Cykla, klubbadansa, cykla

Helga ringer och undrar om inte jag ska med till Camelot, när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv för att jag inte har nånting att göra på en fredagnatt. Eller, det där är en vinklad bild av sanningen. Det är inte synd om mig. Jag ska på Paulas födelsedagshallaballoo imorgon och jag har själv valt att inte gå ut på fredagen för att inte vara trött på lördagen. Jag håller fast vid den tanken i 15 minuter, tills det är för sent för att åka med sista tåget, sen tänker jag: Men jag vet ju inte ens om jag kommer hinna träffa Helga nåt mer nu innan jag åker! Nästa helg är jag ju i Shanghai! och tar beslutar mig sedan för att jag kan cykla in till Shibuya. Då kan jag ju också åka hem när jag vill utan att behöva vänta på första morgontåget!

Slänger på mig kläderna från förra helgen och piffar lite innan jag kastar mig på cykeln klockan 00:20. Kommer till den första stora, jobbiga uppförsbacken (som jag redan cyklat uppför en gång idag eftersom det är fredag och jag har haft japanskalektion) och mina ben säger: Va?! Borde inte vi ligga ner nånstans? Vad är det som händer?

Kommer fram till klubben vid 01:30 och känner mig lite stolt över mig själv. Sen klubbar jag i några timmar, mina ben hämnas genom att dansa jävligt oengagerat, och drar hemåt tidigare än någonsin förut, medan det fortfarande är mörkt! Och jag kommer också hem tidigare än någonsin förut, och nu sitter jag här och bloggar och benen känns ok just nu, men jag hör dem viska konspiratoriskt. Det låter som om de håller på och kokar ihop nån lömsk plan inför morgondagen... Undrar om jag kan muta dem med lite tigerbalsam...?