stod ajabaja du måste vara en tillåten läsare när jag försökte läsa din blogg i morse. Och för övrigt så blir din blogg jäkligt fin i morsans webläsare. Hon har widescreen.
Japp, det kan hända fler gånger de närmsta två dagarna när jag vet att killarna sitter vid sina datorer.
Skicka en kommentar