Dag 07 - Min bästa vän

Nu är det som så att man inte går på mellanstadiet längre, och får lov att ha fler än en bästa vänner, det vet vi alla. Detta utnyttjar jag till max och har därmed två i Tokyo, en i Hong Kong, en i Holland och ungefär fyra hemma i Göteborg om man höftar lite.

Men jag tänkte att jag jag berättar om en av dem, även fast det är orättvist mot de andra fjorton.

Jag vet inte riktigt hur vi blev vänner, men jag minns, när jag gick i ettan på gymnasiet, att jag tänkte den där blonda, vackra varelsen i parallellklassen bara måste jag bli kompis med!

Inte för att vi gick i någon amerikansk high school där de blonda tjejerna är populära och alla vill vara med dem, utan mest för att jag tänkte att hon verkade väldigt snäll.

På något sätt lyckades vi bli vänner dock. Vi gick och såg någon dålig film på bio, tror jag, och sen tog vi en fika efteråt och det visade sig att hon var precis sådär snäll som jag misstänkte. 

Kanske till och med snällare. 

Och sedan upptäckte vi vår gemensamma kärlek till Michael Jackson och hade Jackson-kväll hemma i hennes källare, med VHS-band fulla med musikvideor och dokumentärer och annat vi hade spelat in från MTV.

Det blev många sleepovers, och mycket pratande och fnittrande långt in på nätterna under gymnasietiden och jag tror fortfarande benhårt på att vi kommer sitta och fnittra, tandlösa och gråhåriga, på hemmet när vi är nittio bast.

Bästa vänner alltså.

Bra skit.

Shoppa!

Att ha en polare som hälsar på här betyder väldigt mycket för mig. Att ständigt ha någon som kan hålla en sällskap och som man kan prata obehindrat med och som dessutom inte har någonting med H&M att göra är faktiskt en lyx. Men det som betyder allra, allra mest, är att jag äntligen, ÄNTLIGEN har någon som faktiskt sällan tröttnar på att gå i affärer med mig!

Under de snart två veckorna Erika har varit här, har jag shoppat mer (i butiker utanför H&M dvs) än vad jag gjort, totalt, sedan jag flyttade hit för över ett år sedan! Mest i Harajuku, där jag faktiskt oftast brukar röra mig...
Kolla här:

Hårgrej (med ståltråd i!) och guldskor (i plast så att jag kan ha dem även när det regnar!!!)

Blommig sommarklänning

Klocka i vit plast (700 yen, alltså knappa 50 spänn!!!)

Glad!

Hinner inte blogga när jag är så här glad över att ha finaste Erikan i världen här hos mig...
I morgon drar vi till Asakusa och kollar tempel, och plastig turistskit man hittar överallt runt templen...

ERIKA!

Just kommit hem från jobbet och slängt mig i ett bad. Nu är klockan 00:06, och jag måste gå upp om dryga 4,5 timmar. Inte för att jag har en sadistisk chef som gillar att schemalägga ondskefullt, utan för att jag bad om ett tidigt skift så att jag kan åka och möta min äldsta och bästa vän, Erika, på flygplatsen när hon landar på Narita i morgon!

När vi var små brukade vi fantisera om att vi en dag skulle bo ihop. Ingen av oss anade dock att det skulle bli i världens ballaste stad, Tokyo! 

Fatta lyxen:

I två veckor har jag världens bästa brud här alldeles för mig själv! 

Hon är här för att skriva sin C-uppsats, så planen är att när jag jobbar, skriver hon, och när jag inte jobbar hittar vi på tusen miljoner grejer att göra, eller eventuellt så hänger vi bara i min lägenhet och umgås tills vi kräks! Hurraaaa!

Pilutta.

Bondar med min trainee (eller: Vad som egentligen hände igår...)

Det är så det går till. 

Ifall ni undrade.

Mot Shimokita...

Är så himla less på mitt hår nu.

Orkar inte mer utväxt.

(Som jag alltså gör mitt bästa för att dölja på bilderna...)

Försökte åka in till min frisör, akut, men de har tydligen stängd på tisdagar.

