Hurra för framfusigheten!

Min kinesiska vän tar med mig till Aoyama där hon ska prova en geishaperuk för att se om hon vill ha en sådan på sig när hon gifter sig, eller om hon bara ska ha sitt eget hår. Naturligtvis blir det peruk. Tungt, men väldigt vackert. Hon ser i och för sig lite ut som en gumma, men jag tror att det beror på kombinationen jätteperuk+inget smink.

Personalen frågar om hon har någon som kommer vara med henne under förberedelserna på själva bröllopsdagen för att översätta lite (Joanna, min kinesiska vän, har alltså bott här en månad och talar ingen japanska alls, bara engelska... och kinesiska.) och det visar sig att hon inte har det, så den förutseende personalen förlänger förberedelsetiden med en halvtimme.

När vi sedan går för att äta lunch bjuder jag lite ledigt in mig själv till hennes bröllop varpå hon blir överlycklig eftersom de flesta gästerna kommer vara från brudgummens sida. Och när jag säger att jag naturligtvis gärna hjälper henne med förberedelserna på morgonen om hon vill blir hon så glad så att hon nästan börjar gråta. Hurra för att bjuda in sig själv till bröllop! Det hade i och för sig lätt kunnat bli lite pinsamt om hon inte velat ha mig där...

Så då ska jag alltså på traditionellt japanskt bröllop om en månad. Ooo! Då kan jag ha min fina klänning som jag köpte i Shimokita! Hurra!!!