Jag som åttioårig tant.

Jag har skaffat mig ett ryggskott, tror jag. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är för något förän nu. Känns som om någonting hamnat lite fel till höger om ryggraden, som om jag var en 80-årig tant... Jag skulle vilja att nån satte mig i ett sånt där medeltida tortyrredskap och sträckte ut mig tills det sa "popp" och det där "någonting" som hamnat fel hamnade rätt igen. Lite knark och lite streching så ska jag väl vara fixad tills på lördag.

Imorgon kommer Eric och brudarna hit, och det ska bli grymt roligt att visa dem mitt Tokyo. Jag hoppas bara att jag kan förmedla lite av den kärleken jag känner för den här staden. Om de åker härifrån och kan säga någonting annat än att det var det roligaste de någonsin har gjort har jag misslyckats.

Det har varit så mycket med att hitta någonstans åt dem att bo att jag är lättad över att bara ha det roliga kvar. Bra att de kommer hit så att jag också får turista lite i Tokyo. Det tar jag ju mig aldrig tid att göra annars. Jag "bor" ju här och då turistar man inte.

Idag när jag satt på tåget in mot Shimokita tänkte jag på hur lite tid det är tills jag ska åka hem. Och jag fick sån panik. Upptäckte att jag satt och höll fast mig i sätet. Som om det skulle hindra mig från att åka hem om två månader. Två månader. Det är ju ingenting.

Jag är inte färdig här!!!!