Klockan är ett.

Jo. Alltså: Klockan är ett på natten. Jag har haft en grymt händelserik och rolig dag och det kan ju bara betyda att Nikku är vansinnigt nöjd med sin första dag i Tokyo.

När vi kommer hem från Asakusa skiljs vi åt en stund och Nikku får duscha och blunda en halvtimme på sitt värdshus medan jag hämtar killarna från skolan och sånt.

Sedan bestämmer vi oss för att skippa pannkaksmiddagen hemma och leta rätt på något mer... japanskt. Det slutar med att vi hamnar i ett nudel-tält. Om dagarna är det smutsorangea tältet väldigt intetsägande där det står ihoppackat i hörnet på en korsning, men om nätterna fälls det upp och en gubbe ställer sig däri och lagar ramen (nudlar) medan han röker cigarett efter cigarett. Och så lyser det sådär hemtrevligt inifrån tältet.

Nudlarna är väl inte så mycket att skriva hem om, det är väl mest upplevelsen. Vi har ätit nudlar i ett tält i en korsning, tillagade av en rökande gubbe. I Sverige skulle man blivit förnärmad: "Hur kan han stå och röka samtidigt som han lagar mat?!" skulle man upprört väst ikapp med sitt sällskap, men i Tokyo rycker man på axlarna och säger: "Vad är väl lite aska i maten?"

När vi käkar klart förflyttar vi oss till jazzbaren. Vi är där tidigt, men till min enorma förtjusning dyker både favoritbartendern och stammistanten upp. Ord som "tack","varsågod", "skål"och "jag älskar dig" flyger över bardisken. De minns, de minns! tänker jag triumferande.

Nu ska jag tamejfan sova. Imorgon ska vi försöka gå på Sumo tidigt, tidigt, och klockan är som sagt ett.