Sista anhalten - Hiroshima

Sista staden på schemat är Hiroshima. Staden har hamnat på reseplanen av den enkla anledningen att det är en av de två städer som atombombades i slutet av andra världskriget. Till min förvåning tänker jag att Hiroshima påminner lite om Göteborg. Det kanske är spårvagnarna...

Jag och Pojkvännen tar spårvagnen till Peace Memorial Park där man kan se Gembaku Domu, the A-Bomb Dome. Man valde att bevara denna enda byggnad, som ligger ungefär 600 meter ifrån där atombomben detonerade, som en påminnelse. Det känns helt surrealistiskt att stå där, mitt bland allt det gröna, och betrakta detta skelett av en byggnad och tänka att hela staden såg ut sådär knappa 60 år sedan.

Det finns en teori om att USA valde att inte bomba Hiroshima under andra världskriget, när praktiskt taget alla andra stora städer blev jämnade med marken, för att kunna mäta exakt hur mycket skada en atombomb gjorde. Jag ryser när jag tänker på det.

Vi går vidare till A-bombsmuseet som också ligger i parken. En klocka som stannat på 08.15, en replika av atombomben de släppte över staden, några papperstranor vikta av Sadako och ett hundratal brev skrivna av Hiroshimas borgmästare till ledare i alla länder som har atombomber, kläder från skolbarn, glasflaskor som smält samman till någonting oigenkännligt, mycket smälta saker överlag, och mycket att läsa.

Vid åsynen av papperstranorna börjar jag nästan gråta. Läste ni någonsin "Sadako och de tusen papperstranorna"? Jag läste boken när jag var 12 tror jag. Jag minns fortfarande hur mycket jag grät över det orättvisa i hennes öde. Hon var två år gammal när bomben släpptes, om jag minns rätt, och dog i leukemi när hon var tolv. När hon låg på sjukhuset började hon vika papperstranor och tänkte att om hon bara kunde vika tusen stycken så skulle hon nog bli frisk.

Fortfarande viker skolbarn papperstranor som de hänger upp på ängeln till minne av barnen som dog.