Oväder.

Det regnar i världens bästa stad. Och inte så lite heller. (Såklart inte. "Lite" existerar inte här.) Det är regn och blixt och dunder så att huset skakar i grunden. Ett oväder värdigt Göteborg nästan!

Så jag passar på att ta ett snack med Papa-san. Jag borde gjort det för längesen, men konflikträdd som jag är har jag skjutit upp det en miljard gånger. Självklart visar det sig att jag inte har någonting alls att oroa mig för egentligen. Det som är obehagligt är att komma på en bra inledning. "Vad ska jag säga för att få fram det jag tänker, utan att det låter anklagande/gnälligt/får honom att inta försvarsposition?" (Svaret är givevis den klassiska: "Jag känner att...")

När jag väl tagit mod till mig och krystat ur mig inledningsfrasen går det riktigt bra. Vi pratar avslappnat och jag lyckas till och med låta bli att lipa. (Jag är en sån där jävel som ofrivilligt får klump i halsen när det pratas om jobbiga saker om jag börjar känna mig överkörd, men den här gången går det alltså bra.)

Jag har tuffat till mig i Tokyo. Om ett halvår kommer jag ha ett hjärta av sten och inte ens när vinden blåser hårt i mina ögon ska ni få se mig fälla en tår! Hah!