Äntligen kom jag till Nichome, gaydistriktet i Shinjuku! Lyckades samla ihop några av Tokyos finaste brudar, egentligen för att gå till en annan klubb i Shinjuku, men till slut blev det gaydistriktet. Jag har fortfarande inte jättestor koll på hur vi hittade. Det är jobbigt långt om man inte vet vart man ska. Klubben vi hamnar på heter Arty Farty, säkerligen var den ursprungliga intentionen att den skulle heta Artsy Fartsy, som man skämtsamt brukar säga om någon eller något konstnärligt, men nu heter den alltså Konstnärligt Pruttigt istället.
Stället är fullt av män som knuffas och trängs på dansgolvet och stämningen är... sinnessjuk hög. Snart skuffar vi också omkring bland alla karlar. Jag får syn på en ett par Shibuya kattungepojkar. Och om de straighta kattungarna är vansinnigt groomade med minituöst genomtänkta kläder och accesoarer så var de här... tänk er en solbränd Ken-docka: perfekta tänder, perfekt solbränna, håret slingat till en perfekt honungsgulbrun färg och sprayat härifrån till evigheten för att hålla sig precis så fluffig och spetsigt som det ska vara. Jag smälter lite i hjärtat åt dem, och snackar upp dem vid baren såpass mycket att jag får känna på håret. Det är stenhårt och tar tydligen lite mer än en timme att fixa. Jag önskar lite att jag hade tagit kort. Nån gång vill jag också lära mig hur man får håret att stå så. Om jag skulle spraya och tupera mitt hår så håller det i max två timmar innan det sakta dalar och när det väl gått söderut brukar det se fördävligt ut sen... Undrar hur kattungarna gör. Det kanske är ett tvåmannajobb?
Tog med grabbarnas kusiner på karaoke igår efter middagen med familjerna i Shibuya. Stackars brudarna (kusinerna alltså) höll på att åka hem utan att ha sjungt karaoke. Jag har aldrig varit på karaoke med bara tjejer förut, bara ljusa röster! De verkade ha roligt i alla fall och på vägen till stationen går den här killen förbi oss. Och jag säger till honom (fast mest till kusinerna) på svenska "Men hörrdu, kan inte du stanna lite så jag får ta kort på dig och din T-shirt!?" Sen säger jag det till honom på japanska (På svenska var bara för att öve lite, samla lite mod) och han stannar och poserar glatt!
När han och hans kompisar vänder sig om och går framför oss mot Shibuya Crossing kan jag inte låta bli att plocka fram kameran igen och ta kort på hans kompis T-shirt också. Fina, fina japaner med knasiga T-shirts, ni förgyller alltid min dag när jag får syn på er!
Jag och Julia, kompis till grabbarnas ena kusin som också är här och hälsar på, stormar ett annat karaokerum på vägen ut. Japanerna som sitter därinne blir först förvånade och sen vinkar de glatt in oss. "Kom och sjung med oss!" insisterar de, och hade vi haft tid så skulle vi nog gjort det, men vi ska precis gå så vi hinner bara säga hej. Nästa gång ska jag storma andras karaokerum när det är gott om tid kvar så att man hinner prata lite med de som sitter därinne!
"Va, ska du åka hem redan den här veckan?! Ska vi inte träffas och käka middag eller nåt innan du åker? Jag är ledig tisdag och onsdag. Hör av dig!" ungefär står det i mailet jag får av Hitomi, ursprungligen kompis med Bög-Martin.
Jag har träffat henne två gånger, båda gångerna i Martins sällskap och av någon anledning verkar hon gilla mig. Inte så att jag är ogillbar eller nånting, jag är bara överraskad. Hon gillar mig säkert bara för att hon vet att om vi blir kompisar kommer hon ha en kompis att gå och klubba med.
Jag möter inte bara henne, men också Futaba, den andra tjejen som jag också bara träffat i Martins sällskap (och bara en gång tidigare om jag inte minns fel...) för en middag i Shibuya. Helt sjuuukt trevligt har vi och jag lovar och svär att jag ska höra av mig så fort jag landar i Tokyo igen och att dra med dem ut för att klubba.
Det här med att bli kompis med folk......... Ska det vara så här lätt?
Om man inte vet vad en "husbandman" är så är det här en roligt text med till synes helt på måfå valda ord. Det stämmer nog till viss del ändå...
Tack för inspirationen Erika. Jag ska putsa på mina "ta-kort-på-folk-i-smyg-skills".