Skandal. Vad ska en stackars själ ta sig till egentligen?

Men det blir i alla fall svart nästa gång.
Med knallröda accenter.
Det blir ofta så när jag ska bestämma mig för antingen det ena eller det andra, att jag tar båda i stället.
Vi får se.

Nu ska jag inte gå och gömma huvudet i en påse, utan hänga med en polare i Shimokitazawa.
Just den här polaren försökte jag få tag i vansinnigt mycket förra veckan, när det hände väldigt mycket på jobbet som jag behövde prata om, men hon var väldigt dålig på att ringa tillbaka, eller höra av sig över huvud taget. Frågan är nu om det är någonting jag kommer ta upp, eller om det är water under the bridge... Å ena sidan sved det jävligt mycket just då, eftersom hon verkligen var den enda jag kunde anförtro mig till, å andra sidan klarade jag mig ju tydligen i alla fall...
Hur hade ni gjort?
Eller hur hade ni tyckt om det var ni som var kompisen?

Say your good byes and fly away

Hejdå fina syster, nyponsoppa, ekologisk mellanmjölk, tvillingbarn, finaste vännerna, risgrynsgröt, semlor, fortfarande mörkt klockan 8 på morgonen, minusgrader, friskaste luften på jorden, cafékultur, språrvagnar, stombussar, korkade västtrafikkort (som man måste betala 50:- i pant för och aldrig hinner återlämna), snö, slask, mina fina skor som jag köpte men sedan lämnade tillbaka. Hejdå svensk mobil, skitdyr alkohol på krogen, frukt som inte kostar skjortan i mataffären, halvdan service, lösgodis, toaletter som kostar 5:- att använda, mellandagsrea och fullspäckat fikaschema.

Nu åker jag tillbaka till Japan!

20100108

Igår lyckades jag klämma in häng med närapå alla bästa vänner jag har.

Resten av årets dagar kommer ha det tufft att klå det.

Idag ska jag klämma in häng med närapå alla släktingar jag har.

Min mamma har fått för sig att vi måste passa på att ta ett familjefoto, nu när alla i familjen befinner sig i en och samma stad för en gångs skull.

Kan bli katastrof, kan bli hur fint som helst.

Biscuit!

Möter upp min finaste Erika för en frukost på Café Biscuit vid Hagakyrkan klockan 9. Hemmagjord müsli, scones, mörkt bröd och prat om allt och inget. Det är sånt här jag verkligen kommer sakna när jag flugit tillbaka till Tokyo i slutet av veckan. Och det svider nästan att vinka av henne när hon tar vagnen in till jobbet ett par timmar senare, trots att vi ses igen på torsdag. Fan.

Och måste man inte älska optimismen med uteservering i januari?

Jo.

Det måste man.

2009/11/04

Eftersom jag råkade laga vansinniga mängder pastasås igår bjöd jag över mina finaste, Ken och Kiku (som båda bor en 10 minuter härifrån) efter jobbet på hemlagad pasta med köttfärssås. När Ken kom över hade han på sig ett av mina absoluta favoritplagg att hata, men i stället för att rysa över det faktum att han hade på sig extremt okarakteristiska sweatpants och en hoodie slängde jag på mig mina fula rosa pyjamasbyxor och den urtvättade T-shirten jag en gång snodde från min lillasyster. När Kiku kom hit en halvtimme tidigare möttes hon alltså inte utav ett, utan två sunkmonster, och, såklart, väldigt mycket pasta.

Sen bitchade vi ikapp om jobbet och skrattade åt glittervampyrer och doomsdayfilmer. Och det var så... normalt! Men vet ni hur ofta man åker hem till någon i Japan och har på sig sweatpants och sunkar järnet? Extremt jävla sällan händer det, skulle jag tro! Vad var nu poängen med det här inlägget igen...? Jo, just det! Kanske att de här två filurerna nog kan klassas som mina bästa vänner i Japan. De står sig inte mot de därhemma riktigt än, men visst är det bra?

Knappa åtta månader och redan bästis-kandidater i nya hemstaden.

Konsten att ragga vänner.

