Slå ut alla toalettväggar!

...ropar Hanna Fridén i sin blogg. Hon är trött på att vänta 10-15 minuter på att få kissa på krogen, och undrar vem det är som har fått för sig att brudar är så himla blyga inför varandra.

Va? Va?! VA?!

Själv undrar jag vad det är för fel på människor som bygger toabås där väggarna eller dörrarna inte går hela vägen upp till taket eller ner till golvet. Bara tanken på att folk kan höra vad man har för sig på toa gör att det tar minst dubbelt så lång tid för mig att kissa. Behöver seriöst en fem minuter till att meditera:

Det är ingen faaaaraaa, ingen bryyyyyr siiiig om att jag kissaaaaar.

Och de gånger man är skitnödig går det absolut inte om det finns minsta lilla risk att någon som står utanför skulle höra bajsljud. Det spelar liksom ingen roll hur nödig man är.

Går. Bara. Inte.

Men så är jag ju i Japan, landet där toaletter är avancerade apparater, och till min stora förtjusning har hälften av alla toaletter knappar som magiskt framkallar ljud av porlande vatten. Oh, the joy!

Varför har inte alla toaletter det, undrar jag?

Slår vad om att det skulle förkorta alla toaköer med minst 50% oavsett dörrlängd.

Efter jobbet: Detox

Mitt leverne på sista tiden har inte varit av det allra hälsosammaste slaget och idag tänkte jag att jag äntligen skulle titta förbi Detoxbaren vid Muji i Ginza, efter jobbet.

Först stoppade jag fötterna i en sån här...



Knarkade lite sånt här....

Snygg, ja?

(Eller nej, ser faktiskt lite ut som en knarkare... hmm)

Och efter 30 minuter... eeeeew...!

Jag vet inte riktigt på vilket sätt man detoxar genom fötterna, bara att vattnet är helt rent från början, och att när man pluggat i maskinen kommer det ut en massa skit genom filtret i mitten. Och att ens fötter blir väldigt lena, och det måste ju räknas som nånting bra.

Wing Oxy Baren var olika sorters aromaterapi-grejer. Kändes väldigt skumt i början att inhalera aromatiska oljor på det där viset. Det är inte varje dag man har en slang i näsan, liksom... but when in Tokyo...

Ärenden

Ledig dag idag.

Ska bara springa lite ärenden.

Fast det regnar ute.

Men jag måste ju.

Det är Viktiga Grejer Som Inte Kan Vänta.

Så ut i vätan springer jag.

Jag hinner ta mig ända till Shibuya i hällregnet innan mina skor blir genomblöta.

Sådär som de kunde bli när man var liten ibland.

Så att det kippade om dem. Nästan skvalpade, ni vet.

Idag har jag lagt tolvhundraspänn på skor.

Ett par gummistövlar och ett par helt vanliga svarta skor som ska ersätta de som förolyckades i dagens hällregn.

Fi fan.

Det var inte skönt.

Man ska aldrig vara för stolt för att ha plastpåsar utanpå strumporna, lärde jag mig idag.

Avd: Att göra samma misstag två gånger.

Jag råkade klippa mig i Shanghai. Jag och Lai Kim skulle bara gå och få håret tvättat lite, men på något sätt slutade det med att vi båda klippte oss i... jävligt korta pager. Lai Kim, som blev skitsnygg, höll på att börja lipa när det var klart, medan jag mest ryckte på axlarna och tänkte: "Ja, ja, det växer ut." om mitt eget hår som blev... ok.

Och igår när jag träffar Astrid i Shibuya säger hon att hon är så trött på sitt hår och eftersom jag har numret till "Smink", där jag alltid klipper mig, inlagt i mobilen och det finns en tid ledig blir det så att hon får klippa sig på en gång. Och när jag sitter där och ser henne klippas så som hår ska klippas (i Shanghai klippte de lite som i Sverige...) bestämmer jag mig för att låta Takahashi-san (som jag alltid vill gifta mig med varje gång jag har klippt mig) finjustera lite i mitt hår. Kanske tunna ut det lite så att det inte ser ut som om jag var på besök från 90-talet.

Men för första gången någonsin i Tokyo, mina kära vänner, så blir jag inte nöjd. Det har ingenting med klippningen att göra, jag ska bara inte ha så här kort hår över huvud taget.

