Nihongo

Språket! Jag älskar det. Älskar att höra det, älskar att tala det.

Fortfarande fuskar jag mycket. Nickar fastän jag inte förstår. Slänger mig med ett "jaså" också för säkerhets skull och hoppas att den jag talar med inte ska avsluta med en fråga, för då är bluffen avslöjad.

Men på något sätt har jag knackat mig förbi det hårda skalet och in. När jag har lärt mig skämta, dialektala internskämt, som om det är den naturligaste sak i världen... ungefär som man kan börja prata norrländska på skoj, fast man inte är norrlänning och kallsupa luft istället för att säga "jo" och "jaså" som resten av Sverige gör, fast på japanska. När jag vill säga ett ord och det bara kommer till mig trots att jag aldrig läst, sett eller hört det, utan bara för att jag lyckades sätta ihop två ord på ett riktigt sätt. Och när jag säger saker som får min japanska vän att höja på ögonbrynen, inte för att det är fel, utan för att han är förvånad över att jag ens känner till ordet...