Jag går över från pojktrubbel till att koncentrera mig på att se om jag inte kan göra om några av B1 Ginza-folket till utanför-jobbet-vänner nu när vi alla drar åt olika håll. Det är en delikat och mödosam process, som inte alls är olik uppvaktandet av någon man tycker om. Av de två jag absolut vill ha med mig i bagaget när vi väl splittras var en inne och jobbade idag. Det gäller att gå varsamt fram....

Jag (medan vi viker skjortor på ett av borden): Du?

Han: Mm?

Jag: Jag har tänkt på en grej, nu när vi alla kommer att splittras och så...

Han: Vaddå?

Jag: Om inte jag får jobba ihop med dig så kanske döööööör jag!

Han: *Skratta*

Jag: Men det är inte roligt...! Jag kanske saknar ihjäl mig!

Han: Fast om du dör känns det nog kanske värre för oss liksom. Med saknaden, menar jag.

Jag: Mm... Fast det bryr jag mig inte om då ju. Jag kommer ändå vara dööööd.

Han: Jo, det stämmer ju förstås...

Jag: Så vi måste leka sen! När vi inte kommer ses varje dag och sådär.

Han: Mm.

(Och sen tystnad medan vi viker fler skjortor. Så plötsligt:)

Han: Jag vet! Vi kan gå ut och käka nån dag!!

Och sen bytte vi nummer.

Så.

Taktfullt, visst?

Men jag har inte tid med sånt trams.

Jag vinner ändå!

En tredjedel av min lömska plan, att odla en vänskap, har gått i lås.

MoahhahahhahhaAHAHAHHAHHAHHAAHHAHHHH.!

Känns bra.

Om vikten av vänner

Jag är en rätt självständig individ. Saknar inte folk i onödan. Ligger inte i fosterställning och gråter över hur långt bort mina närmaste vänner och familj, eller ens roliga bekanta, är. Men de här två månaderna i Hong Kong har fått mig, att för första gången någonsin som vuxen, uppskatta dem, er, ordentligt!

Förut var det bara: Meh, mammor, bästisar, mostrar, systrar, kusiner, jobbarkompisar... Whatever. De är ju överallt och bara vill hänga med en hela tiden.

Nu är det bara: Åh, Mammor, Bästisar, Mostrar, Systrar, Kusiner, Jobbarkompisar.... Fantastiska jävla människor som står ut med en år efter år och är genuina, fina... som förstår en. 

Eller som åtminstone förstår vad man säger 95% av tiden. 

Ja, ni hör ju.

Helt klart är det uppskattning på hög nivå.

Den kommer sig nog av att Hong Kongborna står sina familjer väldigt nära. Vissa av mina yngre  (och äldre också naturligtvis) kollegor försörjer sina familjer. Det är något som är ganska främmande för en svensk. Killar och tjejer som är kanske 20-22 år gamla som säger: "Åååh, jag skulle också vilja resa. Kanske plugga utomlands ett år!" och som, när man entusiastiskt utbrister: "Men gör det då! Det är bara att köra!", får ett lite mer allvarligt uttryck i ansiktet och svarar att det inte går. Att de inte kan lämna sina familjer eftersom deras familjer är beroende av dem. Det ger en ett visst perspektiv.

Mitt nyfunna perspektiv på saker har resulterat i att jag tänker pröjsa en halv flygbiljett t o r för en av jordens bästa svenskar, eller människor för den delen. För just så rik är jag. Eller så mycket är det i alla fall värt för mig, att ha en av er hos mig i en dryg vecka. Fina, fina människor. Önskar att jag kunde bjuda hit er allihopa.

God Ramadan.

På aftonbladets bloggportal skriver Lama om sin Ramadanmånad. När jag var yngre fastade jag under Ramadan, och trots att jag inte känner någon koppling till islam, eller någon annan religion för den delen, får jag fortfarande pyttelite hemlängtan. Ramadan är verkligen en familjehögtid utan dess like. Alltid samlas man hemma hos någon och äter vansinnigt god mat och bara njuter av varandras sällskap på ett mer medvetet sätt. Man avsätter tid helt enkelt, och för en kort stund skiftar fokus, från vardagliga, ytliga ting, till relationer.

