Jag ger mig själv dispens på att blogga om Shanghai och författar ihop något fint och sammanhängande lite senare istället. Just nu tänkte jag bara skriva om hur dålig jag är. Åkte på en sjuhelvetes förkylning i Shanghai, och även om jag mår mycket bättre nu har den inte gett med sig helt. Lite tung i huvudet och med en ihållande hosta verkar jag kunna ursäkta mig från alla slags aktiviteter som innebär att jag måste gå utanför dörren. Idag är ett bad, och några sms och telefonsamtal, det enda jag lyckats åstadkomma trots att jag igår, på väg hem från flygplatsen slås av att jag bara har 7 dagar kvar i Tokyo. Den här insikten är helt oväntad, tro det eller ej.
Detta till trots kan jag ändå inte uppmana tillräckligt med kraft eller viljestyrka för att göra någonting annat än att sitta hemma och ta det lugnt. Jag kanske kommer ångra mig när jag upptäcker att jag inte har nog med tid att göra alla de där sakerna jag tänkte göra, eller köpa de sista små prylarna, men just nu är jag lite likgiltig inför min framtida panik och ångest.
Inte ens när jag tänker att det egentligen inte är sju dagar, för på den sjunde dagen måste jag åka härifrån tidigt på morgonen, och den sjätte dagen kommer gå åt till att packa och gå på kick-off lunch, och den här dagen kommer jag, på sin höjd, ta mig ut till Shibuya för att köpa lite smågrejer, och att det alltså bara är fyra dagar kvar, orkar jag bry mig. Jag bara suckar lite och tänker att jag kanske ska läsa lite Sherlock Holmes eller nåt... eller kanske sova? Eller så kanske jag borde se till att faktiskt ta mig ut till Shibuya... *host*... Vi får se hur det blir...
Idag är det måndag och röd dag. Trots att det är varmt som en sommardag känns det i luften att det är höst. 30-gradig höst, men ändock höst.
Jag älskar hösten. Jag är alltid full av inspiration och energi från september till november. Extra stark och extra knuten till universum, så känns det. Jag och universum tog ett litet snack igår. Jag orkar inte gå in på detaljer, men det gick vansinnigt bra att det idag känns som om jag är mer fokuserad än vanligt.
Jag har höstshoppat lite bizarrt idag. Köpt dyra strumpor, strumpbyxor och snusnäsdukar för konstigt mycket pengar, samt en stor luftig ballongtröjklänning (sug på den!) för nästan inga pengar alls. Vilket innebär att om jag kombinerar sakerna jag köpt kommer en enda av mina accessoarer kosta mer än själva klänningen jag bär dem till. Så kan det också gå!
Jag tror att jag har trillat i konsumtionsfällan igen. Jag köper ett par skor, av misstag, och sen, när jag upptäcker att de inte egentligen går att matcha med någonting jag redan har i min garderob börjar kompletteringsshoppingen och så köper jag på mig plagg och accesoarer som ska binda ihop skorna med resten av garderoben. Det brukar ofta sluta med att jag har ett antal plagg som bara går att kombinera med varandra. Men det är ok, det blir bara fler stilar att välja mellan i slutänden...
Och apropå konsumtionsfälla så har jag två dyra prylar jag vill köpa just nu. Den ena är en iPod Classic, som jag kommer införskaffa så fort jag får tillbaka mitt pass från kinesiska ambassaden, och den andra är en Paul Smithväska. Den ska jag nog tänka över lite till först dock för att den är så dyr och gjord i tyg. Varför måste ränder vara så tilltalande för?
Det blir ingen BBQ vid Tamagawa-floden som det var bestämt. Istället blir det picnic i Komazawaparken med ett obestämt antal människor. Fick ett telefonsamtal igår från en okänd människa. En tjej som fått mitt telefonnummer genom Anna-san på nåt vänster, så jag bjöd med henne. Ska bli intressant att se vad hon är för människa.
Jag måste säga att det här tillståndet jag befinner mig i just nu, tillståndet av "Alla är välkomna!" där man utgår från att folk är ens vänner tills de bevisar motsatsen, är helt spektakulärt! Jag hör hur naivt det låter, men jag har så otroligt roligt just nu, så det spelar ingen roll.
Och från att ha gått från "Jag har inte tid med fler vänner nu", och sålla ganska hårt bland de ytliga bekantskaperna, är jag plötsligt inte främmande för att träffa folk som jag från början inte är säker på om jag kommer gilla.