Och idag spöregnar det, vilket innebär att jag oavsett vad jag gör med mitt hår kommer det bara se crappigt ut så fort jag går utanför dörren och jag hostar fortfarande och känner mig allmänt ful och jävlig, vilket är synd eftersom jag har tänk samla ihop några av mina vänner till ett sayonara-party med efterföljande klubbning ikväll.

Kan inte någon komma hit med ett trollspö och lite smink åt mig?

Grått

"Det känns som Göteborg" har jag tänkt fler än en gång de senaste dagarna. Det är någonting jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det de gråa skyarna. Tala om trollen så börjar de åska och smattra mot ditt fönster... eller hur var det nu igen? Kanske är det känslan av höst. Kanske är det känslan av instängdhet, jag vet inte.

Nu spöregnar det igen. Jag kommer ha svårt att stiga upp imorgon.

Längs med floden

Notera att övervåningen är sexkantig.






Och på vägen hem cyklar jag en annan väg, förbi det här.


Ja, det är alltså samma filmstudio som på riktigt producerat Godzilla och Mothra. Och dessutom Akira Kurosawas filmer och Ghiblifilmer (Hayao Miyazaki, ni vet... ). Det är klart att jag har Godzilla en kvarts cykelväg bort. Typiskt Tokyo.

Pure water - because I'm worth it?

Jag har varit här i fyra dagar och någonting är annorlunda. Det tar en stund innan jag upptäcker vad det är. Det tar emot lite att inse att dels klimatet och föroreningar och dels klormängden i vattnet i Tokyo har en negativ inverkan på hyn och håret.

Från att ha haft torrt, nästan sprött hår (i Tokyo) har jag plötsligt väldigt tunga lockar (sen att håret lättare blir fett här är väl en annan sida av myntet...) och det måste ju nästan uteslutande bero på att vattnet här inte dödar håret lika mycket.

...och då är det ändå rätt rent vatten, i Tokyomått mätt, i det huset där jag bor.

Oväder.

Det regnar i världens bästa stad. Och inte så lite heller. (Såklart inte. "Lite" existerar inte här.) Det är regn och blixt och dunder så att huset skakar i grunden. Ett oväder värdigt Göteborg nästan!

Så jag passar på att ta ett snack med Papa-san. Jag borde gjort det för längesen, men konflikträdd som jag är har jag skjutit upp det en miljard gånger. Självklart visar det sig att jag inte har någonting alls att oroa mig för egentligen. Det som är obehagligt är att komma på en bra inledning. "Vad ska jag säga för att få fram det jag tänker, utan att det låter anklagande/gnälligt/får honom att inta försvarsposition?" (Svaret är givevis den klassiska: "Jag känner att...")

När jag väl tagit mod till mig och krystat ur mig inledningsfrasen går det riktigt bra. Vi pratar avslappnat och jag lyckas till och med låta bli att lipa. (Jag är en sån där jävel som ofrivilligt får klump i halsen när det pratas om jobbiga saker om jag börjar känna mig överkörd, men den här gången går det alltså bra.)

Jag har tuffat till mig i Tokyo. Om ett halvår kommer jag ha ett hjärta av sten och inte ens när vinden blåser hårt i mina ögon ska ni få se mig fälla en tår! Hah!

Vad har jag, Niklas och Michael Jackson gemensamt?

Svar: Vi har alla sovit i en syrgaskammare.

Såg en skylt över en golfbutik när vi gick runt i Ginza och vi var ju tvungna att prova. Det var... hmm... Inte någon jätteupplevelse om jag ska vara ärlig. Men det var tydligen bra för... något. Äh, lite extra syre är väl aldrig fel.

Sedan stoppade vi fötterna i ett sånt där fotbad som rensar ut slaggprodukter. Jag behöver inte säga att vattnet blev helt vidrigt äckligt. Men fy fan vilka lena fötter vi har nu!

Fredag.

Nu är frågan: Hur ska jag hinna blogga ikapp med det som hunnits med i helgen? Svaret är förstås att det skulle kräva orimligt mycket tid. Det får bli ett "best-of-helgen"-inlägg.

Någonting händer på jazzbaren. Min röst tonas ut och när jag vaknar nästa morgon är jag hes. Mycket opraktiskt. Det blir ingen Sumo. Istället drar jag med Nikku till Shimokita för shopping och på kvällen blir det izakaya med Martin och hans två polare och stylingassistenten och sedan klubb i Shibuya.

