"Vad tänker man på när man hånglar?"

Och här sitter jag i Tokyo, med fönstret öppet och tittar på hur det regnar på granntaket tre meter bort. Det är en rogivande vy.

Det har varit rätt dött i bloggen på sistone. Jag har inte förmått att blogga om någonting med någon vidare substans. Kanske för att jag har för mycket att tänka på, kanske för att jag är lite less på mig själv också. Eller kanske är det för att jag inte vågar blogga om någonting med substans. Suck... hur lamt är det inte med feghet?

Det är snart dags att åka hem till Svea och hjärnan ställer om sig lite. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag är inte riktigt samma människa som när jag kom hit. Eller nej, jag undrar inte alls. Det blir nog bra.

Eftersom det regnar och grabbarna har sommarlov (vilket innebär att jag oftast måste tillbringa hela dagarna med dem) bestämde jag att vi skulle baka kärleksmums. Jag har inte bakat någonting sedan jag kom hit. Mest för att jag är rädd för den konstiga microvågsugnen...

Mitt i bakandet frågar lillebrorsan, 8 år, "Vad tänker man på när man hånglar?" Hmm... jag rannsakar mig själv och kommer fram till ett lämpligt, och samtidigt ärligt, svar för en åttaårings öron... "Ingenting... eller: mmm, hångla! Hurså?" undrar jag. "Nä, för jag läste i Bert. Och där frågar Bert Nadja: Nadja vad tänker du på när du kysser mig? och då svarar hon: Lökchips!"