Yellow Tokyo

Jag vaknar av att Lillebrorsan smugit sig in i mitt rum (som han gjort de senaste fyra dagarna), eller egentligen är det hans rum som jag lånar tills luftkonditoneringen är fixad, och ställer en ringklocka åt mig som ringer en minut senare. Klockan är 12:30 minst, men jag är långt ifrån utsövd.

Men om vi backar lite...

Jag och Emilie knallar upp och in i Lovehotel Hill (även kallad Dogenzaka) i Shibuya till gatan där Club Asia har planterat en drös klubbar intill varandra och efter lite velande knallar vi in på samma klubb som förra gången, den med alla lejonmanar. Samma snygga människa som förra gången ger oss rabatt från 3000 till 1000 yen (inklusive en drink), och det är lite svårt att motstå.

Klubben är smockfull (härligt uttryck,"smockfull") av pojkar (och flickor) i de mest fantastiska frisyrer och det är alltså Rave. Här och var dansas det ParaPara med likgiltiga miner (de är för coola för att bry sig), och om man tittar tillräckligt länge ser det ut som om någon har gett en flygvärdinna speed innan hon ska demonstrera vart nödutgångarna finns. Vid fyra-fem-tiden har vi dock tröttnat lite och går ut och sätter oss utanför klubben. Det dröjer inte jättelänge innan det kommer fram ett par grabbar och ska öva sin hackiga engelska, men de är trevliga. Jag har lyckats bli vrålhungrig och jag struntar i hela historien med gyudon och hoppar direkt till att vi (jag, Emelie, och de tre grabbarna) hamnar på en izakaya, beställer in vansinnigt mycket mat och de pratar engelska med oss och blir barnsligt förtjusta när de lyckas slänga ur sig uttryck som "[blablabla bla], I think." och det är faktiskt lite bedårande. En av dem ser ut som en katt och läspar också. Ville bara säga det.