Leka som förr.

Cyklar till japanskalektionen idag. Inte pluggat nånting den här veckan heller. Jag förstår inte vad jag gör av all min tid. Bloggar kanske. Anyways... planen är att jag ska käka lunch med Joanna, men i verkligheten blir hon tvungen att åka hem och jag ser inget annat val än att tacka ja till inbjudan om att hänga med några i klassen upp en våning för att spela pingis.

När jag kommer upp står det två japanska grabbar i kanske tolvårsåldern och spelar vid ett av de två borden. Seriöst ser det ut som. Vid det andra bordet en fransos och en kuban, båda från japanskaklassen. Också seriöst. När de spelat klart visar Ken, amerikanen, hur man spelar med ett japanskt racket. Hur då japanskt? tänker ni... Det är klurigt. Istället för att hålla racket som ett minitennisracket håller man det typ... som... err... Äh, skitsamma. Det är annorlunda bara. Så jag får träna lite med Ken en stund för att komma in i det. Han spöar mig med sina 40 års erfarenhet.

Fast sen tycker jag att det verkar vara lite för mycket testosteron i rummet och lite för mycket seriositet över pingis. Det är ju pingis liksom!! Så jag lär dem spela rundpingis istället! Minns ni?! På fritids? Sjukt jävla roligt är det när vi är fyra stycken som springer runt, runt, runt. Sen bjuder vi in de seriösa kidsen också, och då blir det ÄNNU roligare.

När vi har sprungit klart slår vi ihop de två pingisborden och kör tre mot tre på ett jättepingisbord. Också sjukt jävla skoj! Och sen blir det pingisfrenzie när kidsen plockar upp jättepingisbollar. Plötsligt är det 8 bollar på 6 personer. Hahaha!!! Efter en och en halv timmes spelande inser jag att jag måste ta mig hem för att hinna göra nåt vettigt idag. Och jag inser också att jag måste cykla hela vägen tillbaka. Så sjukt jävla trött nu.