Hmm, ovanligt sentimentalt inlägg det här... Men nu när jag är på god fot med universum och allt så sitter jag här och tänker på hur mycket olika människor betyder för mig, och för ovanlighets skull myser jag lite när jag tänker på att åka hem till Sverige. Det var inte dåligt!

Första gradens kontakt med läskretsen.

Skorna blev ICKE tillbakalämnade. Tar en sväng förbi skoaffären och inser att de röda inte är lika snygga. Så nu blir jag tvungen att köpa mig ett par jeans...

Slänger iväg ett mail till Mikael, som kommenterat i förra inlägget, och medan jag väntar på honom i Starbucks vid Shibuya Crossing (det är väl klart som fan att jag träffar människan!) tänker jag mig att han är en tjock, svettig Mikael med runda glasögon och flottigt hår och med ett fult skratt, bara för att vara på den säkra sidan, istället visar han sig vara ett blont popsnöre, som inte alls ser ut att heta Mikael.

Vi käkar på izakaya och det är liksom... trevligt. Han är inget sajko, bara en grabb som är en smula... hemlighetsfull? Lite... hmm... tillbakadragen, kanske man kan kalla det.

Jag pratar såklart alldeles för öppet och alldeles för ärligt , sådär som jag gjorde i högstadiet ungefär, och nu undrar jag verkligen vad han har fått för första intryck av mig.

Det är trevligt oavsett, och möjligheten finns att jag tar med honom ut på klubb ikväll. Bin-kuns kompis Momii har bjudit med mig på ett live. Tydligen nåt svenskt band som heter Tape som ska spela, nån som känner till dem?

Hej kompis!

Det blir ingen BBQ vid Tamagawa-floden som det var bestämt. Istället blir det picnic i Komazawaparken med ett obestämt antal människor. Fick ett telefonsamtal igår från en okänd människa. En tjej som fått mitt telefonnummer genom Anna-san på nåt vänster, så jag bjöd med henne. Ska bli intressant att se vad hon är för människa.

Jag måste säga att det här tillståndet jag befinner mig i just nu, tillståndet av "Alla är välkomna!" där man utgår från att folk är ens vänner tills de bevisar motsatsen, är helt spektakulärt! Jag hör hur naivt det låter, men jag har så otroligt roligt just nu, så det spelar ingen roll.

Och från att ha gått från "Jag har inte tid med fler vänner nu", och sålla ganska hårt bland de ytliga bekantskaperna, är jag plötsligt inte främmande för att träffa folk som jag från början inte är säker på om jag kommer gilla.

Och dessutom har jag blivit vansinnigt rak och ärlig mot folk, på ett "Jag är inte rädd för att prata med folk jag inte känner så väl om djupa saker"-sätt, och hör och häpna, jag finner att vi mer och mer liknar varandra. Alla människor bär på samma rädslor, samma förhoppningar, även om de tar sig uttryck i olika sätt, och det har blivit mycket lättare, för mig, att hitta en koppling till andra trots att jag inte känner dem så väl.

Hey, let's friendship!

"Va, ska du åka hem redan den här veckan?! Ska vi inte träffas och käka middag eller nåt innan du åker? Jag är ledig tisdag och onsdag. Hör av dig!" ungefär står det i mailet jag får av Hitomi, ursprungligen kompis med Bög-Martin.

Jag har träffat henne två gånger, båda gångerna i Martins sällskap och av någon anledning verkar hon gilla mig. Inte så att jag är ogillbar eller nånting, jag är bara överraskad. Hon gillar mig säkert bara för att hon vet att om vi blir kompisar kommer hon ha en kompis att gå och klubba med.

Jag möter inte bara henne, men också Futaba, den andra tjejen som jag också bara träffat i Martins sällskap (och bara en gång tidigare om jag inte minns fel...) för en middag i Shibuya. Helt sjuuukt trevligt har vi och jag lovar och svär att jag ska höra av mig så fort jag landar i Tokyo igen och att dra med dem ut för att klubba.

Det här med att bli kompis med folk......... Ska det vara så här lätt?