Ok, så vad är dealen med bekräftelse? Allvarligt talat? Hemma har jag vänner, familj och pojkvänner (i pluralis?) som talar om för mig att jag är bra när jag känner mig dålig, eller som säger att jag kan göra allt jag vill! Och jag tänker: Det säger ni bara för att ni i princip är tvungna till det, men jag vet ju att jag tycker att exempelvis min syster, pojkvän och bästa vänner är fantastiska människor som är grymma på allt de gör. Helt ärligt.
Så nu när jag plötsligt står ensam utan mitt sociala säkerhetsnät söker jag naturligtvis bekräftelse på annat håll. "Kom igen, tyck att jag är bra då!"
Acceptera mig som jag är och tyck att jag är bäst (eller låtsas i alla fall att du gör det), är någonting som jag inte kommer ifrån.
Vad är poängen med det här inlägget undrar jag ungefär nu... Kanske att helt harmlösa kommentarer kan hugga en i hjärtat helt oväntat, men hey vad fan, det är inte som om jag är fröken finkänslig heller. Säkert har jag sagt mycket dumheter som missuppfattats av människor, speciellt i Tokyo. Tokyorim är lite råare än Gbgrim.
Så jag ska sluta gnälla nu och sticka och käka lite tomatsoppa. Tjingeling. Suckers.
onsdag, februari 21, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentar(er):
Jag ville bara säga att du är fantastisk och att jag vill bli som dig när jag blir stor.
Är det nån som ä dum? Rim? Är det det? I såna fall kan jag komma och slå dom!
Haha, tack båda två. Exakt precis sådär menar jag: Jag gnäller lite och Erika säger att hon ska slå folk åt mig om de är dumma. Det är den ovillkorliga vänskap jag saknar här.
Ååh men meem då! Du ska bara veta hur stolt jag är över dig och hur jättemycket jag skryter om min supersyster som är och jobbar i tokyo(!!!)
Jag ser verkligen upp till dig meem. Du är BÄST!
GUrka och tomaT!!
Vad händer om du slänger schysta komplimanger till dina japan-vänner? Hur reagerar de?
Skicka en kommentar