Pandakiller

Klockan är 04.11. Jag vaknade för 10 minuter sedan av en mardröm som gick ut på att jag och ett tjugotal människor jagade livsfarliga pandabjörnar i en skog som var en labyrint. Jo, de var fakiskt livsfarliga. Det gick ut ett larm i staden och undantagstillatånd utlystes och det stod såna där fina gubbar med röda ljussablar och viftade på bilarna i varje gatuhörn och korsning.

Och där kom jag, med mitt 20-mannateam och skulle ge mig ut och jaga de livsfarliga pandorna. Jag hade en hjälte också. En kille (varför just kille?) med långt hår, och det var han som var den utvalde och han som skulle bära det speciella svärdet jag hade i min ägo. Det var såklart ett lite magiskt svärd och tanken var nog att det skulle lysa när rätt person höll i det, men han måste varit en ganska sjabbig hjälte, för när han höll i det så blänkte det bara lite... Han var en ganska timid och osäker hjälte också... gick långt bak i ledet...

I alla fall så smyger vi oss in i skogen i mörkret fastän gubbarna med ljussablar säger att det är superduperfarligt. Och upptäcker att skogen är indelad i rum, och varje rum är en labyrint som består av 30 cm höga häckar. Så när vi spridit ut oss i det första rummet och alla sitter, fullt synliga över de låga häckarna, i smygställning säger jag: "Ja, här finns nog knappast några pandor. Om det inte sitter en halv panda och trycker i det där hörnet (pekar på det outforskade hörnet)." Och vi tar oss ledigt dit, och naturligtvis sitter det en halv panda där. En pandaunge.

Tittar ner på mina händer och upptäcker att jag håller i ett stort fuck-off gevär och det gör alla andra också. Tänk AK-7:a typ. Och jag öppnar munnen och säger till mitt följe: "Men ska vi verkligen skjuta den här lillen?!" samtidigt som pandaungen börjar ge ifrån sig ett högt, gnyende läte. Och jag skjuter den i huvudet. Två gånger.

För jag förstår ju att det lätet kommer locka till sig alla pandor inom hörhåll. Och att vi är chanslösa, för min "hjälte" kan inte ens få sitt svärd att lysa... och det är då jag känner den där ilningen som säger: Vad som än händer nu så kommer det här vara en mardröm.

Vaknar till och försöker skaka av mig drömmen. Upptäcker att det faktiskt ilar i mina ben och inser att om jag somnar om nu kommer jag fortsätta drömma mardrömmar. Så jag tar upp min dator i famnen och bloggar lite. I 1 timme och 20 minuter bloggar jag.