Känslor

Jag vill skriva om onsen och hur trevligt det var att bada, trots att det inte är lika skönt när det ändå är så varmt i luften som det är nu, och att det sen har varit väldigt roligt att sitta i pyjamasliknande onsenkläder med Papa-san, grabbarna, deras kusiner och kusinernas pappa och äta en massa smårätter, men jag orkar inte. Jag börjar skriva ett inlägg, men kommer mig inte för att fortsätta. Jag har ju redan skrivit om onsen förut. Onsen är onsen... liksom.

Men sen tycker jag att det är lite synd att den här bloggen uteslutande handlar om nya upplevelser och tokerier och nästan aldrig om... "känslor" tänkte jag skriva, men sen valde jag att censurera mig, eftersom just ordet "känslor" ger associationer till högstadiet och känns som ett otroligt töntigt ord.

Och jag tänker att jag, med mitt självcensurerande, målar upp en bild av ett Tokyo som är fullt av fart, aldrig tråkigt, alltid exotiskt, men så är det ju faktiskt inte. Speciellt inte nu. Nu när jag sitter här och det känns som om jag blivit suddig i konturerna. Det känns som om jag har tappat bort mig själv precis utom räckhåll... om jag bara sträcker mig en liten bit till så är jag säker på att jag hittar mig själv igen men jag når inte riktigt...

Och allt är Lenas fel. Hon skriver så rent och rått om sina känslor och intryck att jag sällan läser hennes blogg utan att känna mig berörd. Kanske för att hon ofta sätter ord på just de känslor som jag väljer att censurera bort inför andra. Det krävs en del mod för det! (Ärligheten alltså, inte censuren.)

Vilket udda och otypiskt inlägg det här blev. Och jag som läst nånstans att man inte ska bryta sin bloggstil för mycket, för då kan ens läsare känna sig obekväma. Konstigt hur det ibland fastnar saker i huvudet på en som man läst "nånstans" och som man sedan tar för sanningar...