Klubben jag drar med dem till visar sig, till löjets rand, vara full med utlänningar (alltså sådana som vi) och det tar ca 2 sekunder innan en lång gaijin börjar med att stöta på mig för att sedan avsluta med att dricka upp min drink.

Jag.

Har.

Aldrig.

Varit.

Så.

Arg.

...på en klubb i alla fall.

Eftersom de andra inte är sugna på att dra till något annat ställe när vi ändå betalat inträde finns det bara en sak att göra.

Tequila.

Allt blir roligare med tequila. Innan jag vet ordet av är det morgon och jag och Nikku stannar till på ett McDonalds för att käka på vägen hem. Jag ska alltid ha lite tequila med mig in case of akut "jag-vill-slå-nån-på-käften-så-tråkigt-har-jag!"-symptom i fortsättningen.

Morgonpromenaden som dog.

Igår tänkte jag: Nu jävlar ska jag gå upp och ta en uppfriskande morgonpromenad innan jag alla vaknar imorgon! Ställde klockan på 06:00. Vaknade 03:40 och undrade om det inte var dags än?

Det första jag hör klockan 06:00 är mobilen som väcker mig. Det andra jag hör är regnet som smattrar mot mitt takfönster.

Och visst, det är lagom hurtigt att gå upp innan frukost och ta en promenad, men det finns inte en chans att jag släpar mig ur min varma säng och ut i ett vått och kallt Tokyo klockan sex på morgonen bara för hurtighets skull.

Så det blev ingen morgonpromenad idag. Den dog.

Simma, sam, summit.

Nu är det äntligen helg! Det dröjde ända till lördag eftermiddag innan helgen kom den här gången. Jag firade helgens ankomst med att promenera bort till Kinuta Koen (en park alltså) och ta mig in i simhallen där för att, tja... simma lite.

Två saker.

Ett: Jag måste skaffa en baddräkt. Gärna heltäckande.

Två: Badmössa. Det är badmössetvång. Fast jag gillar att simma i badmössa (knallorange). Det schwooschar så fint när man simmar ryggsim nämligen. Och nej, jag kollade mig inte i spegeln efter att jag hade satt på den. Det kommer jag aldrig att göra.

Nej, TRE saker förresten.

Tre: Vattnet i bassängen. Inte lika mycket klor som hemma. Jag väntade mig det motsatta. Japaner är ju ändå hygientokiga.( Jag säger bara engångsätpinnar.)

Mindre klor eller ej, efter en halvtimme, när mina ögon hade fått så de tiggde om nåd (Jag är linsbärare även i vatten) var jag tvungen att gå upp. Undrar hur mycket kiss det var i ögonen då, med tanke på den låga klorhalten.

Oooh! FYRA!

Fyra: De hade en baddräktscentrifug! När du har simmat klart och duschat går du till den lilla baddräktscentrifugen, kastar ner baddräkten i den, trycker på en knapp och 20 sekunder senare plockar du upp en baddräkt som inte är drypande våt. Nästan torr är den till och med! Helt fantastiskt!

Naked bonding.

Jag vaknar för fjärde gången och inser att jag snoozat mig förbi sista ringningen på mobilen. Ringer Joanna, min kinesiska vän, och talar om att jag nog blir några minuter sen. Idag är dagen då vi ska kolla in Seta Onsen, badhuset med varma källor, som ligger 10 minuter härifrån.

När jag väl kommer till stationen är jag 20 minuter sen. Nåväl. Mot badhuset! Vi får åka den roliga bussen. Alldeles gratis visar den sig vara. Hurra!

Sen är det som ett onsen brukar vara. Det är inte lika magnifikt som Oedo Onsen, men helt ok ändå. Många skrynkliga nakna tanter. En fördel som Seta Onsen har gentemot Oedo Onsen är att det finns en gemensam utomhuspool för både män och kvinnor där man kan bada iförd badkläder, vilket ju är bra om man går dit med både killar och tjejer.

Just det ja, sedan fanns det också en liten arkaddel på bottenvåningen, så när man har badat klart i hett vatten och är alldeles avslappnad kan man gå ner och banka lite på Taidotrummor eller skjuta på fienden med real life size AK-7:or med upp till tre vänner. Om man vill alltså.

Gårdagens eskapader.

Ok. Så. Gårdagen.

Jag trodde verkligen att jag skulle få sitta hemma och ha tråkigt på en lördagskväll. Fel var det.

