Att leva är att lära!

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen ändå. Jag älskar det här språket. Idag har jag pratat japanska heeeela dagen lång.

Jag möter Masa, hår- och sminkkillen från fotograferingen härom månaden. Han vill öva sig på att prata engelska. Så jag pratar engelska med honom vilket visar sig vara rätt bra övning för mig ändå, eftersom jag måste förklara orden han inte förstår på japanska.

Jag åker ifrån honom i Shimokita för att träffa Rina, stylingassistenten, i Shibuya för en spontanmiddag. Vanligtvis pratar vi en del japanska men mest engelska med varandra, eftersom det är lättast, men av någon anledning fortsätter jag med japanskan och det visar sig att hon är en sån där människa som är väldigt lyhörd för andras förståelseförmåga. (Hittade jag just på det ordet, eller finns det på riktigt...?). Hon pratar japanska som vanligt, men känner på sig när hon säger ett ord jag inte förstår, och lägger huvudet lätt på sned och frågar "Hängde du med?" vilket gör det väldigt lätt för mig att säga "Nää, vad betyder det där sista ordet?" Ååååh, jag ska umgås mer med henne!

Sen när jag och Rina ätit klart vår spontanmiddag har tydligen Masa fått tråkigt. Han mailar och frågar om vi inte ska dra på izakaya, vilket vi gör. Och där pratar vi ÄNNU mer japanska... Jag har typ haft 11 timmar japanskalektion idag!

Så jävla nöjd, så det finns inte, är jag!