Bilder från igår

Okinawa-sallad med syrligt sjögräs

Catta & Eric

Födelsedagsbarnet

Stadens beskyddare

YellowTokyo testar: Fish jerkey!

...bara för er skull, kära vänner - torkad fisk.

Bilden efter denna, den där jag gör en "eeewww"-grimas, har på något sätt försvunnit ur mitt iPhotobibliotek, men vi kan konstatera att det inte var någon höjdare direkt.

Alla japaner kring bordet svor dyrt och heligt att det inte var så gott för att vi gick till en sån billig izakaya, men jag vet inte... fish jerkey låter som någonting som är ganska svårt att lyckas göra om till god människomat. Hade jag varit katt kanske...

Sesamtofu (till vänster) gillade jag dock desto bättre.

Mmm, sesamtofu...

Första gradens kontakt med läskretsen.

Skorna blev ICKE tillbakalämnade. Tar en sväng förbi skoaffären och inser att de röda inte är lika snygga. Så nu blir jag tvungen att köpa mig ett par jeans...

Slänger iväg ett mail till Mikael, som kommenterat i förra inlägget, och medan jag väntar på honom i Starbucks vid Shibuya Crossing (det är väl klart som fan att jag träffar människan!) tänker jag mig att han är en tjock, svettig Mikael med runda glasögon och flottigt hår och med ett fult skratt, bara för att vara på den säkra sidan, istället visar han sig vara ett blont popsnöre, som inte alls ser ut att heta Mikael.

Vi käkar på izakaya och det är liksom... trevligt. Han är inget sajko, bara en grabb som är en smula... hemlighetsfull? Lite... hmm... tillbakadragen, kanske man kan kalla det.

Jag pratar såklart alldeles för öppet och alldeles för ärligt , sådär som jag gjorde i högstadiet ungefär, och nu undrar jag verkligen vad han har fått för första intryck av mig.

Det är trevligt oavsett, och möjligheten finns att jag tar med honom ut på klubb ikväll. Bin-kuns kompis Momii har bjudit med mig på ett live. Tydligen nåt svenskt band som heter Tape som ska spela, nån som känner till dem?

Jag vaknar av att Lillebrorsan smugit sig in i mitt rum (som han gjort de senaste fyra dagarna), eller egentligen är det hans rum som jag lånar tills luftkonditoneringen är fixad, och ställer en ringklocka åt mig som ringer en minut senare. Klockan är 12:30 minst, men jag är långt ifrån utsövd.

Men om vi backar lite...

Jag och Emilie knallar upp och in i Lovehotel Hill (även kallad Dogenzaka) i Shibuya till gatan där Club Asia har planterat en drös klubbar intill varandra och efter lite velande knallar vi in på samma klubb som förra gången, den med alla lejonmanar. Samma snygga människa som förra gången ger oss rabatt från 3000 till 1000 yen (inklusive en drink), och det är lite svårt att motstå.

Klubben är smockfull (härligt uttryck,"smockfull") av pojkar (och flickor) i de mest fantastiska frisyrer och det är alltså Rave. Här och var dansas det ParaPara med likgiltiga miner (de är för coola för att bry sig), och om man tittar tillräckligt länge ser det ut som om någon har gett en flygvärdinna speed innan hon ska demonstrera vart nödutgångarna finns. Vid fyra-fem-tiden har vi dock tröttnat lite och går ut och sätter oss utanför klubben. Det dröjer inte jättelänge innan det kommer fram ett par grabbar och ska öva sin hackiga engelska, men de är trevliga. Jag har lyckats bli vrålhungrig och jag struntar i hela historien med gyudon och hoppar direkt till att vi (jag, Emelie, och de tre grabbarna) hamnar på en izakaya, beställer in vansinnigt mycket mat och de pratar engelska med oss och blir barnsligt förtjusta när de lyckas slänga ur sig uttryck som "[blablabla bla], I think." och det är faktiskt lite bedårande. En av dem ser ut som en katt och läspar också. Ville bara säga det.

Ungefär så här trevligt har man i Okinawa:

Besvikelsen över att Papa-san outade min blogg har börjat lägga sig. Kanske har kidsen redan försökt hitta den, men mötts av en stängd sida som kräver lösenord (precis som så många andra igår) och gett upp. Vi får se hur det blir...

Och nu över till ett annat ämne. Edo ska åka hem till Sverige imorgon och därför blir det såklart träffas på izakaya och skåla med alla som vill säga "hejdå". Det blir en izakaya i Shinjuku med Okinawatema och i princip all mat som beställs in har jag aldrig smakat förut. Vad sägs om till exempel det här:



Vad kan det tänkas vara, tro? Det är såklart sjögräs, som allting annat! Jättekonstigt sjögräs som doppas i soja och sen stoppas i munnen och de där bubblorna sprängs mellan tänderna och sjögräset smakar lite syrligt. Gott är det i alla fall. Och kontentan är att jag har sådär vansinnigt trevligt, precis som jag alltid vill att ni ska tro att jag har. Träffar massa folk jag inte sett på länge (Rino, Haruka, Chinatsu, Kenji(!), Bin-kun och såklart Edo...) och dricker en massa öl, som jag inte heller gjort på länge, och mest... har det gött.

