Det gick ju väl åt helvete...

Idag har jag försökt lära ut hur man använder orden "ju" och "väl" i svenskan. Såna här oöversättliga slöord som, precis som japanskans "ne" och "yo", är lite svårförklarliga, och som man måste höra upprepas i olika sammanhang innan man har självförtroende nog att använda dem själv.

Hiro, min svenskaelev är i alla fall lycklig. "Om jag inte hade Rimchan som lärare skulle jag inte få lära mig de här orden, tror jag." och det är väl möjligt att han har rätt. Det är ju inga livsnödvändigheter för att göra sig förstådd på svenska, men de ger definitivt mer nyans åt språket. Och när dagens lektion dessutom innehöll förklaringar på uttrycken: Någonting går/gick åt helvete samt ...ser inte mycket ur för världen börjar jag fundera lite...

Jag lär honom en massa typiskt svenska uttryck, men knappt några svenska grammatikregler, vilket egentligen kanske är lite dumt om han verkligen vill lära sig prata ordentligt... Fast å andra sidan skulle jag bli mycket lyckligare av att höra honom säga "Det gick åt helvete igår!" än en tråkigt, men fullständigt grammatiskt korrekt, mening på svenska. Och jag tycker dessutom att det är viktigt att det är roligt att lära sig ett språk... så det så!