Vi Som Vill Mer

Japanerna jag stöter på kommer i många olika tappningar: Inte alla är tystlåtna, artiga och dåliga på engelska. Men utlänningarna jag stöter på i Japan, eller snarare här i Tokyo, är desto mer homogena. Inte till utseendet, men allt som oftast i tankesättet.

Du träffar någon, en kompis till en kompis, nån människa på en klubb, någon som har hittat till bloggen, hursomhelst, vartsomhelst. Du sätter dig och pratar med dem lite (gärna efter en öl eller två) och inser att ni är grymt lika. Eller snarare de som brinner för Tokyo på samma sätt som du gör visar sig dela dina åsikter, värderingar och drömmar på ett nästan kusligt sätt.

Det är Vi som Vill Mer. Ständigt Mer! (Leva mer, älska mer, brinna mer, brinna mer!) Tokyo drar oss till sig, och när vi väl är här finner vi nästan genast ro i en annars konstant rastlöshet. Ibland har vi dragits hit länge, länge och pustar ut, sätter oss tillrätta. Äntligen framme. Och ibland kommer vi hit, intet ont anande, och staden smyger sig på oss som en ficktjuv om natten. Det är inte förrän vi återvänder till det vi tidigare kallat "hem" som vi inser att Tokyo har stulit någonting från oss och det enda sättet att återförenas med det är att återvända hit.

En neslig tjuv är mitt hjärtas stad.