Jag är en rätt självständig individ. Saknar inte folk i onödan. Ligger inte i fosterställning och gråter över hur långt bort mina närmaste vänner och familj, eller ens roliga bekanta, är. Men de här två månaderna i Hong Kong har fått mig, att för första gången någonsin som vuxen, uppskatta dem, er, ordentligt!
Förut var det bara: Meh, mammor, bästisar, mostrar, systrar, kusiner, jobbarkompisar... Whatever. De är ju överallt och bara vill hänga med en hela tiden.
Nu är det bara: Åh, Mammor, Bästisar, Mostrar, Systrar, Kusiner, Jobbarkompisar.... Fantastiska jävla människor som står ut med en år efter år och är genuina, fina... som förstår en.
Eller som åtminstone förstår vad man säger 95% av tiden.
Ja, ni hör ju.
Helt klart är det uppskattning på hög nivå.
Den kommer sig nog av att Hong Kongborna står sina familjer väldigt nära. Vissa av mina yngre (och äldre också naturligtvis) kollegor försörjer sina familjer. Det är något som är ganska främmande för en svensk. Killar och tjejer som är kanske 20-22 år gamla som säger: "Åååh, jag skulle också vilja resa. Kanske plugga utomlands ett år!" och som, när man entusiastiskt utbrister: "Men gör det då! Det är bara att köra!", får ett lite mer allvarligt uttryck i ansiktet och svarar att det inte går. Att de inte kan lämna sina familjer eftersom deras familjer är beroende av dem. Det ger en ett visst perspektiv.
Mitt nyfunna perspektiv på saker har resulterat i att jag tänker pröjsa en halv flygbiljett t o r för en av jordens bästa svenskar, eller människor för den delen. För just så rik är jag. Eller så mycket är det i alla fall värt för mig, att ha en av er hos mig i en dryg vecka. Fina, fina människor. Önskar att jag kunde bjuda hit er allihopa.
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar