Onsdagsinsikt

Alltså jag ska ju inte blogga när jag är en smula rund om fötterna, för det är så jävla jobbigt att gå in och rätta stavfelen i efterhand, men! Jag insåg precis, när jag var ute och tog en promenad nu vid 23-tiden att det blivit kallt här på riktigt. De nästan olidligt heta 30+ gradersdagar har ersatts av svalare temperaturer och man kan till och med gå runt med jacka på om man vill... Det är med andra ord på väg att bli höst.

Och jag inser att jag bara kommer få uppleva en halv höst innan jag åker vidare mot Oslo, vilket är lite sorgligt, dels eftersom hösten är min favoritårstid, och dels eftersom jag var inställd på att uppleva alla årstidsväxlingar i Tokyo. Men så tänker jag att jag kommer återvända i god tid för nästa höst (om jag fortfarande lever då) och då slår det mig plötsligt: Det är inte bara nästa höst, det är så många höstar jag vill! Tills jag tröttnar och inte vill mer. Tills jag ledsnar på Tokyo såpass mycket att jag självmant vill lämna det! Och det här faktumet, som jag gång på gång motar bort i mitt medvetande, smyger sig på mig och slår mig med en oväntad kraft: När jag väl återvänder hit, om knappt ett år, kommer jag ha brutit med mitt gamla liv. Familjen, mina otroligt goda vänner, för dem kommer jag bli någon som bor i Tokyo, utom räckhåll och utan insyn i deras dagliga liv. Knappast någon man plockar upp telefonen, eller skickar ett sms till, bara för att säga "Tja, vad gör du? Ska vi ta en fika?" Och när jag kommer hem kommer de ha utvecklats till en ny version av sig själva, det kommer i och för sig jag också att göra här, men det känns ändå aningen vemodigt.

Är det så här det blir när man börjar bli vuxen? Att vännerna sprids över jordklotet och blir sådana som man skickar mail till, men man kan inte skriva vadsomhelst i ett mail, så det kommer finnas mycket de inte kommer få veta... och mycket man själv inte får reda på... Och sen, om några år, gifter de sig med folk man dessutom aldrig träffat...

Suck... domedagen är sannerligen nära. Och jag kommer jobba som en riktigt japan, så efter de här nio månaderna i Oslo kommer ni nog tyvärr inte se mig särskilt ofta i Sverige... Men ok, om vi säger så här: Jag inbjuder härmed alla och envar av mina vänner att komma och hälsa på mig i Tokyo. Jag vet att det är dyrt att ta sig hit, men jag känner ingen som velat ha pengarna tillbaka efter Tokyo, och jag blir ju kvar ett tag, så om intresset finns är det bara att börja spara...