Sjukdomstrilogin - sista delen.

Vaknar mitt i natten. Feber och fryser. Höj värmen, på med mer kläder, ta en panodil.

Vaknar på morgonen. Känner mig... frisk! Ligger kvar och känner efter i 10 minuter. Jojemensan! Frisk! Wohoo! Äntligen!

Går ner för trapporna, fortfarande lite vinglig om mornarna, och fixar frukost. Jag tänkte ju egentligen dra till doktorn idag, oavsett hur jag kände mig, för jag vet ju hur det brukar vara. Man är sjuk ända tills man bestämmer sig för att "Imorgon ska jag gå till doktorn banne mig!", och då blir man ofta skenfrisk av någon anledning.

Så när jag har segat mig alldeles för länge med frukosten tar jag och ringer till den privata vårdmottagning som har engelsktalande personal i området och beskriver vad det har varit för fel på mig, men förklarar att jag just nu mår bra.

-Kom in ändå, tycker doktorn, så tar vi ett urinprov och kollar så allt är ok.

Suuuuuck. Jag som hade räknat med att sega hela förmiddagen tills Eric och gänget kom och hälsade på. Men jag cyklar dit i alla fall. Mest för att jag vill försäkra mig om att allt är ok, så att jag inte plötsligt blir vrålsjuk när Pojkvännen kommer hit och vi ska åka runt i Japan om 10 dar.

(Här kan jag inflika att jag gillar japansk sjukvård, för snart kommer allt gå väldigt fort.)

Jag kissar i koppen, blir visad till ett rum och får prata med doktorn på under 10 minuter. Doktorn frågar lite om mina symptom (Doktorn är en kvinna, så ni inte tror något annat), och frågar om jag har tagit tempen idag? Det har jag inte, så jag får genast en termometer instucken i armhålan. Samtidigt som provresultaten kommer tillbaka piper termometern till och meddelar att jag har fantastiska 39 graders feber och jag tänker: Detta kan ju inte stämma! Jag är ju frisk!!!

-Men jag cyklade hit i fleecetröja, jacka och halsduk, försöker jag med. Doktorn skrattar åt mig och säger att jag nog inte hade fått en kroppstemperatur på 39 även om jag hade cyklat dit i varma kläder.

-Jaha, du har en hög andel vita blodkroppar (och nånting annat som indikerade hur mycket infektion man hade i kroppen), och jag skulle säga att du har en infektion i njuren, säger doktorn.

-vaAA?!! säger jag.

- Eller, ja, egentligen är det inte i njuren (hasplar fram något latinskt namn på någonting som nästan är njuren/i början av njuren eller nåt sånt), som om det skulle göra hela skillnaden.

Nu backar vi lite: För två veckor sedan började jag känna av en urinvägsinfektion. Jag får alltid akuta urinvägsinfektioner och spurtar till doktorn så fort jag känner av nåt, men den här gången så kändes det knappt alls och jag drack hinkvis med vatten, för jag vet att man kan kissa ut en urinvägsinfektion, och det verkade funka för snart nog försvann den.

Men tydligen har den "utkissade" urinvägsinfektionen inte alls försvunnit utan spridit sig upp mot njuren istället. Very sneaky, I must say.

Så blir jag smidigt placerad i en liten sjukbädd och får antibiotika i droppform, utan att jag riktigt vet hur det går till.

Här tänkte jag skriva någonting om hur billigt det var med sjukvård i japan, men jag hostar upp ungefär 400 kronor och får veta att jag ska komma dit och få antibiotikadropp varje dag i fyra dagar till. Men jag vet att det är rätt billigt om man har en japansk försäkring.

Imorgon får jag nog kontakta mitt föräkringsbolag lite.

Men det var ju en jävla tur att jag ändå bestämde mig för att ringa och åka dit efter frukosten idag. Jag hade så lätt bara kunnat skita i det och då hade det nog blivit bai-bai rundresa i Japan. Hurra för mig, jag är så bra!!!