Och dessutom har jag blivit vansinnigt rak och ärlig mot folk, på ett "Jag är inte rädd för att prata med folk jag inte känner så väl om djupa saker"-sätt, och hör och häpna, jag finner att vi mer och mer liknar varandra. Alla människor bär på samma rädslor, samma förhoppningar, även om de tar sig uttryck i olika sätt, och det har blivit mycket lättare, för mig, att hitta en koppling till andra trots att jag inte känner dem så väl.
Skrivit om mitt cv de senaste dagarna. Få saker är så ansträngande som att skriva en meritförteckning och det känns som om jag fysiskt har ansträngt mig. Hårt!
Jag skulle nog behöva anstänga mig fysiskt lite nu när jag tänker efter, för att släppa på lite av spänningen... Fast nu är klockan redan 21 så jag nöjer mig nog med att dricka lite grönt te...
Har dessutom slängt iväg den nyomskrivna cv:n i ett mail till någonstans jag faktiskt vill jobba på. Så langa lite positiv energi åt mitt håll de närmsta dagarna, alla ni som har lite energi över.
Inte ens igår gick jag ut! Detta innebär att jag har varit hemma en hel helg för första gången sen jag kom hem igen.
Idag, nu när det är söndag och en ny vecka snart ska börja, känner jag dock suget att gå ut och klubba. Jag gissar att eftersom jag var ute i tisdags så blev min klubbklocka förskjuten eller nåt. Nu är det dock för sent. Så det kommer kanske bli desto roligare att gå ut nästa helg när jag har nästan två veckors ackumulerad klubbenergi. Let's hoppas!
Vad är det egentligen med att gå ut och klubba som är så jävla roligt? Kanske endorfiner inblandade. Eller åtminstone adrenalin. Hög musik, massor med människor i varierande snygghetsgrad, alkohol, dansande. Helt klart adrenalin. För det ger ju vissa kickar. Att göra sig i ordning inför en klubbkväll, det kanske handlar om en extra bra klubb, extra roligt sällskap, alltid med varierande antal fjärilar i magen av förväntan. Mmm... good shit. Och det är ju ytterst sällan det är tråkigt att gå på klubb. Dansa tills benen inte bär dig längre. Tråkig musik? Hitta någon rolig att prata med. Inga roliga människor? Shotta tequila tills allt blir kul igen...
............
"I Tokyo", ska tilläggas. "Det är sällan tråkigt att gå ut och klubba i Tokyo."
Sakta faller jag tillbaka i dvala. Det är en annan rytm här. Det är till exempel fredag, klockan är 21.44 och jag sitter hemma och bloggar, utan en tanke på att gå ut... Eller jo... tankar har jag en hel del, men motivation, entusiasm, saknas.
Lustigt. För jag sitter här och nästan sprängs av rastlöshet när jag skriver det här. Tori Amos sjunger för mig. Jag vill inte falla i dvala, men jag antar att det är oundvikligt när man är här. Man anpassar sig. Till att sitta hemma och kolla på film eller någon eller annan serie tillsammans med Pojkvännen...
Fast det är väl inte så konstigt egentligen. Man får anstränga sig så mycket mer för att ha sådär röjjigt roligt här. I Tokyo får man liksom anstränga sig för att låta bli... Och eftersom man strävar efter att leva så friktionsfritt som möjligt så blir det röjjigt i Tokyo och inte lika röjjigt i Göteborg. Men jag kanske ska anstränga mig lite nu till helgen... I'll let you know how it turns out.
Idag... idag har jag så mycket uppdämd energi! Det är som om jag går omking i ett elektriskt fält. Vad ska jag göra av mig själv?
Mina planer på att gå ut och fixa lite grejer i Shibuya gick om intet när jag insåg att jag hade för mycket att göra hemma. Är det inte det tråkigaste som finns?! När allt trevligt som man planerat för dagen får stå tillbaka till förmån för hushållssyssor. Dessutom vägrar Vincent svara i telefon. Han har nog glömt att vi ska träffas idag... jäveln.
Det kanske är dags att plocka upp gitarren igen. Jag skulle vilja fortsätta spela in låten som jag började på för flera månader sedan när familjen var bortrest över helgen, men kidsen kommer hem vilken sekund som helst, och utanför mitt fönster pågår någon form av högljutt utomhusarbete.
