Det här inlägget handlar om barn.

Efter min tröttsamma cykling och pingpongspelande igår inser jag att jag bara har en halvtimme på mig att äta lunch innan jag måste hämta killarna på skolan (med cykel. Stööön!) och ta med dem till Svenska Ambassaden för svenskalektion.

När vi kommer hem är lillkillen ledsen och på dåligt humör för att han tackat nej till en sleepover som han nu vill gå på. (Tackar Papa-san för att han ansåg det nödvändigt att vid frukosten säga: "Du, den där sleepovern du inte ville gå på. Det visar sig att den där killen du inte gillar inte alls ska vara med på den, men nu har vi redan tackat nej så...")

Efter en halvtimme av gråt och "Det här är den värsta dagen någonsin!" lyckas jag ändå med lite lek få ut lillkillen ur sitt rum med ett motvilligt leende på läpparna. Storebror hjälper till att leka lite och gör så att lillebror börjar gråta... Tack storebror!

Iväg kommer vi till slut ändå och jag tycker synd om lillebror när han cyklar med tårar av frustration strömmande ner för kinderna. Det är verkligen inte hans dag idag. Jag önskar att jag kunde göra någonting för honom så att han inte känner sig överkörd av hela världen, men mitt jobb är just nu att ta honom till ambassaden.

När vi kommer fram springer storebror före eftersom hans lektion börjar innan lillebrors och jag och lillebror sätter oss på en bänk vid lite blommor och pratar. Det är rätt ovanligt att man får honom att öppna sig, det lilla livet.

När jag lämnat av även lillebror och är på väg hem möter jag Anna, Papa-sans kompis med maken som äger en frisörsalong. Hon är som en virvelvind. Jag får en kram och vi står och pratar i 10 minuter eller så. Hon är så jävla härlig och bubblig och passionerad när hon pratar. Hon blinkar åt mig och säger att jag gärna får komma och vara au pair hos henne nästa gång jag är i Japan. "JAG VILL!!!" tänker jag, men just nu är jag hos Papa-san och hans ungar året ut. Jag tror att ungarna behöver någon som jag, sträng men pedagogisk, för att styra upp lite här.