Och bara för att kvällen ska bli extra fantastisk klarar jag mig förbi ett ställe i "Trauma Center - Under the Knife", som jag fastnade på innan jag kom till Japan, när jag sitter på sista tåget hem och salongsberusad spelar på mitt Nintendo DS.

Att leva är att lära!

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen ändå. Jag älskar det här språket. Idag har jag pratat japanska heeeela dagen lång.

Jag möter Masa, hår- och sminkkillen från fotograferingen härom månaden. Han vill öva sig på att prata engelska. Så jag pratar engelska med honom vilket visar sig vara rätt bra övning för mig ändå, eftersom jag måste förklara orden han inte förstår på japanska.

Jag åker ifrån honom i Shimokita för att träffa Rina, stylingassistenten, i Shibuya för en spontanmiddag. Vanligtvis pratar vi en del japanska men mest engelska med varandra, eftersom det är lättast, men av någon anledning fortsätter jag med japanskan och det visar sig att hon är en sån där människa som är väldigt lyhörd för andras förståelseförmåga. (Hittade jag just på det ordet, eller finns det på riktigt...?). Hon pratar japanska som vanligt, men känner på sig när hon säger ett ord jag inte förstår, och lägger huvudet lätt på sned och frågar "Hängde du med?" vilket gör det väldigt lätt för mig att säga "Nää, vad betyder det där sista ordet?" Ååååh, jag ska umgås mer med henne!

Sen när jag och Rina ätit klart vår spontanmiddag har tydligen Masa fått tråkigt. Han mailar och frågar om vi inte ska dra på izakaya, vilket vi gör. Och där pratar vi ÄNNU mer japanska... Jag har typ haft 11 timmar japanskalektion idag!

Så jävla nöjd, så det finns inte, är jag!

Jag ska aldrig mer blogga om saker jag planerar att göra.

Det verkar som om alla bangar gaydistriktsbaren idag eftersom de är för trötta för att åka ända ut till Shinjuku. Och oavsett hur gärna jag vill se gaydistriktet så orkar jag inte ge mig ut och sätta mig i en bar ensam i vetskapen om att jag måste sitta där i 5 timmar innan det ens är möjligt att åka hem.

Samma sak gäller erbjudandet att åka ut till Kokubunji och kanske, kanske inte, sitta på en izakaya hela natten. En filmkväll hade suttit fint ungefär nu. Synd att Martin redan åkt hem, han lovade öppet hus-filmkväll när som helst. Jag kanske borde upplysa tråk-Vincent och de andra att en filmkväll med chu-hai (japansk alkoläsk med starkare alkoholhalt än en öl) faktiskt kan vara mycket roligare än izakaya.

Orka.

En bild...

Jag tänkte blogga om hur jag hängde med Edo och Vincent med deras laid-back japanskagäng igår. Tänkte blogga att det var ett lustigt gäng med en ca 40-årig (riktig) mangatecknare i spetsen som drog till en izakaya i Kokubunji och att jag tänkte: "Hoppas verkligen att jag inte blir kidnappad" när jag åkte ensam i bilen med honom, eftersom alla de andra cyklade.

Och på izakayan blir vi tvungna att byta bord efter ett tag för vi är så många, och då passar tjejen som suttit bredvid mig på att se till att jag hamnar bredvid hennes killkompis. Om det inte hade hänt så många gånger förut hade jag kanske inte tänkt på det, men nu tittar jag istället med svart blick på Edo som sitter mitt emot mig... som om han skulle kunna rädda mig...

Jag blir så less. Egentligen är det inget att bry sig om. Men när tjejen först säger: "Prata med honom!" och lite senare: "Han har ingen flickvän..." vill jag skrika i ren frustration. Men det gör jag inte... för de är japaner, och det är så här man gör. Inga konstigheter alls.

I ren protest pratar jag knappt med den stackars killen alls. Synd om honom. Han har säkert ingen aning om vad hans intrigerande tjejkompis håller på med...

När jag går insisterar mangatecknaren på att följa mig till tåget. Jag väser åt Vincent att han får ta och följa med. Antagligen är mangatecknaren bara artig, de är så jävla artiga ibland, men jag vill inte riskera att bli bjuden på resa till Hawaii igen om jag lämnas ensam med honom... Bli artighets-bjuden på resa till Hawaii....

Allt det här tänkte jag blogga om... men jag orkar inte. Istället får ni hålla till godo med en bild från kvällen i fråga...

Fredag.

Nu är frågan: Hur ska jag hinna blogga ikapp med det som hunnits med i helgen? Svaret är förstås att det skulle kräva orimligt mycket tid. Det får bli ett "best-of-helgen"-inlägg.

Någonting händer på jazzbaren. Min röst tonas ut och när jag vaknar nästa morgon är jag hes. Mycket opraktiskt. Det blir ingen Sumo. Istället drar jag med Nikku till Shimokita för shopping och på kvällen blir det izakaya med Martin och hans två polare och stylingassistenten och sedan klubb i Shibuya.