Jag åkte ut åt helvete till studenthemmet där jag bodde när jag var här för två år sedan för att hänga med Bincento och hans kompisar. (Jävlar vad nostalgiskt det var.) Så fick jag då äntligen träffa den omtalade Edward. Efter vad jag hört ska han och Bincento typ sitta ihop vid höften, men det gör de icke. Besviiiiken!

Så vi sitter i Edwards 12 kvadrat stora rum, som ser exakt likadant ut som rummet jag hade (alla ser exakt likadana ut) och spelar internet-pictionary till klockan 03 innan vi beger oss till Musashi Koganei där vi tydligen ska sitta på en stängd nudelshop och dricka öl.

Av någon anledning blir det inte så. Bincentos kompisar sitter redan på en izakaya intill och det är där vi hamnar. Jag blir presenterad för sex japaner och kommer ihåg deras namn i ca 20 sekunder. Men jag fick övat lite japanska. Trevligt.

Sedan sticker vi hem till en av dem i regnet. Han bor också på ca 12 kvadrat. Vi sätter oss på golvet och trängs med hans fem gitarrer och en elbas. Sedan börjar dryckeslekarna och efter det är det lite suddigt...

Jag har glömt hur förrädiska japanska dryckeslekar kan vara. Man sitter still, man har roligt, man förlorar och måste svepa det ena eller andra och plötsligt är man apafull utan förvarning. Då byter man lek. "Sanning eller konsekvens" utan sanning.

Nu har jag sett många japanska mansrumpor... och annat. Jag var dock lite för full för att bry mig. Jag lyckades ta två snoppkort i alkoholdimmorna innan jag tröttnade.

Cyklade hem klockan 10 i kallt regn morse. Lyckades till och med köpa frukost.

It's the good shit.

Water is the new "food".

Jo, det är sant! Jag har börjat utveckla någon form av... inte hetsätande, utan snarare bara konstant sug efter någonting. Även när jag är mätt och nöjd blir jag sugen på allehanda konstiga saker. Det finns så mycket gott här så jag nästan aldrig vill sluta äta.

När jag berättade för Sanja föreslog hon att jag kanske egentligen hade någon form av vätskebrist som jag uppfattade som hunger eller sug efter någonting annat. Hmm... så jag gick ner och svepte ett glas vatten. Och herreminget! Hon hade rätt! Ett glas vatten gjode susen! Så nu häller jag i mig vatten like there's no tomorrow!

Det lustiga är att man känner att man blir törstig mycket fortare när man dricker mycket vatten. Men det är alltså hetaste tipset om man är sugen på mat hela tiden. Drick vatten. Då dämpas suget att okynnesäta.

Därmed inte sagt att jag inte äter godsaker. Choklad varje dag när jag tänker efter. Haha, fy på mig! (Men jag är stor nu så jag får äta godis varje dag om jag vill!) Muahaha!!!

Good shit.

Till och med brunnslocken är finare här.

Skopan...? Skopan? SKOPAN??!

Och en sak till... vad betyder det om vattnet i kranarna plötsligt börjar lukta illa?

Törstig?

Såna här vending machines hittar man lite här och var på gatorna i staden. De räddade mig några gånger när jag var törstig mitt i natten och inte ville gå ända bort till Lawson (typ som 7-eleven) när jag bodde i Tokyo förra gången.

Varför har vi inte såna i Sverige? För att de nog bara skulle dra till sig tjyvar och vandaler om nätterna.

Varför gör de inte det här? Jag har ingen aning...

Det regnar.

Jag som hade tänkt gå ut och hitta på nåt roligt idag. Fast det kan jag i och för sig fortfarande göra. Jag tar bara på mig mina gummistövlar! Nu ska vi se om jag lyckas peta in lite bilder för första gången...

Näe, för fan. Det går inte! Nu måste jag gå och lugna nerverna med ett bad. Så kanske jag kan försöka igen lite senare...

Tröttblogg

Jag är trött. Orkar inte blogga. Idag har jag lagat linssoppa. Röda linser är ingenting man hittar i den vanliga mataffären ska jag be att få tala om för er! Det tog mig nästan en vecka, men jag hittade dem till slut. 8-åringens recension: "Inte så värst gott".

Nu blir jag extra trött för att jag inser att jag måste gå ner till första våningen för att hämta vatten. I Tokyo vill man oftast inte dricka vattnet direkt ur kranen. Det smakar konstigt. Klor.