Konfrontationer

Fördelen med att inte komma så bra överens med Papa-san, och ibland till och med tycka att jag måste snacka med honom är att jag lär mig att stå på mig. Jag går och skjuter upp det och våndas och vad ska jag säga och vad kommer han säga och hur ska det gå i allsin dar?!

Och sen gör man det ändå. "Papa-san... kan jag få prata lite med dig?" säger man när ett bra tillfälle uppenbarar sig. Och sen säger man vad man har på hjärtat, förklarar vad som är fel och varför, och det vore väldigt bra om det här kunde ändras. Och Papa-san lyssnar, hummar, nickar instämmande, kommer med motargument och sin sida av saken och båda får förklara lite bättre vad de menar och i slutändan kommer man fram till att vi alla bara är människor och shit happens, och från och med nu ska vi tänka på det här och det här och försöka samarbeta så smidigt som möjligt. Och när man har gjort det... När man är färdigpratad och alla har fått säga sitt är det en fiiiin känsla. En känsla av "Jag vågade och det gick bra!" och insikten om att man haussar upp saker alldeles för mycket i sitt eget huvud och därför kan gå och dra ut på jobbiga konfrontationer i onödan.

En annan fördel är att jag blivit mycket bättre på att hantera den här typen av konflikter. För det är ju en typ av jobbkonflikt det handlar om. Papa-san är alltså dubbelt så gammal som jag och innehar dessutom en chefsposition på sitt jobb, så jag måste anta att han är van att slå hål på argument och försöka trycka till kaxiga jävlar och det tog ett par gånger innan jag vande mig vid hans diskussionstaktik, men nu lyckas jag verkligen hålla huvudet kallt och stå på mig. Det känns bra.

Ett roligt missförstånd som uppklarades lite av misstag, i förbifarten så att säga, är att jag ibland lämnar hushållssysslor halvfärdiga. Papa-san har tydligen på allvar trott att jag liksom står och viker tvätt och sen plötsligt bestämmer mig för att kanske strunta i strumporna, eller röjer på diskbänken och bestämmer mig för att strunta i glaset och kastrullen som står i diskhon, när det snarare är så att jag inte kan låta bli att plocka upp saker och röja undan så fort jag ser att nåt behöver fixas och jag gör det alltid på en gång för att jag inbillar mig att jag kommer glömma bort det annars. Men det resulterar alltså ofta i att jag står och viker tvätt, men på väg till ene killens rum ser jag att telefonen ligger i trappan, så jag plockar upp den och tar med den ner till köket, där den ska vara, och upptäcker att det är en massa smulor på diskbänken som jag torkar av innan jag kommer ihåg (eller inte kommer ihåg) att det var tvätten jag egentligen höll på med...