Klubben jag drar med dem till visar sig, till löjets rand, vara full med utlänningar (alltså sådana som vi) och det tar ca 2 sekunder innan en lång gaijin börjar med att stöta på mig för att sedan avsluta med att dricka upp min drink.

Jag.

Har.

Aldrig.

Varit.

Så.

Arg.

...på en klubb i alla fall.

Eftersom de andra inte är sugna på att dra till något annat ställe när vi ändå betalat inträde finns det bara en sak att göra.

Tequila.

Allt blir roligare med tequila. Innan jag vet ordet av är det morgon och jag och Nikku stannar till på ett McDonalds för att käka på vägen hem. Jag ska alltid ha lite tequila med mig in case of akut "jag-vill-slå-nån-på-käften-så-tråkigt-har-jag!"-symptom i fortsättningen.

Återträff

Var ute med Yoko och lite andra japaner (Chinatsu, Haruka, Yuki) som var utbytesstudenter i Sverige, samt Martin (som jag inte sett sen vi gick samma japanskakurs för 3 år sedan), Emmy och, hör och häpna, Rebecka! Gissa hur förvånad jag blir när jag letar efter Yoko på stationen och plötsligt får syn på Rebeckas ansikte?! Jätteförvånad. Jag visste inte att hon var här.

Otroligt roligt att jag har hört fler utlänningar prata svenska i Shibuya än engelska. Eller roligt och roligt... knasigt! Vad fan gör alla svenskar här?! Det är nog fler svenskar i Japan än japaner i Sverige, procentuellt sett.

Det var i alla fall sjukt trevligt. Roligt att Martin hängde på med endast fyra timmars varsel! Jag minns att han var en sån där rolig jävel som gjorde att man ofrivilligt brast ut i asgarv när man var i närheten av honom när vi gick i samma klass.

Han är bara här ett par veckor till, men vi har bestämt att vi ska gå och jamma på nåt sånt där "open jam"-ställe innan han åker hem. Ska bli skitroligt. Det var kanske 1000 år sen jag sjöng inför publik. Saknar det.

Äntligen ut!

Nu, äntligen, ska vi gå ut och göra stan osäker! Det har dröjt alldeles för länge. I natt blir det Shinjuku och Oto som gäller. Jag hoppas bara att det är lika bra som när jag var där sist.

Innan vi går på klubb måste jag dock ta med dem på izakaya så att de får äta allt roligt som man äter där. Någon nomihoudai blir det nog inte tal om, med tanke på att jag fortfarande käkar antibiotika och Catta inte dricker, men vi får frossa i mat istället.

Varför sitter jag här och bloggar? Jag borde gå och snygga till mig! Alla de andra har klippt sig på Smink (heter salongen alltså) idag, och är allmänt skitsnygga i håret. En annan får kämpa lite mer för att hänga med.

Och jag borde definitivt gå och packa min impulsköpta väska. Jag kom på att jag ska sova hos Eric och brudarna eftersom det är smidigare att åka därifrån imorgon när jag ska hämta upp Patrik på flygplatsen.

Gårdagens eskapader.

Ok. Så. Gårdagen.

Jag trodde verkligen att jag skulle få sitta hemma och ha tråkigt på en lördagskväll. Fel var det.

Jag åkte ut åt helvete till studenthemmet där jag bodde när jag var här för två år sedan för att hänga med Bincento och hans kompisar. (Jävlar vad nostalgiskt det var.) Så fick jag då äntligen träffa den omtalade Edward. Efter vad jag hört ska han och Bincento typ sitta ihop vid höften, men det gör de icke. Besviiiiken!

Så vi sitter i Edwards 12 kvadrat stora rum, som ser exakt likadant ut som rummet jag hade (alla ser exakt likadana ut) och spelar internet-pictionary till klockan 03 innan vi beger oss till Musashi Koganei där vi tydligen ska sitta på en stängd nudelshop och dricka öl.

Av någon anledning blir det inte så. Bincentos kompisar sitter redan på en izakaya intill och det är där vi hamnar. Jag blir presenterad för sex japaner och kommer ihåg deras namn i ca 20 sekunder. Men jag fick övat lite japanska. Trevligt.

Sedan sticker vi hem till en av dem i regnet. Han bor också på ca 12 kvadrat. Vi sätter oss på golvet och trängs med hans fem gitarrer och en elbas. Sedan börjar dryckeslekarna och efter det är det lite suddigt...

Jag har glömt hur förrädiska japanska dryckeslekar kan vara. Man sitter still, man har roligt, man förlorar och måste svepa det ena eller andra och plötsligt är man apafull utan förvarning. Då byter man lek. "Sanning eller konsekvens" utan sanning.

Nu har jag sett många japanska mansrumpor... och annat. Jag var dock lite för full för att bry mig. Jag lyckades ta två snoppkort i alkoholdimmorna innan jag tröttnade.

Cyklade hem klockan 10 i kallt regn morse. Lyckades till och med köpa frukost.

It's the good shit.